En nattlig tankegång

Jag påbörjade i natt en bok, en ya-bok (ya=youngadults) som innehåller bla varulvar och kärlek ( den är verkligen så  mycket mer än det men en översvallande och sjärnögd rec får vänta tills den är helt slut). Och mina tankar började snurra igen angående detta med olika sorters litteratur. Jag kände en gång i tiden en person, en person som närapå skadade mitt läsintresse svårt och hämmade mig sp mycket att jag under en tid inte kände den där äkta och innerliga glädjen över att få öppna en bok. Anledning var att det bara var viss sort litteratur som räknades, litteratur som var tung och allvarlig, läsningen måste vara seriös och ge dig som läsare något viktigt. Att läsa enbart för njutning eller en stunds verklighetsflykt var väldigt främmande, helst skulle böckerna vara av det äldre slaget med med stora tunga namn på bokryggen. Deckare, underhållningsromaner, topplisteböcker och fantasy var bara för packet/pöblen, inte något en seriös och viktig läsare läste. Och detta gör mig än idag förbannad. Det är så snobbigt och så trångsynt tänkt. Att läsa ska vara precis det du som läsare vill ha det till, lärdom, en verklighetsflykt, kunskapshämtande, njutning eller avslappning. Innehållet och namnet på ryggen ska inte spela någon roll, inga måsten eller tvång. Älskar du att läsa enbart deckare så är det precis så det ska vara, älskar du bara fantasy så är det lika bra det och älskar du bara tunga ryska författare så är det med lika bra. 

Men du ska aldrig håna någon annans läsning för det är småaktigt och snobbigt. Visst kan jag själv tycka med att där finns författare som har mer tyngd i sina namn än andra, dessa författare har blivit klassiker av en anledning och många av dom har än idag något att ge nya läsare. Men du ska läsa dom för att du vill det och inte av någon annan anledning. mitt eget läsande är väldigt brett, jag blandar gärna högt och lågt, bredd litteratur med smal sådan, moderna författare blandas med författare som dog för över hundra år sedan. Och jag trivs med denna ständiga mix, jag gillar att vandra runt i olika landskap och hitta nya bekantskaper lite överallt. Men jag vidgar gärna mina gränser, utforska gärna vad som göms bakom det där staket där borta, där det ex står Ya på. Tittar in bakom och utforskar det som finns där. Och så vill jag har mitt läsande, vitt och brett, spretandes åt alla håll och kanter. Men detta med snobbism inom läsningen finns även inom ex musik, för visst är lite finare att lyssna på klassik musik än tex hårdrock? (Här får jag även genast upp två bilder huvudet, två bilder som egentligen gör mig till rätt fördomsfull men jag inser att mina bilder inte behöver vara fastlåsta utan är nog rätt flexibla egentligen. Tänk själv på Hårdrock, föreställ dig en bild av en person som lyssna på hårdrock och tänk nu på en person som lyssna på klassisk musik......)  

Läsningen ska vara en njutning, inget annat. Oavsett vilken sorts roman det än är, oavsett vilket namn som står på bokryggen och oavsett vilken form av historia det är. Läs för din egen skull och ingen annans skull.