Sofia Nordin, Utanmyr

Boken är tunn och kort, det tar en kvälls läsning sen är den slut men jag försökte läsa sakta sakta för att riktigt kunna ta åt mig allt av det vackra i pärla till bok.  I mitten av boken ville jag helst slå igen den, bevara det idylliska och fridfulla Utanmyr precis som det var. Att kunna minnas Utanmyr innan allt rasade samman, att få lov att vara kvar i det vackra och fina. Men jag kan inte sluta läsa, mot slutet viskar jag tyst nej nej inte så. Detta är verkligen en bok som berör mig trots sitt ringa omfång, enda nackdelen är väl just dess omfång. 

Jag hade velat ha mer av Utanmyr och alla dess invånare, jag hade velat vara med Johanna, Susanna, Vidar och alla dom andra ännu längre. Det är Johanna som är berättaren i historien, en ung kvinna som inte riktigt vet vad hon ska göra med sitt liv. Hon möter Susanna som berättar om Utanmyr, en gård mitt ute i ingenstans i dom djupa norrländska skogarna. Johanna förförs av det vackra Susanna berättar om, och hon förförs av Susanna själv. Mötet med Utanmyr och dom fem invånarna blir en lätt chock för Johanna, hon som är van vid asfalt, betong, stadsljus och stadsljud får möta en helt ny värld där i dom mörka och magiska norrländska skogarna. Men något visar sig att inte stämma på Utanmyr, något har hänt och Johanna vill veta vad som hänt. Små sprickor börjar dyka upp och den idylliska tillvaron börjar försvinna. Nordin har ett enkelt men otroligt vackert språk, det flyter fram så fint och man bara njuter av läsningen. Dom 6 på Utanmyr är fulla av liv och man känner sig som en skugga som vandrar runt där i skogarna tillsammans med dom. Underbar läsning som definitivt kommer bli omläst!