Stephen King, Duma Key

Edgar Freemantle är en förmögen man, en stor och välkänd byggnadspamp som en dag råkar ut för en fuktansvärd olycka. Som han själv krasst säger i början av boken så är det inte så vidare meningsfullt att börjar bråka med en lyftkran när man själv sitter i en plåtlåda till bil. Det är ändå alltid lyftkranen som vinner. Egdar överlever, svårt skadad och han har fått amputera sin högra arm. Hans minne är skakigt och han har svårt att komma på orden. Och han blir väldigt aggressiv utan direkt anledning. Allt detta bidrar till att hans äktenskap med Pamela spricker och helt plötsligt är Egdar skild. Han väljer att flytta så långt bort han kan, till Duma Key i Florida. Väl där börjar han måla tavlor, tavlor som ska visa sig vara väldigt farliga. Han lär även känna öns excentriska ägarinna Elizabeth Eastlake och han blir god vän med Wireman som tar hand om Elizabeth. Detta är en skrämmande bok, jag fann den djupt obehaglig. Men inte på ett dåligt sätt, utan på ett riktigt bra sätt. Jag och King hade kommit ifrån varandra, jag har älskat mycket av det King har skrivit men så kom jag till Liseys berättelse och där tog det stopp för mig. Jag kommer inte igenom den boken, jag kan inte heller sätta ord på varför. Men det gjorde mig avvaktande till kommande böcker ifrån King. Nu är jag glad att jag vågade ta mig an Duma Key. För detta är en läsupplevelse av stora mått. Jag älskar verkligen Kings ironiska och bitska humor, och jag är väldigt förtjust i Edgar. Och att placera dessa skräckhändelser på Duma Key i Florida, det är genialt. Solen skiner, havet är blått och varmt, sanden är skön under fötterna. Det är idylliskt. Men sen så märker man skuggorna, skräcken som lurar precis runt hörnet. Och det krockar totalt med den soliga och palm fyllda bild man har av platsen. Skräck kan väl inte finnas på en så fin och vacker plats? Läs boken så får du svaret men behåll lampan tänd *ler*