söndag 29 november 2015

Egen medicin, Anna B Green

Anna B Green, Egen Medicin

Rec-ex ifrån Torakova förlag, Tack!
( Jag hittar tyvärr inte någon hemsida kopplad till förlaget så länken går till en nätbokaffär)

Handling:
David är en ung läkare och Clara dotter till en framgångsrik läkemedelstillverkare. Vid bröllopet
är lyckan fullkomlig, men snart börjar Clara och 
svärmor Lydia visa oroande tecken på att må allt
sämre. Kan de vara biverkningar av de piller som
svärfadern så frikostigt har försett dem med?

David får kontakt med en kvinna som har arbetat i företaget och avskedats efter att ha varit kritisk.
Han börjar allt mer tvivla på det ymniga medicinerandet och sitt yrkesval. Familjeidyllen rämnar tills de står 
inför en katastrof, som ändå inger hopp. 


Vad jag tyckte:

En annorlunda roman med ett ämne som jag vanligen inte brukar läsa, jag skulle nog vilja säga att Egen Medicin är en slags medicinsk spänningsroman och jag brukar inte läsa så många böcker som så konkret rör sig kring just detta område. Fokuset i boken är verkligen inom medicinens värld och framförallt de konsekvenser som kan komma utav detta. Om när mediciner används inte för att göra folk friska utan för att göra rika ännu rikare. 

En sak jag hade lite svårt för var att författaren skiftar fokus väldigt snabbt, emellanåt så hoppar man framåt i tiden och till en helt ny plats bara genom att man vänder sida och utan att man fått någon förvarning. Det gör att läsningen blir lite hackig och rytmen störs en del av detta. Dessutom så gillar författaren att använda sig av liknelser, något som kan vara på sin plats emellanåt och som dessutom kan ge författaren utrymme att leka lite med språket. Men i Egen medicin blir det lite för mycket av liknelserna, det staplas på varandra nästan. Men det är en helt ok debut med en del spänning i sig. 

Något som är extra intressant är just att författaren själv, som är en pseudonym, jobbar inom sjukvården, vilket ju ger en extra stark känsla av äkthet och att författaren vet vad hon skriver om. 

fredag 27 november 2015

Hönan som drömde om att flyga, Sun-Min Hwang

Sun-Min Hwang, Hönan som drömde om att flyga

Handling:
Detta är berättelsen om en höna som heter Knopp. En dag tröttnar hon på att lägga ägg efter ägg bara för att se dem forslas iväg till marknaden.

Varje dag tittar hon ut genom ladugårdsdörrarna och ser de andra djuren ströva fritt. Knopp suktar efter ett annat liv. Hon planerar att fly ut i friheten och drömmer om att få ta hand om ett av sina ägg själv.


Vad jag tyckte:

Hönan Knopps berättelse är så vemodig och så innerligt vacker, hennes längtan efter att bli mamma och hennes dröm om att flyga känns i  hjärtat. Knopps vänskap med anden Såskopp är så fin och så vackert skildrad att det nästan gör ont att läsa om.

Sun-Min Hwangs berättelse sägs enligt förlaget sida vara en modern klassiker Sydkorea som har läst av miljontals och det förstår jag verkligen. Hönan som... är en precis som det skrivs på förlagets sida en universell berättelse om vänskap, kärlek och mod. Allt berättat av en kavat och stark liten hönan vid namn Knopp. I det inledande stycket där Knopp sitter i sin trånga lilla värpbur, betraktande trädet som hon ser utanför lagårdsdörren om hon lägger huvudet på sned, ser sitt lilla ägg rulla iväg ifrån henne och sedan bäras bort ifrån henne. Hennes hjärtskärande förtvivlan över att återigen se sitt lilla ägg bäras iväg är så innerligt och skickligt beskrivet att jag får en tår i ögonen.

Hönan som drömde om att flyga är en sinnligt vacker berättelse som passar alla då den rymmer så många fina tankar och frågor om vad kärlek är, om man kan älska ett barn som inte ser ut som en själv, om frihet och om vänskap.

 Läs den långsamt och njut av den, ta den till dig och ta dig till hönan Knopp.

Vassa föremål av Gillian Flynn

Gillian Flynn, Vassa föremål
Rec-ex ifrån Modernista förlag, i form av en e-bok.
Tusen tack!

Handling:
På sin chefs begäran beger sig Chicagojournalisten Camille Preaker till sin hemstad Wind Gap i Missouri, för att rapportera om fallet Natalie Wood, en tioårig flicka som är spårlöst försvunnen. Året innan kidnappades nioåriga Ann Nash under liknande omständigheter och hittades kort därefter mördad.
Camille har inte satt sin fot i hemstaden på åtta år och bävar inför att återse sin mor Adora. Relationen har alltid varit ansträngd och Camille inser snart att ingenting har förän­drats; Adora håller henne på avstånd så som hon alltid gjort, samtidigt som hon verkar närmast besatt av att ta hand om Camilles tretton­åriga halvsyster Amma, en bedårande men också manipulativ flicka som på ett märk­ligt sätt håller hela den lilla staden i sitt grepp.
Camille börjar intervjua de försvunna flickornas anhöriga, men i takt med att pussel­bitarna faller på plats tycks sökandet efter sanningen på ett oroväckande sätt leda henne tillbaka till den egna familjen, till ett sårigt förflutet som nu till slut hunnit ikapp henne.

Vad jag tyckte:
 Detta är den andra boken jag läser av Flynn, den första var Gone Girl men Gillian Flynn räknas redan som en älsklingsfavorit. Hennes mörka, destruktiva och råa berättelser med sina trasiga och skeva karaktärer tillsammans med den täta och intensiva spänningen som sakta kryper in under skinnet på dig. Jag var väldigt förtjust i Gone Girl, mer än vad många andra var möjligen men Vassa föremål seglar med lätthet förbi den boken. Camille är en sådan karaktär som på något sätt kryper tättintill en, en person som man bryr sig om och som man vill att allt ska gå bra för. Men så enkelt är aldrig livet och det är en svindlande resa vi beger oss ut på tillsammans med Camille.

Den där instängda känslan i den lilla staden, de försvunna små flickorna, de märkliga invånarna och Camilles egna mor skapar tillsammans en ohyggligt mörkt och rå berättelse om svek, skuld, destruktivt beteende och lögner. Camilles lillasyster Amma är nog en av de otäckaste karaktärerna jag möt på länge, jag blir uppriktigt rädd för henne och mår illa av hennes beteende.  Samtidigt så finns det en enkel och självklar feminism i Flynns böcker där människor är människor oavsett vilket kön de råkar ha, men den är smidigt invävt i texten och blir aldrig påstridig utan den är bara självklar på något sätt.

Jag älskar också Gillian Flynns exakta och välformulerade språk, det är behagligt att läsa samtidigt som det bjuder på en uppfriskande lekfullhet med orden. För trots mörkret och det råa så finns det en svart humor i denna bok, en tragikomisk humor med bitsk underton. Men som sådan är den ändå välbehövlig och ger lite lättnad åt historiens mörker.

Så nu ska jag ta och ge mig på Mörka Platser som ligger i min läshög och väntar på sin tur! Sedan hoppas jag att tomten kommer med hennes allra senaste!

torsdag 26 november 2015

Själarnas bok av James Oswald

James Oswald, Själarnas bok

Handling:
De döda är begravda, men ondskan är inte glömd...

Varje jul under tio år hittas en ung kvinnas kropp i Edinburgh. Mördarens tillvägagångssätt är identiskt från jul till jul: De döda kvinnorna placeras ut i olika vattendrag, nakna, noggrant rengjorda och med ett rakt snitt över halsen. Tio år, tio kvinnor.
Det sista offret, Kirsty Summers, var den dåvarande kriminalassistenten Tony McLeans fästmö. Men detta år, 1999, begick julmördaren ett misstag; i källaren under ett antikvariat fann McLean den makabra tortyrkammare där kvinnorna bragts om livet och kunde till sist sätta stopp för Donald Andersons blodiga framfart.
Tio år senare blir Anderson mördad i fängelset. Men när julen börjar närma sig hittas ännu ett kvinnolik och mordet bär alla julmördarens kännetecken. McLean är övertygad om att han har att göra med en copycat-mördare, men kan samtidigt inte värja sig för den oundvikliga frågan: Satte han dit fel man?
Motvilligt måste McLean återvända till sitt livs mest plågsamma fall och försöka få klarhet i vad han missat tio år tidigare.

Vad jag tyckte:
Jag blev väldigt förtjust i Oswalds första bok om kriminalkommissarie McLean där jag faktiskt tyckte riktigt mycket om att Oswald vävde in det övernaturliga i sin deckare. Även här finns det övernaturliga med men är något nedtonat. Jag såg framemot att få återse McLean och hans kollegor men jag blev faktiskt en aningen besviken på Själarnas bok.

Det är en ruggig berättelse med mörka undertoner och en svag antydan om något bortom verkligheten. Men jag saknar djupet och nerven ifrån första boken, här känns karaktärerna trötta och livlösa på ett märkligt sätt. Jag saknar drivet och den torra humorn som fanns i första boken.  Men ändå så finns där mycket som tilltalar mig och som gör att även Själarnas bok blir en riktigt trivsam upplevelse. Även om drivet och nerven är mer nedtonad i Själarnas bok så är det som finns kvar tillräckligt för att skapa en ruggig och tätt historia som bjuder på en hel del spänning och intressanta vändningar.  Den karga skotska miljön och detaljerna ifrån staden Edinburgh är också riktigt välgjorda och gör läsningen än mer trivsam.

Jag tycker också mycket om legenden som kretsar kring Själarnas bok, det tillför något nytt och annorlunda till deckarhistorien. Sedan tycker jag också om att vi får veta mer om McLean och hans förflutna, ett förflutet som är minst sagt mörkt och obehagligt. Så Själarnas bok får ett bra betyg men inte lika bra som första boken Flickoffret. Men jag rekommenderar den ändå varmt om man är sugen på en riktigt välskriven, mörk och skrämmande deckare som bjuder på finstämda miljöer och intressanta karaktärer. Nu ser jag framemot att del tre i serien som ska komma i mars nästa år. För författaren slutar ju Själarnas bok med en rejäl cliffhanger som gör en riktigt nyfiken på fortsättningen!

Själarnas bok utspelar sig i juletider så det passar ypperligt väl att läsa den tillsammans med glöggen och pepparkakorna!

onsdag 25 november 2015

Det är så logiskt, alla fattar utom du, Lisa Bjärbo

Lisa Bjärbo, Det är så logiskt, alla fattar utom du

Handling:
I fyra år har Johan varit kär i sin bästa kompis. I fyra år har han lyckats dölja det. I fyra år har han bitit ihop, lyssnat och spelat intresserad när hon har babblat om sina kärlekshistorier. Men nu går det snart inte längre. Han kommer att explodera. Rolig och träffsäker romandebut i Johanna Lindbäck-anda! 

Johan och Ester har varit bästa kompisar sedan tidernas begynnelse. Först satt de bredvid varandra i sandlådan, nu är de 16 år och sitter bredvid varandra i gymnasieklassrummet på Katedralskolan i Växjö. De vet precis allt om varandra. I alla fall nästan. Det är bara en sak som Johan inte har talat om för Ester - han har varit kär i henne de senaste fyra åren, och tycker inte att det här med bästa kompisar räcker längre. Han vill ha mer. Tyvärr verkar Ester bara ha ögon för den där pinnen med gitarren. Han med hårdrocksfrisyr och slitna converse, som tar henne med till replokalen när utestället har stängt. Adam. Ester får gåshud bara hon hör namnet. Hon förstår inte alls varför Johan tjurar så mycket den här hösten, livet är ju fantastiskt! I alla fall är det fantastiskt fram till den där halloweenfesten, när allt händer på samma gång. När Adam sviker, världen snurrar och Johan inte klarar av att hålla tyst längre ... 


Vad jag tyckte:

Det är så logiskt.... är en varm berättelse om förälskelse, skilsmässor, vänskap och tonårsliv. Allt berättat på ett äkta och vardagligt sätt som gör att man bryr sig om personerna och där själva historien känns på riktigt. Vänskapen mellan Ester och Johan är så fint berättad att jag får små fjärilar i magen. Och Johans tysta förälskelse i Ester är så vacker och så fin.  Skollivet och vardagslivet skildras på ett mycket trovärdigt sätt, det känns helt naturligt och enkelt.  Lisa Bjärbo har ett enkelt och rättframt språk som är behagligt att läsa, det flyter på fint utan några större stopp på vägen. Samtidigt finns där en så skön härlig humor i Bjärbos språk, torr, ironisk och underfundig humor som jag verkligen gillar.

Det är så logiskt.... är en bok som gör att  man skrattar, myser och fäller en liten tår, en härlig feel-good roman för unga och vuxna läsare. En mysig bok som värmer fint i höstmörkret.  

Jag är väldigt nyfiken på Lisa Bjärbos allra senaste bok Djupa Ro men jag har en fix ide om att jag ska läsa böcker i rätt ordning. Så har jag en ny författare vill jag gärna läsa från bok 1, om det är möjligt innan jag tar mig an den bok som är nyast. Ibland så blir det inte riktigt så utan jag läser den senaste boken först och går sedan tillbaka och läser igenom hela författarens verk, om jag gillar det jag läser förstås. Men Djupa ro har lång kötid på mitt lilla bibliotek så då kan jag ju passa på att läsa mig igenom Bjärbos tidigare böcker medan jag väntar! 

Ole Dole av M.J Aldridge

M.J Aldridge, Ole Dole

Handling:
Ett ungt förälskat par vaknar upp ur medvetslöshet, desorienterade och fångna i något som verkar vara en kakelklädd container. Det är mörkt och kallt, och det är omöjligt att ta sig ut. Deras fängelse tycks först vara helt tomt men när de famlar i mörkret finner de två saker: en pistol och en mobiltelefon. Det ringer i mobilen. En röst talar om att vapnet är laddat med en kula. Den som skjuter den andra kommer att bli fri och få leva. Därefter bryts samtalet.
Det tar två veckor av hunger, skräck, smuts och kyla innan en av dem ger efter.
Någon har satt den här typen av kidnappningar i system; fler par försvinner – arbetskollegor, mor och dotter, två prostituerade kvinnor. Alla ges samma förutsättningar och alla ställs inför samma ultimatum. En får leva. En ska dö.
Kriminalkommissarie Helen Grace och hennes kollegor har aldrig upplevt något liknande. De ser inget samband mellan offren. Helen är skicklig, stark och rättfärdig. När Helen äntligen tycker sig se ett mönster i utredningen är lösningen långt värre än hon någonsin kunnat ana.
(Text ifrån Lind förlags hemsida, jag tog dock bort en del som jag ansåg vara för avslöjande så ni vet om det!)

Vad jag tyckte:

Ole Dole är verkligen en magstark historia som kräver en läsare med starka nerver! Det är en mörk, rå och skitig historia som verkligen känns i magen när man läser den.  En viss inspiration av SAW-filmerna tycker jag att det känns som men berättad på ett helt eget vis. Vansinnigt spännande där man bara ska läsa några rader till, bara ett kapitel till..... Samtidigt så är det också riktigt skickligt återgett de psykologiska vändningarna och känslorna som offren ställs inför. Både valet om att leva eller dö, döda eller dödas för att sedan kämpa mot överlevnadens skuld och det faktum att man dödat en annan människa.

Kriminalkommissarie Helen Grace är i sig också en intressant karaktär som sticker utanför de vanliga standarmallen och som det tar lite tid innan man lär känna och förstå sig på. Dessutom finns där några riktigt intressanta sidokaraktärer som på ett snyggt sätt vävs in i historien och får sin del i historiens förlopp. Aldrigde har konstruerat en  mycket skickligt sammansatt historia där detaljerna sakta mejslas fram men där tempot hela tiden ökar upp till nagelbitarspänning.

Ole dole är alltså en sjukt spännande thriller/deckare som kräver en läsare med stark mage! Jag blev riktigt imponerad över denna och jag hoppas verkligen att det kommer översättas fler av Aldrigde.



tisdag 24 november 2015

Själens dunkla rum av Peter Robinson

Peter Robinson, Själens dunkla rum

Handling:

När två pojkar försvinner under mystiska omständigheter sprids skräck i engelska North Yorkshire. Senare hittas spår av blod i en övergiven hangar och en husvagn som tillhör en av ungdomarna bränns ner. Kommissarie Banks och hans team står till en början oförstående. Tills en dramatisk bilolycka inträffar och en fruktansvärd historia rullas upp.

Spåren leder till traktens slakterier … och utredningen tar en helt ny vändning. Alan Banks och hans kollegor för en ojämn kamp mot klockan och situationen blir alltmer hotfull. Sakta går det upp för Banks att han själv står på tur att drabbas av det grymmaste öde
.
(Text ifrån Forum förlags sida)

Vad jag tyckte:

Jag upplevde i Peter Robinsons föregående bok om Alan Banks att författaren tappat lite av geisten och jag tyckte att det hela inte blev riktigt så bra som det brukar vara. Men i Själens dunkla rum så tycker jag ändå att Robinson hämtat sig en hel del och han serverar en stabil historia med väl genomtänkt intrig och med levande personporträtt. Det jag gillar riktigt mycket är att både Annie Cabot och Winsome Jackson får ett större utrymme i denna boken än vad de haft i tidigare böcker. Det uppskattar jag verkligen för det gör att serien får ett nytt liv genom dessa nya rösterna.  Och som vanligt så är det brittiska hedlandskapet där och tillför en massa trevligheter, gillar verkligen Robinson skicklighet i att skriva fram detta landskap så väl så att det känns som om man är där. 

Själv mordgåtan och de omkringliggande historierna är väl genomarbetade och skickligt konstruerade. Lagom med spänning men så som det ska vara i en brittisk deckare så är tempot lite långsammare. Det är genom pusslandet, pratande, tedrickandet och pubbesöken som man hittar lösningen, inte genom skottlossning, biljakter och vansinniga påhitt om att förfölja någon mitt i natten!

Så om jag efter föregående boken Revolutionens barn var tveksam att läsa vidare så är jag nu återigen tillbaka i Robinsons värld! 

måndag 23 november 2015

Och sen Paulette- En fransk feel-good pärla!

Barbara Constantine, Och sen Paulette

Handling:
Ferdinand är i sjuttioårsåldern och lever ensam på en stor tom gård sedan sonen flyttat därifrån med sin familj. En dag, efter en våldsam storm, hotar grannen Marcelines tak att rasa in och Ferdinand föreslår att hon ska flytta in hos honom. 
Efter hand ansluter fler personer och bildar ett udda kollektiv på gården. Den nyblivna änklingen Guy, systrarna Lumière som drivs från sitt hus, ett par vilsna studenter, en spirande kärlek och några djur. Och sedan Paulette …
( Text ifrån Sekwa förlags hemsida)

Vad jag tyckte:
Detta är en kärleksfull och varm bok om vänskap och mod. Om att våga bryta gamla invanda spår och våga prova något nytt. Boken är full av excentriska och charmig karaktärer som alla bidrar med en del av sin livshistoria.  Vi får i inledning lära känna de olika karaktärerna väl där deras olika livsöden skildras med ett enkelt och direkt tilltal, det känn stundtals väldigt filmiskt när man läser om de olika personerna. Språket är finstämt och lättsamt, det känns franskt på något märkligt sätt!

Och sen kom Paulette är en riktigt fransk pärla till feel-good bok. En sådan där bok som lägger sig som bomull kring själen och som man läser ut med ett leende på läpparna och kanske en liten tår i ögonvrån. Och sen kom Paulette är en gemytlig bok som berättar om vänskap, kärlek och en och annan svårighet. Det finns också en hög med fantastisk djur med, åsnan är nog min favorit! Boken vill visa på att det mitt i denna mörka världen så finns det också godhet och medmänsklighet, där man som läsare känner att man fått ta del av en upplyftande och värmande bok som tror på människan.

I en tid som denna, där mörkret lagt som en tätt filt över Europa och där det franska folket lider av det fruktansvärda dåd som inträffade förra fredagen. Så tror jag att det kan behövas något ljusare, något som visar på att det finns medmänsklighet och kärlek i här världen.

Detta är en bok som passar som Kära Mams-tips!

Odd och Frostjättarna, Neil Gaiman

Neil Gaiman, Odd och Frostjättarna


Handling:
Vikingapojken Odd längtar efter våren. Han har längtat länge. Det verkar nästan som om någon bestämt att det ska vara vinter för evigt. Världen är mörk och kall. Alla vikingar håller sig inomhus och väntar otåligt på våren. Odd är tolv år gammal och är en envis och listig pojke som helst håller sig för sig själv. Hans riktiga pappa är död.

En natt när han övernattar i sin pappas gamla skogshuggarkoja händer det något märkligt. Något som är så fantastiskt att det är tur att det händer just Odd, som inte bara är listig och klok utan också ovanligt hjälpsam. Odd blir nämligen väckt av tre djur den där natten i kojan. En räv, en örn och en björn. De har kommit för att be Odd om hjälp mot de hemska frostjättarna som vill att det aldrig mer ska bli vår.

Vad jag tyckte:
Med denna lilla pärla till bok så seglade Gaiman rakt in på min nya Älsklings-lista!  Jag älskar Gaimans magiska, lekfulla och fantasifulla penna som verkar kunna skapa den ena bra boken efter den andra! I Odd och Frostjättarna tar han sig an den nordiska mytologien och han gör det med bravur!  Odd, denna lilla kille som haft så mycket otur råkar ut för en samling djur och där det kommer visa sig att det är bara Odd och hans nya vänner som kan sätta stopp för den eviga vintern. Gaiman väver inte både vänskap och mod i denna korta lilla bok. Jag gillar verkligen hur Gaiman tar de traditionella dragen i en saga och stöper om dom i en egen Gaimansk form av det hela. I Odd och frostjättarna får vi också prov på den Gaimanska humorn som alltid är närvarande i hans böcker. En humor som drar åt det burleska hållet utan att för den sakens skulle bli för mycket.

Odd och frostjättarna är en charmig och fin liten berättelse. Där berättelsen lyfts fram genom de vackra svart-vita bilderna som är ritade av Mark Buckingham.

söndag 22 november 2015

Den ökända historien om Frankie Landau Banks av E Lockhart

E. Lockhart, Den ökända historien om Frankie Landau Banks
Rec.ex ifrån Lavender Lit förlag, Tusen tack!

Handling:
Frankie Landau-Banks har förändrats under sommarlovet. När hon till hösten kommer tillbaka till sin internatskola blir hon tillsammans med den populära Matthew Livingston.
I Matthews sällskap får Frankie en ny social status och nya vänner, men hon träder också in i en värld full av hemligheter. Hon får nys om att Matthew är med i ett hemligt sällskap, ett sällskap där bara killar är välkomna.
Frankie vägrar låta sig nedvärderas på grund av sitt kön. Hon vet att Matthew ljuger och undanhåller saker för henne. I tysthet börjar hon därför smida planer för att visa att hon är smartare än killarna.
Vad jag tyckte:
Jag älskade E.Lockhart förra bok " Kanske är det allt du behöver vet" men jag föll inte lika pladask för denna boken. Istället fick jag låta boken växa fram och nu när det gått en tid sedan jag läste ut den minns jag den med värme och den har även mognat en del. Så mitt omdöme blir nog högre idag än om jag hade skrivit om den direkt faktiskt.

Jag blir störtförtjust i uppkäftiga och kaxiga Frankie. Frankie som vill gå sin egen väg och absolut inte tänker hindras av att hon inte är en kille. Den ökända.... är en stark feministisk bok som är både smart och rejält underhållande samt riktigt uppkäftig.  Men det feministiska blir en pekpinne-aktigt eller propagerande utan Lockhart smyger in det i texten, väver skickligt in det i berättelsen så att det känns helt naturligt och äkta. Den ökända.... rymmer också vänskap och vänskap som skildras på ett varmt och humoristiskt sätt. Men kärleken är sådan att Frankie inte låter sig förminskas av sin kille, hon vägrar vara någons "Lilla gumman". Starkt och häftigt! Och väldigt välbehövligt med en sådan stark karaktär som Frankie. Och allt detta utspelas i en internatskolmiljö! Älskar internatskolmiljöer!

"Det är bättre att vara ensam, resonerar hon, än att vara med någon som inte ser vem man är. Det är bättre att leda än att följa. Det är bättre att ta till orda än att hålla tyst. Det är bättre att öppna dörrar än att stänga folk ute. Hon tänker inte vara enkel och rar. Och tänker inte vara den folk säger åt henne att vara. Lilla gumman är död.”" Sagt av Frankie! 

lördag 21 november 2015

Löftet av Marie Åberg

Marie Åberg, Löftet
Rec-ex ifrån författaren, Tack!

Handling:
Det handlar om den unge Görans uppväxt före och under andra världskriget i Hälsingland och Stockholm. Huvudpersonen är inspirerad av författarens egen fars levnadsöde men är fiktion.
När kriget bryter ut förändras sågverksarbetarsonen Görans liv. Han byter det slitsamma livet som utauktionerad arbetskraft till det hårda livet som soldat. Göran anmäler sig som frivillig under Finska vinterkriget och blir spanare bakom fiendens linjer.
( Text ifrån författarens hemsida)
Vad jag tyckte:

Jag läste för rätt länge sedan Marie Åbergs första bok i en planerad trilogi, boken var Och kvar stod en röd resväska. Jag blev väldigt förtjust i den bok och jag hade del två hemma men av olika skäl så blev den liggande.

Nu har då äntligen läst den och jag är återigen imponerad av Marie Åbergs skicklighet i att skildra svenska modern historia på ett så förträffligt sätt. Göran är en ung man som under sin uppväxt fått slita hårt och där familjelivet inte alltid var så lätt. Här får vi veta mer om barnauktioner som faktiskt förekom ända in på 20-talet här i Sverige. Tänk dig att stå som ett litet barn på 5-6 år eller som Göran 12 år, en mängd främmande människor står och budar om dig, den som lägger högst bud får ta med dig hem..... Oftast blev det nog så att dessa föräldralösa barn hamnade på ställen där de utnyttjades som gratis arbetskraft. Marie Åberg skildrar detta väl med ett enkelt och rättframt språk. Ett språk som emellanåt känns rätt kärvt men just denna känsla passar väl in på historien och Göran. Porträttet av Göran är väldigt levande och själva skildringen av hans liv känns realistisk

Löftet bjuder också på en trovärdig historisk skildring av en tid som ligger relativt nära oss själva. Jag trivs bra med Marie Åbergs sätt att skriva och hennes språk tilltalar mig mycket. Det känns vardagligt och äkta, realistiskt och ömsint.

Så om du vill ha en levande, trovärdig och intressant skildring av svensk historia sedd ur helt vanliga människors perspektiv så ta och läsa Åbergs båda böcker.  Böckerna är också inspirerade av Marie Åbergs egna föräldrars livsöden vilket tillför ytterligare en nyans till själva berättelsen.

fredag 20 november 2015

In i skogen av Jean Hegland- En skimrande vacker bok!

Jean Hegland, In i skogen
Rec-ex ifrån Magic Wonders förlag, Tusen tack!



Handling:
Efter år av krig, miljöförstöring och resursslöseri står USA vid randen av en samhällskollaps.
Systrarna Nell och Eva lever med sina föräldrar i utkanten av det lilla samhället Redwood i norra Kalifornien. Nell förbereder sig för antagningsproven till prestigefyllda Harvard University medan Eva pressar sig själv för att bli den perfekta prima ballerinan. Sakta men säkert förändras livet runt dem när eltillförseln blir alltmer opålitlig, matleveranserna avstannar och skolorna stänger.
I väntan på att elen ska komma tillbaka och samhället börja fungera normalt igen jobbar systrarna hårt för att upprätthålla de färdigheter som behövs för att de ska kunna följa sina drömmar. Men hur länge kan man kämpa för att följa sina drömmar när världen förändras och vad händer med människan när drömmarna tar slut?   ( Text ifrån förlagets sida)
Vad jag tyckte:

Jag fick en fråga ifrån Vanja Persson om jag var intresserad av att läsa deras första översatta bok. Och det  var ju då denna, en nyutgåva av Jean Heglands bok In i skogen.  Så nu har jag läst och är helt matt av lycka då detta är en helt otrolig bok. Den är hjärtskärande vacker, så oändligt sorglig men också så glimrande hoppfull. Nu denna veckan med attackerna i Paris i färskt minne, IS framfart över Europa och ett Sverige som höjer terrorhotnivån till den näst högsta så blir det också en skarp samhällskritik bok.  Nell och Evas värld har ju fallit samman av krig, miljöförstöring och slöseri av jordens resurser, tre element som klingar alltför verkligt även utanför bokens värld.

Att få följa Nell och Eva på deras resa är en säregen upplevelse, berättelsen skildrar väldigt långsamt där saker och ting får ta sin tid. Själva kollapsen av samhället sker inte över en natt, det sker gradvis där en sak efter en annan försvinner.  Nell och Eva bor redan i avlägset beläget hus tillsammans med sina föräldrar och efter kollapsen blir de än mer isolerade. Det är Nell och Eva vi får följa, världen utanför är mest ett brus där man bara får fragmentariska bitar om vad som egentligen pågår. Så detta är inte en actionspäckad apokalyptisk  skildring. Nej istället är det en vardaglig skildring över vad som faktiskt  kan ske när det som man är van vid kollapsar, när sjukhus stängs, elen försvinner, bensinen tar slut, när affärerna stänger för att all mat är slut, skolor slår igen och där regeringen står handfallna inför det faktum att deras samhälle har gått under. In i skogen får vi följa två vanliga systrar, Nell som drömmer om att komma in på Harvard och Eva som drömmer om att bli balettdansös.  Nell och Eva är precis som du och jag faktiskt, vanliga människor som försöker överleva i en förändrad värld.

Jag älskar verkligen denna boken, den borrade sig in under huden på mig och rätt in i hjärtat. Vid vissa scener flödar tårarna, inte fulgråt utan istället stilla tårar av förtvivlan och sorg. Jag gillar hur författaren lyckas mejsla fram sina karaktärer så intensivt levande framför mina ögon. För hur länge orkar man upprätthålla sina drömmar? Hur länge orkar man kämpa egentligen? Skogen som omringar huset har även den en viktig roll i berättelsen och jag älskar Heglands sätt att beskriva skogen som både en vän och en fiende.

Jean Heglands språk vibrerar av känslor och det är otroligt vackert, det är en njutning att läsa det. Och det känns som att översättaren Karina Berg Johansson har varit varsam när hon översatte boken då jag inte upplever det som att jag läser någon annans text än just Jean Hegland. Så en eloge till översättaren!

In i skogen är en bok jag varmt kan rekommendera då det är en skimrande vacker och sorgsen berättelse om systerskap, mod, drömmar och hopp. I dessa dagar som gäller blir den även en påminnelse om att vår egna värld faktiskt håller på att spricka. Boken blir en påminnelse om hur skört vårt liv här på jorden är och hur nära en kollaps vi faktiskt är just nu.  Så läs och förundras över hur en såhär pass gammal bok, boken kom i original ut redan 1996 och på svenska kom den första gången ut 1998, kan idag blir en skrämmande insikt om hur nära vårt egna samhälle är en kollaps.
Detta är en läsupplevelse som jag kommer bära med mig länge och som jag säkert kommer att läsa om.  Ett extra tack till Magic Wonders förlag som ger ut denna bok på nytt, den förtjänar verkligen att uppmärksammas på nytt!

Boken finns numera också som film, den släpptes under hösten i Kanada. Jag hoppas att den kommer hit till Sverige med.

Jag har som sagt fått boken som rec.ex men om ni vill köpa boken så finns där ett kanonerbjudande på förlagets hemsida, ett erbjudande som gäller fram till bokens release-datum den 25/11.  Länk till förlaget hittar du längst upp i detta inlägg!

Jag vill också bara nämna det otroligt vackra omslaget! Klockrent till själva boken och så himla vackert. Det man inte ser på bilden här är att systrarna glittrar i guldigt och grönt medan boken i sig är kritvit! Så vackert!

torsdag 19 november 2015

Jörn Lier Horst * 2!

Jörn Lier Horst, Jakthundarna

Handling:
William Wisting är en erfaren utredare vid polisen. Han är samvetsgrann, noggrann och sympatisk. Hela sitt yrkesliv har han ägnat sig åt att jaga brottslingar, men plötsligt kastas rollerna om. Wisting stängs av från sin tjänst efter misstanke om att ha fabricerat bevis i en sjutton år gammal mordutredning. Mannen som dömdes för brottet har släppts. Och Wisting angrips av både kollegor och media.

Utan tillgång till polisens resurser inleder Wisting en egen utredning för att ta reda på sanningen. Han får hjälp av sin dotter, som är kriminalreporter, men de är långt ifrån att lösa gåtan när en ung kvinna försvinner och det kopplas samman till det tidigare mordet.
Nu börjar jakten för att hitta henne i tid.

( Text ifrån Lind Förlags hemsida)

Vad jag tyckte:
 Jakthundarna bevisar att de norska författarna verkligen kan konsten att skapa stabila deckare med tätt stämning och spänning! Jakthundarna är måhänd något långsammare deckare då en stor del av handling kretsar kring att läsa det som hände då för länge sedan. Men jag läser och jag njuter! Jag tycker också om William Wistings dotter Line. Line är reporter och en en kvinna med skinn på näsan, jag upplever henne som mycket stark och smart. Även William Wisting är en trevlig karaktär utan några direkta drag av den klassiska deckarmallen 1A.  Historien som sådan är spännande och med många intressanta utvecklingar.  Jakthundar är alltså en riktigt bra deckare som bjuder på en härlig lässtund.  Gillar också hur stabil och kärleksfull relationen mellan far och dotter är, det gör det hela ännu trevligare tycker jag.

Dessutom tycker jag det är extra intressant att författaren själv är utredare inom polisen och själv blivit utsatt för något liknande med fabricerade bevis. Det var också därför författaren valde att skriva just Jakthundarna.




Jörn Lier Horst, Grottmannen 

Handling:
William Wisting är en erfaren utredare vid polisen – rättskaffens, sympatisk och samvetsgrann. I Grottmannen kommer döden honom obehagligt nära när det i grannhuset hittas en man som varit död i fyra månader. Liket sitter uttorkat i tv-fåtöljen framför en flimrande skärm, läpparna är tillbakadragna och blottar de svartgula tänderna. Mannen liknar mest en mumie. Det finns inga tecken på våld, man misstänker inget brott.
Wistings dotter Line, som är kriminalreporter, blir illa berörd. Hur kan en människa som lever mitt i samhället vara så ensam att ingen saknar honom under så lång tid? Hon beslutar sig för att skriva en featureartikel om mannen och börjar intervjua grannar och gamla skolkamrater. Nästan samtidigt hittas ännu ett lik, en man som också varit död i flera månader och som nästan är omöjlig att identifiera. I hans ficka ligger en lapp med fingeravtryck – fingeravtryck som tillhör en amerikansk seriemördare som är efterlyst av FBI. Är det den döde som är seriemördaren eller går det sistnämnde lös i Norge? Finns det kopplingar mellan de två gamla liken?
Detta blir upptakten till den största jakten någonsin i landet på en misstänkt, och det är avgörande att inget läcker ut till pressen, vilket också skapar spänningar mellan Line och hennes pappa.
( Text ifrån Lind förlags hemsida)
Vad jag tyckte:
I Grottmannen så skruvas spänningen upp ett par hack jämfört med Jakthundarna.  Här hittas alltså en man död i sitt hus, där han suttit i flera månader utan att någon saknat honom. Just detta tycker jag är så fruktansvärt tragiskt och så oerhört ledsamt. Att en människa kan vara så fullständigt ensam att ingen saknar hen när hen dör, ingen som märker att man inte längre finns med i livet.  Horst skildrar detta väl, ömsint och med omtanke tycker jag.  

Dessutom så kopplar Horst in en internationell tråd i sin berättelse och han får det faktiskt att fungera riktigt bra. FBI anländer till Norge och känns väldigt normala, inte som superpoliserna man kan se på tv utan vanliga enkla personer som kommit för att bistå den norska polisen med råd kring en seriemördare de känner väl. 

Grottmannen är en spännande deckare med ett konstant driv och en tätt spänning. Samtidigt så rymmer den även mer vemod och allvar än den förra boken. Jag läser och jag njuter!

onsdag 18 november 2015

Tematrio: Verklighetsflykt

Lyran pratar denna veckan om att ibland är världen och verkligheten bara för mycket. Där även ens läsning tenderar att bara handla om mörker och elände så kan man behöva något lättare och snällare för att orka läsa vidare.

Därför ber Lyran oss att: Berätta om tre böcker som lättar upp i tillvaron!
( Älskar verkligen bilden som kommer ifrån Lyrans sida!)

Jag slukar ju mörker och elände i form av skräck/thriller och deckare på löpande band när det gäller läsningen varvat med en och annan roman om just elände och trasiga människor och mörker. Men ibland måste jag bara ha något fluffigt och snällt för att orka med. Jag har nog egentligen tre kategorier som jag då vänder mig till:


  1. Feel-good, ett riktigt fint exempel här är Barbara Constantine med boken Och sen kom Paulette. En fransk feel-good pärla som verkligen är ljus och vänlig.
  2. Amerikansk ungdomsbok i stil med tex Sarah Dessen med boken Mycket mer än så. Amerikansk kuststad, ungdoms förälskelse, vänskap och värme. Sockersött fluff som inte blir för sockersött.
  3. När det krisar ordentligt så vänder jag mig till Tolkien och läser återigen om Frodo, Sam och Gandalf och alla de andra. Ibland blir det en bok, ibland blir det två. Men kan även här rekommendera Tove Jansson och hennes muminböcker, det passar perfekt när man behöver en motvikt till mörker och elände.
Som en liten bubblar kan jag ju även nämna Diana Gabaldon och hennes underbara serie om Clare och Jamie, det är snart tid känner jag att dyka in i den fjärde delen. Det kan vara välbehövligt med en dos av dessa två i novembermörkret!

Ett förbud mot mord av Louise Penny

Louise Penny, Ett förbud mot mord 

Handling:
För att fira sin bröllopsdag beger sig Armand och Reine-Marie Gamache till Manoir Bellechasse, ett isolerat och anrikt gammalt värdshus inte långt från byn Three Pines. Det är högsommar och Gamache ser fram emot en tids välförtjänt vila från arbetet som chef för mordroteln vid Sûreté du Quebec.
Men paret Gamache är inte ensamma på Manoir Bellechasse. Vid samma tid har den välbärgade och ansedda familjen Finney samlats här för sin årliga släktträff. Med sitt berömda spårsinne känner Gamache snart av de många konflikter som döljer sig bakom familjemedlemmarnas artiga leenden, små vibrationer från ett förflutet som inte tycks vilja komma till ro.
I takt med att både värmen och spänningen stiger dyker en del oväntade gäster upp på släktträffen; och en morgon, efter en våldsam nattlig storm, hittas en död kropp i trädgården. Gamache tar sig an utredningen, men vad han inte anar är att sökandet efter sanningen om familjen Finney också kommer att föra honom tillbaka till några av den egna historiens mörka vrår...

Vad jag tyckte:
Jag är mycket förtjust i Louise Pennys deckare, de påminner både om Agatha Christie och tv-serien Morden i Midsumer!  Hennes deckare är mer pusseldeckare än actiondeckare, här följs ledtrådar, man samtalar, äter gott och umgås, sakta avslöjas den ena pusselbiten efter den andra. Jag gillar också att vi i Ett förbud mot mord befinner oss på en helt annat plats än vad som är brukligt. Jag älskar den lilla byn Three Pine som brukar vara centrum för Louise Pennys deckare. Men i denna bok så befinner vi oss alltså på ett avlägset värdshus, djupt inne i de kanadensiska skogarna. Platsen sätts även in i sitt historiska sammanhang, helt utan att gå över gränsen ochutan att ösa detaljer över läsaren. På detta värdshus ska då Armande och hans fru Reine-Marie fira sin bröllopsdag, i lugn och ro är det tänkt.

 Men så blir det naturligtvis inte.... Ett lik påträffas och Armande får återigen iklädda sig detektivrollen och bli den polis han är. Jag gillar verkligen deckare, speciellt då pusseldeckare, som utspelas på en isolerad plats med begränsat antal misstänkta. Själva miljön blir då en stor del av själva gåtan.  Three Pine dyker faktiskt upp trots allt i berättelsen och två av de karaktärer vi lärt känna i de tidigare böckerna har också sina roller i denna berättelsen!

Louise Penny skapar en smart och underhållande berättelse med komplexa karaktärer och levande miljöer. Ett långsammare tempo men utan att för den sakens skull bli segt. Det finns en touch av elegans och gammeldags charm över Pennys värld också. Så jag läser och njuter i fulla drag!

Däremot tycker jag att omslaget är jobbigt, kunde de inte samlat all text på ett bättre sätt så att den där trappan kom mer i fokus?

Kanske kan detta vara ett tips till kära pappa? Du gillar ju Morden i Midsumer så kanske skulle detta passa dig?

tisdag 17 november 2015

Men hur har jag kunnat missat detta?

Jag försöker fördriva tiden fram till att vi ska åka till veterinären med vår ena katt, vår äldsta katt är nämligen dålig och behöver kollas igen. Så jag gör det som bokslukar brukar göra, surfar på nätaffärer! Kollar läget lite, tittar efter bra böcker att läsa och ser efter vad som ska komma..

Då hittar jag den här:

Är det bara jag som lyckats missa den? Gillian Flynn är ju numera en älsklingsförfattare hos mig efter de utmärkta böckerna Gone Girl och Vass egg. Denna boken handlar om ( enligt Bokus sida) om hemsökta hus och familjehemligheter! Två ord som triggar igång mig direkt! Släpps tydligen på fredag men jag lär få vänta och se om tomten är snäll och kommer med den till mig. Vill ha NU!



Här är hela handlingen enligt Bokus: "Kvinnliga kunder som kliver in genom dörren till tarotstudion Anden i handen möts av sierskor, kristallkulor och kortlekar. Manliga kunder fortsätter vidare till det potpurridoftande bakre rummet, där studions parallella verksamhet pågår, med en kompletterande stab av olagliga soft-core-prostituerade. Efter att ha drabbats av en förslitningsskada i handen får en av kvinnorna i det bakre rummet - en driftig boknörd med en förkärlek för skräckromaner - hoppa in som medium. Men det som ser ut att bli ett välkommet avbrott tar en oväntad och olycksbådande vändning när en av de välbärgade förortsfruarna som bokat tid berättar en otäck historia som inte tycks vara inbillning."

9 månader av Cia Sigesgård

Cia Sigesgård, 9 månader
Rec-ex ifrån Swedish Zombie Förlag, Tusen tack!

Handling:
Emma och Daniel kämpar med hormonbehandlingar och pliktsex för att göra ett kärleksbarn.
När graviditetstestet äntligen är positivt blir lyckan fullständig.
Nästan.
Vad jag tyckte:

Om du planerar att bli gravid, är gravid eller om du känner någon som planerar att bli gravid eller är gravid.....Snälla läs då inte denna novell! För hel-vete vad otäckt bra Cia Sigesgård kan skriva. Här har vi en söt liten familj, allt är så mysigt och gullig och de väntar barn och allt är så fint så.....Men nej då snart brakar helvetet lös på allvar. Inte pang på utan smygande, steg för steg, lite i taget så man som läsare sitter med andan i halsen fram till slutet då man slutar andas helt....

Jag har försökt läsa Cia Sigesgårds roman Inga kelgrisar, Inga styvbarn, jag kom halvvägs igenom och jag är ändå inte den som är äckelmagad av mig eller direkt lättskrämd. Jag har läst Stephen King och Dean Koontz redan som ung tonåring så jag är så att säga redan marinerad i skräck. Men Cia Sigesgård tar det vardagliga, förvränger det, lägger till makabra detaljer och slänger ned en slev av vanvett....  Steg för steg leds vi djupare in i det mörka samtidigt som det förekommer vanliga vardag också. Att på så kort sidantal lyckas skapa en så komplett skräckhistoria är imponerande!

9 månader är alltså ruggigt bra och jag kan varmt rekommendera den om du vill bli rejält skrämd!

Felice av Lupina Ojala

Lupina Ojala, Felice
Rec-ex ifrån Swedish Zombie Förlag, Tack! ( e-novell)
Handling;
Längtan finns i en dröm.
Catrin får sällskap om nätterna. Någon eller någonting kommer på besök, smeker och lockar. Sömnen blir lustfylld, men kanske också farlig. Det som börjar som en lek i drömmen blir snart allvar och förändrar hennes liv.
(Text ifrån förlagets hemsida) 
Vad jag tyckte:
Jag upplevde Felice som mer sorglig än skrämmande. Det är en berättelse om kärlek, sorg och svek. Men där hämnd kan komma att ske på det mest oväntade sättet. Lupina Ojala är en relativ ny bekantskap för mig men jag gillar verkligen hennes sätt att skriva. Vardagligt men ändå med en ton av overklighet, där vardagen flätas samman med det overkliga på ett nästan osynligt sätt. Felice är en novell som kryper in under skinnet på en och berör mig väldigt mycket. Jag gillade verkligen Felice och jag tror faktiskt att jag snart kommer läsa om den igen. Bara för att få återuppleva det vackra, det sköra, det mörka och det kärleksfulla som Lupina Ojala skriver så fint om. I Felice finns också många svåra frågor att fundera kring som tex transpersoners utsatthet och andra människors fördomar kring dem. 
Felice är en liten pärla till novell!

Olika omslag på samma serie

Jag nämnde i min recension av Cress, Marissa Meyer om att jag inte gillade det nya omslaget. Här kommer då alla omslagen, både de gamla och de nya.

Vilka tycker du är snyggast?

De gamla:


De nya:

Nu till några frågor: Vem är de där docksöta små flickorna på dessa nya omslagen? Jag ser inte Cinder i den där blonda lilla saken i vacker klänning på första omslaget, inte heller ser jag Scarlett i nästa bild, den röda capen förstår jag eftersom det är Rödluvan som boken bygger på. Inte på den sista så förstår jag någonting. En naken docksöt flicka med långt guldfärgat år och tårar i ögonen.... Alla tre små dockor på dessa omslag ser ju att vara på vippen att bryta samman.... Jag begriper dom inte alls, de passar inte med karaktärerna eller med historierna alls tycker jag.

 De gamla omslagen passade så mycket bättre in tycker jag. Där det första omslaget visar en fot, en cyborg-fot vilket passar in på Cinder och historien väl.  Det andra gamla omslaget visar en fladdrande röd cape, något tråkigt kanske men ändå bättre än det nya. Och det gamla på Cress visar en lång fläta med rött band. Jag gillar också hur de gamla hör ihop just med den där röda detaljen som finns i varje omslag.

Cress av Marissa Meyer

Marissa Meyer, Cress


Handling:
Cinder och kapten Thorne är på rymmen med Scarlet och Wolf i släptåg. Tillsammans planerar de att störta drottning Levana och hennes armé. Deras största hopp ligger hos Cress, som sedan barnsben varit instängd i en satellit med bara dataskärmar som sällskap. All denna tid framför datorer har gjort henne till en lysande hacker. 

Men tyvärr har hon precis fått order från Levana om att spåra upp Cinder och hennes snygge medbrottsling. När ett våghalsigt räddningsförsök slår fel splittras gruppen. Cress får till sist sin frihet, men den visar sig ha ett högt pris. Samtidigt kommer drottning Levana inte att låta något stå i vägen för sitt äktenskap med kejsare Kai. 

Cress, Scarlet och Cinder har inte precis bett om att få rädda världen. Men de är nog de enda som kan göra det.
( Text ifrån förlagets hemsida)

Vad jag tyckte:

Jag älskade verkligen både Cinder och Scarlett, framförallt det faktum att det är sagor fast i en futuristisk tappning. Cinder bygger på Askungen och Scarlett på Rödluvan.  Cress i sin tur bygger på Rapunzel och det är så himla snyggt gjort och så otroligt lekfullt! Att ta en klassisk saga som många känner till, addera dystopisk framtid, cyborger och androider, ett krig mellan jordbor och månfolket och så placera Rapunzel/ Cress i en satellit! 

Jag upplevde Cress som mycket mörkar än de två tidigare böckerna. Här finns både extrem våld och rent av tortyr, den där scenen med skalbaggar (eller vad det nu är) får det fortfarande att krypa i mig. Mayers har ett rättframt, fartfyllt och starkt språk fylld med detaljer men utan att för den sakens skulle proppa en som läsare full. Författaren verkar lita på sina läsare och håller inte på att förklara saker i det oändliga, istället väver hon in det vi som läsare behöver veta för att förstå denna värld och dess karaktärer på ett mycket snyggt sätt i själva berättelsen.  Jag älskar också hur de olika karaktärena får växa fram genom serien och bygga ut sina färdigheter under resans gång. De har ju alla på ett sätt blivit påtvingade varandra men genom svårigheterna så kommer en stark vänskap att växa fram. Och ingen kärlekstriangel!!!!!!! Underbart! Jag älskar Cinders mod och rättframhet, tycker mycket om Wolf lojalitet och hans kamp mot sig själv, Thorne är macho men på ett bra sätt och så har en härlig humor, jag gillar även Kai, den unge Prinsen, som sliter både med sig själv och för att skydda sitt land och jag älskar Ikos charmig och busiga personlighet. Jag kommer också att tycka väldigt mycket om Cress, så naiv och så blyg, så världsfrånvänd men samtidigt så oerhört stark när det väl gäller.  Framemot slutet introduceras vi även för en ny karaktär, Winter ( Snövit) som nästa del i serien kommer handla om. Och denna introduktion får mig att längta som en galning efter del två!

The Lunar-Chronicles ( som serien heter på engelska) är väl värd att läsas då det är helt underbar läsning som både är spännande, allvarsam, mörk och hoppfull samt även rolig!

Men en sak jag undrar över är förlagets val att ändra omslag på serien, de passar faktiskt inte alls in och jag gillade de tidigare omslagen bättre.  Den bild som ligger där uppe till höger är det nya omslaget, bilden här nedan är de gamla. Och jag gillar de gamla mycket bättre faktiskt.



lördag 14 november 2015

Snöleoparden, ett mycket skyggt djur.

Jan Fleischmann & Jonathan Borling, Snöleoparden

Handling:
En dröm om att finna de vilda bergens skygga kattdjur – en dröm om att rädda snöleoparden.
Följ med på ett storslaget äventyr i norra Indiens och nordvästra Pakistans bergsdalar där Jan Fleischmann och Jonatan Borling letar efter den mytiska snöleoparden. Som ett grått spöke smyger den i bergen på sin jakt efter vildgetter. Snöleoparden är ett djur som alltför få människor har sett i vilt tillstånd och än färre har lyckats fotografera.
De träffar forskare, spårare och stugägare som alla försöker rädda snöleoparderna, upplever den hårda naturen i bergen hos Kalashfolket i nordvästra Pakistan och hos invånarna i Ladakh i norra Indien.
Vi får även veta vad som görs i Sverige där zoologerna samarbetar med utländska bevarandeorganisationer, så att vi kan samexistera med de magnifika 
rovdjuren
( Text ifrån Votum förlag)
Vad jag tyckte:
Fotografen och skribenten Jan Fleicshmann har tillsammans med djurvetaren Jonathan Borling skapat en otroligt vacker fotobok över ett av de mest skygga djur som finns där ute. Snöleoparden lever i de Himalayiska bergskedjan, sammanlagt täcker deras levnadsområde tolv länder. Snöleoparden är en ett djur som forskare och naturvetare vet väldigt lite om, det har varit svårt att hitta djuret då det lever i väldigt otillgängliga områden som dessutom ligger i länder som det kan vara svårt att få tillträde i. Och en del av bilderna i denna boken är också tagen i en park, nämligen Orsas vilddjurspark.

Det jag finner väldigt intressant med boken är att Fleischmann inte bara berättar om djuret utan flätar in detta djur existens med de människor som också befolkar samma områden. Vi får lära känna bergsfolk som lever på ett helt annorlunda sätt än vi och som på många sätt försöker samleva med detta rovdjur. Ett samarbete som inte alltid fungerar så väl och som också lett till att stammen med snöleoparder minskat kraftigt. Det pågår dock många projekt för att dels rädda djuret men också för att skapa möjligheter för människorna att kunna fortsätta sina liv trots att de delar land med ett rovdjur.

Snöleoparden är en fascinerande och mycket intressant bok med många vackra fotografier. Snöleoparden är en så otroligt vackert kattdjur, se bara på bokens omslag! Så otroligt mäktig!

fredag 13 november 2015

Min första Muminbok!

Tove Jansson, Kometen kommer


Handling:
Sommaren är varm och trevlig som den brukar i Mumindalen. Muminpappan sitter på verandan och Muminmamman lägger snäckskal runt rabatterna. Så en dag upptäcker de ett märkligt sken på himlen. Filosofen Bisamråttan säger att en komet ska träffa jorden. Alla små knytt packar ihop sina saker och flyr i panik. För var dag blir det stora, röda ögat på himlen allt större Men Mumintrollet och Sniff packar ner plättjärnet och saft, och beger sig rakt ut i farligheten
( Text ifrån förlaget Raben & Sjögren sida)

Vad jag tyckte:

Visst känner jag till Tove Jansson och hennes älskade mumintroll men jag har dock aldrig själv läst något om dessa troll. Men i somras ( jösses vad tiden går fort!) så läste jag då min första muminbok och det var en mycket angenäm upplevelse!

Kometen kommer är varm, ömsint, underfundig och vacker berättelse om mod och vänskap. Om att våga fast man kanske bara är en pytteliten Sniff. En härlig berättelse som rymmer många vackra meningar, meningar jag vill spara!  Tove Jansson verkar ha varit en mycket klok kvinna och jag förstår nu att Mumintrollen inte bara kan läsas av barn utan även jag som vuxen kan få ut mycket av dessa böcker. För under ytan av barnbok så ryms också mörker och svåra ting, saker som kanske inte ett barn ser men som jag som vuxen ser. Detta gör att denna lilla boken rymmer så många nyanser att den säkert tåls att läsas om flera gånger.

 Den bok jag läste var också fint illustrerad av Tove Jansson själv, så vackra bilder som man kunde titta på länge.  Så nu ska jag ta och läsa fler böcker av Jansson när jag behöver något som värmer själen. Samtidigt finns det också en härlig humor i boken som tilltalar mig väldigt mycket!

torsdag 12 november 2015

Dimensioner av Sofie Berthet

Sofie Berthet, Dimensioner
Rec-ex ifrån Modernista förlag, Tack så mycket!
( Länk till författarens hemsida Här)

Handling:
Sjuttonåriga Nova lever ett helt vanligt liv i en liten ort på den skånska sydkusten. Tills hon träffar Alex - då förändras allt. Han är inte som någon annan, och Nova faller handlöst.

Men så kommer chocken: Nova får veta att Alex är från framtiden, och att resor mellan dimensionerna - tidsresor - är möjliga. Nova får dessutom reda på att hon är den första människan i historien med förmågan att förflytta sig i tiden. Det öppnar magiska dörrar: Hon får uppleva saker som ingen annan upplevt, saker hon aldrig kunnat drömma om.  Men Novas förmåga utgör också ett förödande hot mot det strikt uppdelade framtidssamhället. Något som gör henne till måltavla för mäktiga krafter...
( Text ifrån förlagets sida)

Vad jag tyckte:
Jag visste inte riktigt vad detta var för bok när jag bad om den ifrån Modernista. Jag anade att det skulle vara någon form av dystopisk roman men det som gjorde att jag ville läsa den är helt enkelt för att den utspelar sig i Skåne! I de allra sydligaste delarna av Skåne där jag förvisso inte varit så mycket men som jag ändå känner till.  Det kom att visa sig att historien som sådan bjöd på något väldigt annorlunda med en historia som till stora delar känns nyskapande och fräscht. Tyvärr har det kommit så många dystopier för unga att det på många sätt blir upprepningar men Sofie Berthet har tagit den dystopiska romanen och twistat till det hela lite!  För boken rymmer också ett tidsreseperspektiv som gör att jag tycker Dimensioner tillhör en av de bättre inom denna genren på länge.

Vi har alltså Nova som lever här och nu men som har förmåga hon inte själv vet om. Men de i framtiden, de som styr där och håller en järnhand över den befolkning som finns kvar. De vet och de vill ha Nova. Alex som kommer från framtiden, samma plats dock som Nova bor på men många hundra år framåt i tiden. Han har möjlighet att resa tillbaka dit och han gör det för att beskydda Nova. Men mellan de två växer det fram något mer, en innerlig och intensiv kärlek. Här tyckte jag dock att författaren lät denna relation bli lite för mycket av " Bella och Edward i Twilight" stuket. Detta gjorde mig extremt irriterad flera gånger och jag ville mest skrika på Nova lite.... Jag hoppas dock att det hela rätar ut sig i nästa del för det är också en väldigt fin och varm relation som växer fram där. Men det vacklar starkt här och detta gör att mitt betyg för denna boken blir lägre än vad det hade kunnat bli. Samtidigt gillar jag också att Novas familj har sin roll, den är liten men det verkar ändå finnas en trygg och stark familj för Nova.

Samtidigt gillar jag också hur Sofie Berthet väver in dagsaktuella frågor som klimathot och miljöförstöringar som anledningar till den framtida förstörda världen. Det gör historien ännu mer intressant och det hon säger där tycker jag låter både trovärdigt och vettigt.

Sofie Berthet har en enkelt språk som är lättläst men utan att bli för enkelt. Lagom med detaljer och miljöer men tillräckligt för att man ska kunna skapa sig en bild i huvudet över hur allt ser ut och hur karaktärerna ser ut. Slutet bjuder på en rejäl cliffhanger så nu väntar jag otåligt på nästa del i serien!

Sedan måste jag nämna omslaget, jag gillar verkligen den där gamla klockan och hur titeln finns inne i klockan! Snyggt!

Vinterfolket av Jennifer McMahon

Jennifer McMahon, Vinterfolket

Rec-ex ifrån Bazar förlag, Tusen tack!

Handling:
I alla tider har folk mystiskt försvunnit från den lilla byn West Hall i Vermont, något som gett upphov till både ryktesspridningar och sagor. Speciellt viskas det om Sara Harrison Shea, en mor som återfanns bragd om livet bakom sitt eget hus, bara månader efter att hennes älskade dotter Gertie tragiskt dött. 

Etthundra år senare bor 19-åriga Ruthie i Saras hus tillsammans med sin mor och lillasyster. En morgon är modern spårlöst försvunnen och medan Ruthie söker genom huset efter spår finner hon Saras dagbok gömd under golvet i moderns sovrum
(Text ifrån förlagets sida)

Vad jag tyckte:
Vinterfolket är en skimrande vacker spökhistoria som kryper in under skinnet på dig som läsare.  Sakta väver McMahon fram en intensiv berättelse om sorg, besatthet och död men där kärleken också finns med. Kärleken till sitt barn som är så stark att den kan övervinna berg men också skapa galenskap och en förtärande besatthet. Vinterfolket är också en berättelse om att inte vilja förlora dom man älskar och om att man kanske är bered att göra nästan vad som helst för att få tillbaka de vi förlorat.

 Det är njutning att läsa McMahons detaljrika och varma språk där varje känsloton och varje nyans bär med sig något nytt. Och där jag som läsare förflyttas till just West Hall, det känns verkligen som jag är där på plats och upplever kylan och skräcken tillsammans med personerna. Jag ser Ruthie och hennes hus framför mig, jag ser byns stora gata med sina affärer och jag upplever grottan så som jag var där. Skickligt gjort!

Jag gillar verkligen hur vi har tre historier som sakta flätas ihop till en helhet. Vi har Sarahs egna historia i från det förflutna, vi har unga Ruthie här i nutiden som plötsligt står ensam med sin lilla syster Fawn men vi har också Katherine som när hennes make omkommer i tragisk olycka försöker ta reda på varför. Dessa tre urstarka kvinnorna bildar en helhet genom tid och rum som blir till just den magiskt vacker historia. Men samtidigt så är berättelsen också rejält otäck, McMahon smyger in det övernaturliga, flätar in det bit för bit och snart sitter jag där och lyssnar på spänt på alla plötsliga ljud och där jag går upp och tänder en extra lampa bara för att vara säker! Obehaget smyger sig ned längs ryggraden och emellanåt reser sig håren på mina armar. Detta är en spökhistoria men också en mycket vacker och ömsint berättelse om kärlek och sorg.

Jag måste också få nämna det otroligt vackra omslaget, i verkligen är det lite skimrande och lite silverfärgat!