tisdag 27 december 2016

Syndafloden av Margaret Atwood

Margaret Atwood, Syndafloden 

Handling:
Adam Ett, den goda ledaren för Guds Trädgårdsmästare - en religion som ägnar sig åt att sammankoppla vetenskap, religion och natur - har under lång tid förebådat en kommande katastrof. 

När katastrofen sedan inträffar utplånas nästan allt mänskligt liv. Ren, en ung nattklubbsdansare, och Toby, tidigare medlem av Guds Trädgårdsmästare, hör till dem som finner sig strandsatta i en omgivning som är alltigenom förändrad och där ingen går att lita på


Vad jag tyckte:
Syndafloden är en parallellroman som utspelas delvis samtidigt som Oryx and Crake, en roman jag läste för något år sedan och som golvade mig totalt. I Syndafloden får vi följa två stycken kvinnor som lever utanför de slutna samhällen vi befann oss i i förra boken. De båda kvinnorna tillhör en grupp av människor som kallas sig för Guds trädgårdsmästare under deras tid fram till det som kallas syndafloden inträffar. Sedan får vi följa dom under tiden precis efter katastrofen. Syndafloden är en stark roman som berör många viktiga ämnen såsom klimathotet och miljöförstöring men också om livsstil och hur några få valts och väljs ut för att passa in i det nya samhället. Samhället i Syndafloden har mycket som påminner om dagens samhälle men där Atwood tillfört en mörk undergångston tvärs igenom hela berättelsen. 

Margaret Atwood säger såhär på förlagets hemsida: "När Oryx och Crake kom ansåg vissa att den liknande science fiction - utflippad, för märklig för att vara trovärdig - men under de tre år som gick innan jag påbörjade arbetet med Syndaflodens år började det förmodade avståndet mellan den påhittade fiktiva framtiden och den hårda realiteten vi lever i att krympa i rasande takt. Vad händer med världen? Hur kan vi ställa den tillrätta? Hur lång tid har vi på oss? "

Och det är just detta som gör Syndafloden till en så pass skrämmande läsning, hur nära den ligger vårt egna nutida samhälle. Atwoods språk är intensivt men samtidigt avskalat och det är en lättläst bok språkligt sätt. Men samtidigt kräver det en del av dig som läsare för stundtals blir det riktigt rörigt och aningen segt att läsa. Syndafloden väcker många tankar och känslor hos mig samtidigt som den skapar många frågor. 

fredag 23 december 2016

En julhälsning

Under veckan som gått hade jag tänkt skriva rent de sista böckerna, få undan så många som möjligt innan det var tid för att fira jul. Istället däckade jag totalt i influensan och har i princip sovit mig igenom den senaste veckan. Så det får bli en kavalkad av recensioner nästa vecka, så många jag hinner och orkar så att jag kan börja det nya året med en tom lista!

Julen i år känns avlägsen och jag har inte riktigt hittat julstämningen i år. Det blir en enklare jul i år helt enkelt, vi har pyntat en del och haft glöggmingel med familjen. Imorgon på julafton firar jag och sambon med familjen i lugn och ro. På juldagen blir det julbord med sambon, ett julbord med bara våra favoriter och inget annat. Julklapparna är sedan länge ordnade, i familjen har vi julspel där varje medlem köpt ett visst antal paket. I år valde jag och sambon en annorlunda väg men jag kan inte berätta vad för vissa i familjen läser min blogg =)

Jag har ju dessutom kämpat mot sjukdomar nästan hela året och det har tagit hårt på mig. Nu känner jag att jag i alla fall landat och försiktigt tagit några små steg på rätt håll igen.  Sensommaren och början av hösten blev fylld med sorg och förtvivlan när både Luna och Chili togs ifrån oss.
Så julen i år blir enkel och fylld med saknad. Men ändå känner jag mig nöjd och tillfreds, i år så har jag lärt mig att julen kan bli fin utan en massa extra ståhej och stress och hysteri. Så nu tar jag ledigt över julen och njuter ett par dagar av ledighet.

Jag vill även passa på att tacka alla mina läsare för att ni tar er tiden att läsa och kommenterar. Bokbloggare är synnerligen vänliga själar med massa värme och vänlighet. Tusen tack till er!

Tack även till alla författare och förlag som skickat så många fina böcker under året som gått!

Så jag önskar er alla en fridfull och angenäm julhelg!


Yxmannen av Ray Celestine

Ray Celestine, Yxmannen

Handling:
New Orleans 1919. Den beryktade seriemördaren Yxmannen sätter skräck i staden med sina bestialiska mord. 

Kriminalinspektör Michael Talbot utreder fallet men har svårt att hitta ledtrådar. Dessutom bär han på en hemlighet, som till intet pris får komma ut. Luca DAndrea, Michaels tidigare chef, har fått i uppdrag av maffian att ta reda på vem Yxmannen är. Nittonåriga Ida jobbar som sekreterare hos en privatdetektiv, och när hon snubblar över ledtrådar som kan leda till avslöjandet av Yxmannens sanna identitet kan hon inte låta bli att på egen hand försöka utreda mysteriet. 

Yxmannen bygger på de händelser som skakade New Orleans mellan 1918 och 1919, då en seriemördare härjade i staden. De brev som förekommer i romanen är autentiska och tros ha skrivits av den verklige Yxmannen. 


Vad jag tyckte:
Jädrar vilken bra bok detta var! På bara några sidor fångar författaren mig och för mig till en skitig, ruffig och färgstark stad samtidigt som jag förs bakåt i tiden.  Och sedan är jag fast där!

Yxmannen är en skickligt skriven deckare som lyckas väl med att blanda fakta med fiktion på ett riktigt snyggt sätt. Ray Celestine skapar ett färgstarkt galleri med karaktärer som är både intresseväckande och fascinerande. Intrigen bygger Celestine upp på ett alldeles utmärkt sätt och där varje vändning får mig att vilja läsa bara ett kapitel till. Jag sugs in i berättelsen och det går rasande fort att läsa boken. Kriminalinspektören Michael med sin stora hemlighet, unga Ida som vill lyckas i en värld där kvinnor inte alltid är välkomna samt hennes unge vän som drömmer om att bli jazzmusiker. Här finns också en stark skildring av rasmotsättningar och fördomar insprängd i historien som gör en både arg och upprörd på samma gång.

Yxmannen är en deckare som verkligen sticker ut ur mängden och jag kan varmt rekommendera den.

fredag 16 december 2016

Singöspionen av Kant & Gustafsson

Johan Kant & Anders Gustafsson, Singöspionen 
Rec-ex ifrån Bokfabriken, Tusen tack!

Handling;
Den 62-åriga kriminalinspektören Solbritt Andersson och hennes man Rune har förverkligat sin dröm och köpt en sommarstuga på Singö i Roslagen. Av en granne får de höra talas om Singömordet, som skett på den närbelägna marinbasen 1986, strax efter att Olof Palme mördades. Trots att anläggningen var välbevakad lyckades gärningsmannen försvinna utan ett spår, och mordet är ännu ouppklarat.
Under sin semester kan Solbritt inte låta bli att göra egna efterforskningar. Sökandet efter sanningen sätter igång hänsynslösa krafter, beredda att göra allt för att hindra henne.

Vad jag tyckte:
Singöspionen är en välskriven deckare med en mycket trevlig och intressant polis i huvudrollen. Solbritt Andersson känns så genuint trevlig och vardaglig på ett äkta sätt, jag upplever henne som högst trovärdig som polis. Författarna låter bli att trycka in henne i en stereotyp polismall och låter henne vara som en helt vanlig person. Mycket uppfriskande tycker jag. Att Solbritt inte kan låta bli att börja undersöka det gamla mordet på Singöbasen känns också det helt rimligt. Jag gillar också att det är en äldre kvinnlig polis i huvudrollen, en som känns trygg i sin yrkesroll och som tycker om att arbeta med andra människor.

Jag gillar också att själva mordet är ett cold-case och utspelar sig på 80-talet där det kalla kriget var i fokus. Det är intressant att läsa om och även här lyckas författarna skapa ett trovärdigt och intressant fall som är spännande att läsa om. Det finns inga överdriva actionfyllda scener eller en massa blodiga våldsdetaljer utan Singöspionen känns mer vardaglig och lutar mer åt pusseldeckaren faktiskt. Men jag upplever det som en modern pusseldeckare med stadig förankring i det vardagliga livet. Ett långsammare tempo där historien får tid på sig att utvecklas men ändå med en del spänning som skapar ett driv framåt.

Singöspionen är lättläst och underhållande med charmiga karaktärer, finstämda miljöer och ett intressant fall. Helt klart läsvärd och jag ser framemot att få läsa nästa del i serien.

torsdag 15 december 2016

Entry Island av Peter May

Peter May, Entry Island
Rec-ex ifrån Modernista förlag, Tusen tack!

Handling:
När det isolerade ösamhället Entry Island skakas av ett mord, det första i mannaminne, beger sig kriminalpolisen Sime Mackenzie till ön som del av ett utredningsteam från Montréal. Affärsmannen James Cowell, en av öns drygt hundra invånare, har knivhuggits till döds i sitt hem, och det mesta talar för att det är hans hustru, Kirsty, som hållit i vapnet.

Utredningen ser först ut att bli en formalitet, men när Sime träffar Kirsty överväldigas han av en märklig känsla. Trots att han vet att de inte kan ha träffats förut känner han igen henne. Det är något hos den mordmisstänkta kvinnan som rör upp djupt begravda minnen inom honom.

I takt med att utredningen fortskrider börjar Sime hemsökas av drömmar om ett avlägset förflutet på en skotsk ö, femhundra mil bort – historier som hör till en fjärran värld men ändå tycks sträcka sig in i nuet, mot Entry Island och de mysterier som ön ruvar på.

Vad jag tyckte:
Jag älskade Peter Mays första serie böcker som utspelar sig på Yttre Hebriderna med Fin McDougal i huvudrollen. Denna gång utgår vi från Kanada, i ett litet ö-samhälle vid namn Entry Island. Här sker ett mord och vi introduceras för kriminalaren Sime Mackenzie. En ny bekantskap som är väldigt trevlig då Sime är en intressant karaktär att lära känna. Även om vi förflyttat oss över havet, bort från Hebriderna så kommer det förekomma en stark koppling tillbaka dit. För även om Entry Island är en deckare så förekommer även en historisk historia som har kopplingar till Simes förflutna och hans förfäder som en gång levde på Yttre Hebriderna.

Två parallella historier alltså och Peter May flätar skickligt ihop dessa till en mycket spännande och angenäm upplevelse. Det är mystiskt och mörkt med en kuslig ton och där det finns en liten övernaturlig ton i det hela. Precis som i de tidigare böckerna så briljerar Peter May i sina natur och miljöskildringar. De vibrerar av liv och det känns verkligen som att jag är där på plats och ser allt utspela sig framför mig. Jag är extra förtjust i deckare som utspelar sig på öar eller andra isolerade platser, av just det skälet att de är isolerade. En plats som är emellanåt avskuren ifrån omvärlden, en plats som är svårtillgänglig att nå och där människorna i sig slutit sig inför omvärlden är perfekta underlag för en nervpirrande deckargåta tycker jag. Precis som Entry Island är.  

Entry Island når må hända inte upp till den briljanta nivå som Svart huset befinner sig i ( Svarthuset är första delen i Lewis trilogin) men jag blir ändå förtjust av den och tycker riktigt mycket om den. Jag kan väl tycka att mordgåtan i sig är något blek och det jag fastnar allra mest för är de historiska händelserna som är både grymma och intressanta att läsa om. Just i dessa skildringar tycker jag Peter May skriver om på ett fantastiskt sätt som både är intresseväckande och levande.

onsdag 14 december 2016

Första gången jag såg dig av Tasha Kavanagh

Tasha Kavanagh, Första gången jag såg dig 

Handling:
Yasmin skulle göra vad som helst för att få en vän …

Yasmin är fixerad vid Alice, den populära tjejen i klassen, som hon skulle göra vad som helst för att bli vän med. Hon har en liten Alice-ask där hon samlar saker som tillhört henne: som en lapp med ett ritat hjärta, ett godispapper och en strumpa som luktar som hon. Men en dag får Yasmin syn på en ensam man som står och iakttar Alice vid skolan. Hon blir övertygad om att han tänker kidnappa henne, och ser sin chans att ingripa och bli Alices räddare i nöden. Men är Alice verkligen i fara eller är det bara en produkt av Yasmins skruvade fantasi? Yasmin söker upp mannen och försöker medvetet bygga en relation med honom för att kunna vara på rätt plats när han väl begår brottet. Men precis när hon börjat släppa tanken på att han kommer att kidnappa Alice – hon nog har inbillat sig alltihop – då upptäcker man att Alice är borta.

Vad jag tyckte:
Första gången jag såg dig är en bok som kryper in under skinnet på en och där obehaget växer för varje sida man läser. Det är inte en historia späckad med action och hemska detaljer utan istället ligger fokuset och spänningen på ett inre plan. Genom Yasmins upplevelser får vi följa en ung flickas desperata sökande efter bekräftelse och uppmärksamhet. Sakta snärjs Yasmin i något som hon absolut inte kan kontrollera och där jag som läsare vänder sida med ett lätt illamående i magen. Jag vill ruska om Yasmins föräldrar och lärare för att de ska se vad som händer mitt framför deras ögon.

Det finns en naivitet i språket som utgörs av Yasmins röst som förstärker det otäcka och obehagligt på ett väldigt bra sätt. Första gången jag såg dig är nattsvart och förbaskat otäck  historia som lämnar en med en besk smak i munnen. Att stå vid sidan om och se hur Yasmin sakta sugs in i mannens liv där hennes ungdomlighet och oskuldsfullhet bidrar till att hon faktiskt inte förstår vad som händer är rejält skrämmande att läsa om. Man vill bara gå in och stoppa henne, hindra henne att ramla.

Avskalat med skärpa som med det lätt barnsliga tilltalet skapar en vass och mörk skildring av utsatthet och desperation.  Samtidigt så känns det ibland svårt att lita på Yasmin, det är ju bara hennes röst vi hör och hon är en karaktär som inte känns helt pålitlig alla gånger.  Där hennes tvångstankar och föreställningar bidrar till det nattsvarta och där hennes utanförskap biter extra hårt. Hon är en knepig person och det är svårt att verkligen tycka om henne men känner stark för henne gör jag ändå. Eftersom författaren lyckas så väl med att få mig att förstå Yasmin och hennes sätt att agera.

måndag 12 december 2016

Glaskroppar av Erik Axl Sund

Erik Axl Sund, Glaskroppar  

Handling:
En självmordsvåg sköljer över Sverige. Runt om i landet tar unga människor livet av sig på de mest makabra sätt. Det de har gemensamt är ett djupt intresse för enmansbandet Hunger. Hunger lever sitt liv någonstans i samhällets periferi. Tillbringar dagarna i sin nedgångna lägenhet med att skriva, ordna konserter och skapa sin märkliga och skoningslösa musik.

Tillförordnade kriminalkommissarien Jens Hurtig utreder de brutala, sorgliga och förbryllande självmorden. I de dödas ägo har man funnit gamla kassettband, hemmainspelade blandband från mitten av 80-talet, som alla visar sig ha tillhört en Aiman Chernikova. Vad har hon med de döda ungdomarna att göra?

Glaskroppar handlar om de mest extrema följderna av kreativt skapande, om vad höga ambitioner och drömmen om det stora genombrottet kan göra med människor. I musikerns, konstnärens och författarens arbete är gränsen mellan fantasi och verklighet tunn och skör.

Vad jag tyckte:
Jag var riktigt förtjust i författarparets första bok-serie, den som börjar med Kråkflickan och handlar om Victoria Bergman. Men Glaskroppar blev mest ett ljummet jaha. Möjligen för att innehållets mörka destruktiva berättelse inte passade mig just nu. Jag är ett stort fan av mörka böcker där det mänskliga psyket står i fokus och där författaren grottar ned sig i mörkret. Men i Glaskroppar blir det för det mesta rörigt och osammanhängande.

Möjligen beror det som sagt på mig för samtidigt så ser jag hur skickliga författarna är på att skriva. Språket är intensivt och tätt fylld med intensitet och närvaro. Det är så pass intensivt att jag emellanåt mår lite illa faktiskt. Det är ett högt tempo med ett ständigt driv men jag känner också att berättelsen hackar upp sig då den ska växla mellan de olika personerna.

Så Glaskroppar är spännande och otäck men den passade inte mig just nu.

lördag 10 december 2016

Djupgraven av Viveca Sten och Camilla Sten

Viveca Sten & Camilla Sten, Djupgraven 

Handling:
Även om tolvåriga Tuva inte har mycket gemensamt med sina klasskompisar och mest håller sig för sig själv har hon alltid känt sig hemma i skärgården och på Harö, där hon bor. Hon kan alla kobbar, skär och och grund utan och innantill.

Men den här hösten har något förändrats. Människor försvinner spårlöst i havet, mörka skuggor böljar under vattenytan och övernaturliga väsen visar sig bland träden ...

Vad jag tyckte:
Viveca Sten är ju känd för sina Sandhamn-deckare som jag ännu inte läst. Här skriver hon tillsammans med dottern Camilla Sten en bok för mellanåldern med inslag av skräck och det övernaturliga.  Djupgraven känns välskriven och jag märker inte av att det är två författare utan historien flyter på fint. Språket känns lättläst utan att vara förenklat på något sätt.  Tuva är en intressant karaktär att lära känna och där de övernaturliga delarna flätas in fint i den övriga historien. Jag älskar också själva miljön med skärgården i fokus. Där man får åka skolbåt istället för skolbuss och där ens vänner kan bo på en grannö istället för gatan bredvid.

Djupgraven väver som sagt in det övernaturliga fint men jag upplever också att den handlar om konsten att hitta vänner. För det finns en fin skildring av hur vänskap kan växa fram mellan två helt olika människor.  Boken berör ensamhet och utanförskap på ett väldigt ömsint sätt och om hur just vänskap kan skänka ljus när det är som mörkast. Djupgraven är kuslig med en del oväntade vändningar. Jag blev förtjust i boken och ser framemot kommande delar i serien.

fredag 9 december 2016

Offer utan ansikte av Stefan Ahnhem

Stefan Ahnhem, Offer utan ansikte 

Handling:
En träslöjdslärare hittas brutalt mördad i sin slöjdsal. Bredvid kroppen har mördaren placerat ett klassfoto från början av 1980-talet, med mordoffrets ansikte överkryssat.

Fabian Risk återvänder med sin familj till hemstaden Helsingborg efter att i många år ha varit verksam vid Stockholmspolisen. Knappt hinner de anlända till det nya huset förrän han blir inkallad att bistå i utredningen av mordfallet. Offret är en av hans gamla klasskamrater och snart står det klart att mördaren följer en minutiöst utarbetad plan, som långt ifrån är slutförd.

Fabian dras djupare och djupare ned i utredningen, som väcker minnen av förträngda tonårsförälskelser och brutal mobbning under skoltiden. Minnen han är allt annat än stolt över. Snart är han insnärjd i ett fall där inget riktigt är vad det tycks vara. Där jakten på en undanglidande mördare driver Fabian att ta allt större risker för att komma framåt i utredningen. Risker som får ödesdigra konsekvenser för både honom själv och hans omgivning.


Vad jag tyckte:
Jag hade hört talas om denna bok och förstått att många gillade den. Så när jag hittade den på biblioteket så fick den naturligtvis följa med hem. Jag uppfattade det som att just denna bok är bok nr 1 men när jag började läsa märkte jag att det fanns en historia som var kopplad till Fabian Risk som inte berättades i denna bok. När jag sedan googlade runt så märkte jag att bok två i serien som alltså kom ut efter Offer utan ansikte utspelar sig före Offer utan ansikte. Så i bok två som egentligen borde vara bok ett får vi veta varför Fabian Risk flyttar till Helsingborg. Detta stör mig lite under läsningens gång eftersom jag hela tiden får hänvisningar till något som har hänt och som orsakat Fabian Risk flytt. Förstår inte riktigt varför man gör så. Jag vill läsa serier i rätt ordning och där det inte blir så himla rörigt.

Om jag nu bortser ifrån detta så är Offer utan ansikte en stark deckare med många otäcka inslag. Det är högt tempo och snabba skiftningar i jakten på en av de mest brutala mördare som Fabian Risk och hans kollegor någonsin jagat. Här kommer då ytterligare en invändning.... jag är rätt trött på poliser som ständigt anser att de klarar sig bäst på egen hand, där de agerar som någon slags försmådd hämnare som ger sig ut på mördarjakt på egen hand. De struntar i kollegornas känslor och gruppens samhörighet, de tar även ofta lagen i egna händer och de anser sig vara bättre än alla andra ( eller det är vad jag upplever i alla fall när jag läser om dom) Deras anhöriga hamnar allt för ofta i kläm och de trampar på fler än en öm tå.  Så blir det även här... Skulle vi inte någon gång få läsa om poliser som faktiskt trivs med sina kollegor, som gillar att samarbeta och som tillsammans vill skapa rättvisa? Som dessutom har ett sunt och kärleksfull relation till sin familj?

Tillbaka till historien då, själva essensens av deckaren, som faktiskt är välskriven och smart. Det är mörkt, otäckt och lite ruggigt om utanförskap och mobbningens konsekvenser.  Offer utan ansikte är lättläst och spännande, en riktig bladvändare. Jag kommer definitivt läsa vidare i serien trots alla mina invändningar. För det är som sagt en smart deckare med ett genomtänkt mordhistoria och där förövaren känns väldigt trovärdig.

torsdag 8 december 2016

En nästan sann historia av Mattias Edvardsson

Mattias Edvardsson, En nästan sann historia
 
Handling:
I mitten av 1990-talet påbörjar Zackarias Levin en skrivarutbildning på Lunds universitet. Där lär han känna tre personer som kommer att påverka hans liv på oväntade sätt. De är alla på flykt från någonting och delar samma dröm om att få skriva. Men i takt med att de kommer närmare sin lärare, den framstående poeten Li Karpe, och dessutom lär känna den legendariska författarikonen Leo Stark, förändras för alltid deras bild av skrivandet – och kanske av hela livet.

Tolv år senare får Zackarias sparken från sitt mediejobb, flickvännen dumpar honom och han tvingas flytta tillbaka till sin mamma i Skåne. För att försörja sig bestämmer han sig för att skriva en bästsäljare om den där omvälvande tiden då Sveriges stora författarstjärna försvann spårlöst och en av Zackarias närmaste vänner dömdes för mord.

Men minnet är inte alltid pålitligt. Och vad är egentligen viktigast: att förhålla sig precist till sanningen eller att berätta en bra historia?

Vad jag tyckte:

Varför har jag aldrig läst Mattias Edvardsson innan för? Hur kan det komma sig att denna briljanta författare med sitt utsökta språk och skicklighet i att berätta en historia som berör på djupet har undgått mig totalt? Ett mysterium är det men är ändå glad för att jag nu har en helt ny fantastisk författare att upptäcka. För fler böcker skrivna av Mattias Edvardsson kommer det bli. Boken En nästan sann historia är alltså en berättelse om unga författare som går på en skrivskola men också en berättelse om nutiden då en av dessa unga författare som vuxen ska skriva en bok om ett mystiskt dödsfall som inträffade under hans studietid. En massa meta alltså och jag älskar det verkligen!

Vi har alltså två historia plus den sk boken som skrivs i boken, låter kanske knepigt men Mattias Edvardsson växlar smidigt mellan de olika delarna så att de sömnlöst väver in sig i varandra och bildar en utomordentligt fantastisk helhet. Karaktärsbygget är så skickligt gjort att jag ryser lite och dialogerna är så äkta och trovärdiga att det är en njutning att läsa. Miljöskildringarna är mycket tilltalande och jag känner igen en del eftersom jag varit en del i just Lund där större delen av boken utspelar sig. Jag sugs in i berättelsens suggestiva känsla och dras med in i de båda historierna där vi bit för bit försöker avslöja vad som är sanning och vad som eventuellt minns fel. En nästan sann historia är en stark berättelse som tilltalar mig väldigt mycket och det är en bok som är svår att släppa taget om. Jag vill bara fortsätta läsa hela tiden! Jag faller pladask och vill inte att det ska ta slut men nu ska jag leta rätt på fler böcker av Mattias Edvardsson och hoppas på att jag blir lika förtrollad av dessa böcker som jag blev av En nästan sann historia.

tisdag 6 december 2016

Mindfulness för losers av Christoffer Holst

Christoffer Holst, Mindfulness för losers 
Rec-ex ifrån Bokfabriken, Tusen tack!

Handling:
Du kan ta tjejen ur Heta nätter, men du kan inte ta Heta nätter ur tjejen. 

Pamela Perssons liv är inte precis perfekt. Hon är 27 år och bor fortfarande hemma i källaren hos sina föräldrar i den jämtländska byn Solvik. Jobbet på frisörsalongen Hot Clip ger varken nog med pengar eller stimulans och alla människor i byn, inklusive hennes gamla tjejkompisar, ser ner på henne efter hennes medverkan i dokusåpan Heta nätter

När Pamelas största intresse i livet, den amerikanska skådisen Wade Crust, är på väg till Stockholm för en filminspelning ser Pamela sin stora chans. Hon måste fly från allt som är mörkt i Jämtlands skogar till allt som glimrar i storstaden. 

I Stockholm träffar Pamela den mopedåkande muskelbyggaren Sebbe och den nästan diplomerade mindfulnesscoachen Gloria. Samtidigt som det amerikanska stjärnbesöket närmar sig kryper allt hon lämnat i Solvik tätt inpå. Och frågan är vad Pamela egentligen letar efter? 


Vad jag tyckte:
Jag älskade verkligen Christoffer Holst första bok, Mitt hjärta går på och tänker ännu på Pontus och Chavve. Så det var lite nervöst att börja läsa hans andra bok men jag oroade mig i onödan. För det visar sig att Holst verkligen har förmågan och skickligheten att berätta så bok två blir en lika fin upplevelse som bok ett. Dock så når inte Mindfulness för losers upp till samma nivå som Mitt hjärta går på, i den boken fanns en normbrytande hjärtskärande vacker kärlekshistoria som var både speciell och egen. Mindfulness för losers känns lite mer vanlig på något sätt men dock inte på ett dåligt sätt. Det är mysig läsning och jag gillar det.

Mindfulness för losers är en charmig och komisk feel-good komedi med stänk av både cynism och allvar. Pamela är en spännande karaktär som känns både äkta och levande i hennes sökande efter meningen med livet.  Gloria är också en karaktär som jag fäster mig vid, hennes intensiva jakt på mindfulness när hon innerst inne är väldigt vilsen och liten. Sebbe är ytterligare en finstämd karaktär. Just karaktärsbygget är en av Christoffer Holst starka sida, han kan verkligen skapa äkta och levande karaktärer där även dialogerna fungerar på ett trovärdigt sätt.  Dock så upplever jag att själva handlingen är lite tunnare än i Holst förra bok. Slutet kommer lite väl hastigt och det känns lite snörpligt på något vis.

Men på det stora hela är Mindfulness för losers ett litet lyckopiller som passar utmärkt att läsa för att motverka vintermörker och kyla. Gärna tillsammans med något gott att dricka och en bit choklad =)

Tematrio: Fåglar och Flygfän

Jag missade förra veckans tematrio men hugger tag i veckans istället. Denna vecka vill Lyrans noblesser vetaBerätta om tre böcker vars titel innehåller referenser till en fågel eller en flygande insekt!


  1. Änglafall av Susann Ee, möjligen en aningen långsökt titel men eftersom jag läste ut del två igår i serien så kände jag att jag ville ta med den. Änglafall är första boken en superbra dystopi-serie. En serie som handlar om änglar, här har vi själva flygfäet då! Men det är inte söta bokmärkesänglar om jag säger så! (länken går till min recension, själva Änglafall göms i mitten av inlägget)
  2. Pingvinlektioner av Tom Mitchell. En charmig och hjärtevärmande berättelse om pingvinen Juan Salvador. Kan varmt rekommendera denna söta och fina lilla berättelse om en annorlunda vänskap.
  3. Stormvinge av Oskar Källner. Ja, jag vet, ännu en relativt långsökt titel. Jag hade en massa fina titlar med fåglar i sig men kände för att flytta gränserna lite för det där med flygfän. Här finns i alla fall vingar med i själva titeln, det som verkligen behövs för att just kunna flyga! Stormvinge är en som Svarta hingsten fast med vingar och så utspelar sig det hela på en främmande planet! En magisk bok som jag tokälskade.

måndag 5 december 2016

Måndagsgrubbel: Böcker och sorg

Jag har tvekat fram och tillbaka kring dagens måndagsgrubbel. Om jag ska skriva just detta inlägg
eller välja något annat. Anledning är att just detta grubbel blir personligt och allvarligt. Men i förmiddags var jag på min vårdcentral och skulle möta min nya läkare och blev i princip dumförklarad när det gäller just detta ämne jag funderar på skriva om. Jag känner därför att det är viktigt för mig att lyfta fram det och visa på ämnets allvar. Koppling till bokbloggen kommer bli tydligare ju längre ni läser. Ämnet som jag kommer beröra handlar om sorg. Sorgen man känner när en älskad familjemedlem dör. Sorg är något allmänt vedertaget och accepterat av de allra flesta när vi förlorar en nära anhörig. Men sorgen som uppstår när den älskade familjemedlemmen är fyrbent i form av tex en katt eller hund är inte lika accepterad och ofta möts man av oförståelse. Som min läkare idag som inte kunde förstå att jag just nu lever i en sorg, för det var ju bara katt det handlade om.  Sorg går inte att jämföra eller mätas, man kan inte tycker jag säga att min sorg är värre än din sorg eller göra åtskillnad för att det ena sorgen handlar om en mänsklig förlust och den andra om förlusten efter ett husdjur. Sorg är privat och personlig, det är bara du som känner sorgen som vet hur stark den är och det är bara du som kan veta hur djup din sorg är.

För att knyta samman detta högst privata ämnen med just bokbloggen så kommer jag i detta inlägg svara på en kommentar jag fick häromdagen. En kommentar sagd i alla vänlighet förstås men som fick mig att börja grubbla likväl. Det var i samband med att jag lade upp läslistorna för september och oktober som jag fick en kommentar kring att jag läste extremt mycket på sista tiden. Ja jag har läst mycket på sista tiden och det har sina skäl. I augusti när det stod klart att Chili inte skulle överleva så byggde jag ett fort omkring mig. Jag bäddade in mig i ett bo där omvärlden, verkligheten och vardagen enbart kunde hanteras i små portion. Jag pratade med mina närmaste men bara i små doser, jag var social med mina närmaste men bara i korta stunder och allt det där som skedde i omvärlden, krig i Syrien och presidentval i USA, det läste jag om och reagerade på. Men i små portioner. Jag är sjukskriven men varje dag är fylld med träning, studier, möten och behandlingar  samt ett hem att ta hand om och de kvarvarande djurens alla behov att tillgodose. Men så fort jag kunde och kan så kryper jag likt en sköldpadda in i mitt skal igen och låter mig omsvepas av ord. Jag kliver ut ifrån min egen verklighet med sorg och förtvivlan, med orkeslöshet och tomhet och låter bokens värld ta över.

 När Chili gick bort så började jag läsa. Så fort boken och jag var klara med varandra så föste boken mig varsamt framåt till nästa bok och sedan nästa bok därefter. I ett lysande pärlband så ser jag alla böcker som varsamt föst mig framåt under de sista månaderna. En efter en har de tagit hand om mig och låtit mig slippa verkligheten och vardagen när jag inte längre orkar med den. För även om de är många så har jag inte skummat någon av dom, inte har jag heller glömt bort någon utan alla finns de där hos mig. Varje bok har gett mig en stunds andrum men vissa har gett mig ännu mer än så. J.K Rowling lät mig få vara med Harry Potter och hans vänner där inga sjuka katter finns och där fantasin och magin lindrade smärtan.  När det stod klart att Luna var obotligt sjuk med en massiv tumör på hjärtat och där även hennes liv inte gick att rädda så var det till Serahema jag begav mig, skriven av Marcus Olausson. Här sveptes jag iväg och under en tid så fick jag andas och vara tillsammans med Elderim, Cal och Rendon. Längre fram dök Anna-Klara Mehlich upp och hennes sagoböcker med skimmer och finhet svalkade ett brinnande hjärta. Därefter kom Anna Jakobsson Lund och Fredrik Backman som via sina känslostarka böcker fick mig att gråta när jag inte kunde gråta på egen hand. För att sorgen och förtvivlan var för stor.

Fortfarande bygger jag fort kring mig och kryper in i mitt skal, fortfarande vaggar böckerna mig till ro och ger mig andrum. Sorgen pågår varje dag, varje andetag men steg för steg tar jag mig igenom. Mina närmaste, min sambo och våra katter Mio och Alice samt lilla hunden Gibson stöttar mig och ger mig ork även om jag inte kan prata om det jag känner. Även om jag inte orkar vara här till fullo så finns de hos mig. Läkningen sker sakta, för varje bok kommer jag närmare mig själv igen och när jag hittat tillbaka till mig själv igen så kan min relation till böckerna återigen bli som vanligt. Istället för att inhalera böcker så finns böcker där som vanligt, just nu är böcker mer som ett beroende. Istället för att tröstäta eller dricka eller liknande beroende så är jag beroende av böckerna och den avskärmning de skänker mig just nu. När jag läser så kan jag stänga ute världen, verkligheten och vardagen. Så småningom kommer jag orkar med livet och vardagen igen där jag läser för att jag vill det och inte för att det är livsnödvändigt. Där böckerna är sällskap och inte enbart medicin. Där jag inte behöver bygga ett fort bestående av ord och sidor av papper. Där jag orkar vara här och nu hela tiden utan att ständigt fly in i böckernas värld när jag inte orkar leva i verkligheten och vardagen. Men inte än, kanske om en stund.




Personligt av Lee Child

Lee Child, Personligt  

Handling:
Frankrikes president har blivit utsatt för ett mordförsök. Någon har skjutit skarpt och avståndet mellan skytten och målet är häpnadsväckande stort. Det finns bara en man som kan skjuta från den distansen – och Jack Reacher är den ende som kan veta vem det är. De har träffats förr, och då fick Jack Reacher skytten i fängelse. Motvilligt blir Jack Reacher kallad tillbaka till sin gamla arbetsgivare hos den amerikanska militärpolisen för att jaga rätt på skytten. 

Trots att Jack Reacher helst arbetar ensam, blir han ihopföst med Casey Nice, en nyutexaminerad analytiker som behåller lugnet med antidepressiva medel. Tiden är knapp om de ska lyckas hitta den skyldige innan G8-mötet, där världens ledare ska samlas. 
  

Vad jag tyckte:
Personligt är den 19 delen i serien om Jack Reacher och kanske börjar jag bli lite trött på honom för de senaste delarna har jag inte riktigt tyckt om. Inte så som jag gjorde i början, de första typ tio böckerna. Nu börjar det måhända bli lite tjatigt och lite av samma saker hela tiden. Denna gång beger vi oss dock utomlands där Reacher av någon märklig anledning blir inkallad för att stoppa en krypskytt som är ute efter franska presidenten.

Det är actionfyllt med höga tempoväxlingar och Reacher råkar in i den ena knepiga situationen efter den andre. Såklart är det välskrivet och spännande. Men det blir tyvärr inte mer än lättsmält och snabbläst underhållning. Ibland är dock det allt man orkar med men vi får se om jag orkar med fler böcker om Reacher eller om det är dags att säga hejdå.

lördag 3 december 2016

En väktares bekännelse av Elin Säfström

Elin Säfström, En väktares bekännelse

Handling:
tockholm är fullproppat med tomtar, troll, vättar och älvor. De flesta människor ser dem inte – tack vare Tilda. Det är nämligen hennes ansvar att rådare och människor hålls ifrån varandra.
I vanliga fall delar Tilda jobbet som stans väktare med sin mormor, men eftersom hon är i Norrland på ett särskilt uppdrag, är allt upp till Tilda nu.

Ett angrepp av jordvättar i skolans källare hade räckt gott, och när det börjar rapporteras i nyheterna om folk som försvinner är det verkligen för mycket för en femtonåring, med bara en skabbig gammal hund till hjälp (även om han kan lukta sig till magiska överträdelser). I skolan finns dessutom Hakim, killen med världens brunaste ögon. Om han bara inte var helt trollbunden av överjordiskt vackra Natta, som av någon outgrundlig anledning verkar vilja bli vän med Tilda.

Vad jag tyckte:
Så otroligt förtjust jag blev i Tilda! En tjej med skinn på näsan och massa humor, hon är en helt underbar karaktär och jag älskar hennes listor! Dessutom så känns Tilda som sin ålder, hon är femton år, olyckligt kär i Hakim och tråkig skolgång. Ibland blir det lätt att författaren missar att hålla reda på sin karaktärs ålder så att de antingen känns för vuxna eller för barnslig men här blir det helt rätt tycker jag.

Det är minsann inte lätt att vara ensam rådare i stan och försöka hålla reda på alla oknytt som ställer till besvär. Jag är extra förtjust i urban fantasy som utspelar sig här i Sverige och där författaren tar vara på och använder sig av den rika flora av oknytt och väsen vi faktiskt har här i Sverige. En väktares bekännelse är en smart och uppkäftig urban fantasy som verkligen tar vara på just detta men samtidigt bygger författaren upp något helt nytt. Författaren har skapat en väl sammansatt handling fylld med intressanta och fascinerande folk och varelser.  Det är en genomtänkt berättelse där det faktiskt känns helt trovärdigt att det springer runt både tomtar och troll på gatorna i Stockholm.

En väktares bekännelse är en smart, underhållande och humoristisk urban fantasy som jag varmt kan rekommendera! Kika även in på författarens hemsida som bjuder på mycket fina extra detaljer som tex en karta över Stockholm och de platser där boken utspelar sig. Kika in Här!

fredag 2 december 2016

Sista vakten av Stephen King

Stephen King, Sista vakten

Handling:
För sju år sedan körde den ökände "Mercedesmördaren" Brady Hartsfield rakt in i en folkmassa. Åtta människor dog och långt fler fick men för livet. Den pensionerade kriminalpolisen Bill Hodges har inte kunnat lägga vansinnesdådet bakom sig, och när han nås av den oroande nyheten att en efter en av de överlevande efter Mercedesmassakern försökt ta sina liv under mystiska omständigheter, inser han att mardrömmen är långt ifrån över.

Hodges blir allt mer övertygad om att Brady Hartsfield har ett finger med i spelet i det som börjar likna en självmordsepidemi. Men hur kan det vara möjligt, när Hartsfield som är dömd till psykiatrisk vård, sitter i rullstol och knappt kan prata? Vad döljer sig bakom Mercedesmördarens tomma blick?


Vad jag tyckte:
Sista vakten är alltså den avslutande delen i trilogin om fd kriminalkommissarie Bill Hodges och hans kollegor Holly och Jerome. Bok ett heter Mr Mercedes och bok två Den som finner.  I denna sista del återvänder vi alltså till början och Mr Mercedes-mördaren står återigen i fokus. Här återvänder också King till sina rötter och varva spänningsthrillern med övernaturliga inslag. Till en början blir jag faktiskt lite besviken på det, King hade ju så väl visat att han kunde skriva renodlad thrillers i de två föregående böckerna så varför återanvända det övernaturliga när det inte behövdes?

Men sakta så snärjer King mig så som han alltid brukar göra. Han lockar in mig i boken och får mig totalt fast, snart sitter jag som på nålar och glömmer bort att andas. Det han gör med Mr Mercedes är sjukt obehagligt och otäckt och gör att Sista vakten lutar mer åt skräckroman än bara thriller. Med Kings enastående berättarskicklighet och kunnighet inom området skräck så bjuder Sista vakten på en nervpåfrestande berättelse som tar andan ur mig. Sista vakten är en välskriven thriller med skräckinslag där samarbetet och vänskapen mellan de tre kollegorna utgör en viktig komponent av berättelsen.

Sedan har vi slutet, ja herre gud slutet! Nej det är inte ett sådant där dåligt, hoprafsat slut som King tyvärr brukar bjuda på. Utan istället är det varmt och kärleksfullt slut men också ett slut som gör ont i hjärtat.

Så jag rekommenderar varmt serien men börja i rätt ordning, de tre böckerna bör läsas i rätt ordning för att få till helheten.

torsdag 1 december 2016

Extremt försenat men bättre sen än aldrig, två månaders läsning!

I September läste väldigt mycket böcker i ett sätt att fly verkligheten och den tunga sorgen efter älskade Chili. Först befann jag mig i Harry Potters värld i över en vecka sedan bara plöjde jag böcker efter böcker. Långa sömnlösa nätter fylldes med läsning. Att läsa är för mig medicin, den lindrar och tröstar när livet är för svårt att orka med. Detta läste jag under September månad:

  1. J.K Rowling, Harry Potter och Fenixorden, Fa/Ung **** ½ (England, k)
  2. Fredrik T Ohlsson, Ett vakande ögat, T **** ( Sverige, m)
  3. Harriet Lane, Det du inte minns, T **** ( England, k) 
  4. Kristina Ohlsson, Davidsstjärnan De *** ½ ( Sverige, k)
  5. Fredrik Backman, Björnstaden, R **** * ( Sverige, m)
  6. Anna-Klara Mehlich, Gunga åt öster, Ung **** ( Sverige, k)
  7. Anna-Klara Mehlich, Gunga åt väster, Ung **** ( Sverige, k)
  8. Anna-Klara Mehlich, Gunga åt söder och norr- Inlighetens kamp, Ung ***** ( Sverige, k)
  9. David Levithan, En, annan, Ung, **** ½ ( USA, m)
  10. Rick Yancey, Wendigons förbannelse, Ung/S **** 
  11. Cheryl Strayed, Vild, ***** ( USA,k )
  12. James Runice, Dödens skugga, *** ½ De ( England, m)
  13. Mariette Lindstein, Sekten på Dimö, **** ( Sverige, k)
  14. Johan Ripås, Forever young, R ****  ( Sverige, m)
  15. J.K Rowling, Harry Potter och Halvblodsprinsen, Ung/Fa ***** ( England, k)
  16. Kristina Ohlsson, Lotus blues, T *** ½ ( Sverige, k)
  17. Elly Griffiths, Kvinnan i blått, De **** ( England,k)
  18. James Oswald, Bödelns sång, De **** ½ 
  19. C.L Taylor, Olyckan, T *** ½ 
  20. Emilie Schepp, Vita Spår, De *** ( Sverige, k)
Månadens bästa: Fredrik Backmans underbara Björnstad, finns inte mer att säga än så.
Månadens ungdomsböcker: Anna-Klara Mehlich fantastiska serie som verkligen gav mig verklighetsflykt och tröst under sena sömnlösa nätter
Månadens starkaste: Vild av Cheryl Strayed var en upplevelse utöver det vanliga.
Månadens thriller/Spänning: Sekten på Dimön var otroligt bra och ruggigt obehaglig.
Månadens antal: Som väntat efter allt som hänt. 



Då trycker vi också in oktobers läsning. En månad då jag trodde att det värsta redan hänt men som visade sig vara bara en försmak av det som skulle komma. Älskad Luna blir sjuk, en tumör på hjärtat och snart är även hennes liv över. Återigen flyr jag in i böckerna, pratar knappt med folk, sover inget och orkar inget. Jag bara läser och läser. För jag orkar inte ta in det faktum att två av mina älskade vänner försvunnit på så kort tid. Jag har till dags datum ännu inte tagit in det så jag fortsätter att läsa och läsa för att ta mig igenom på något sätt. För att orka andas.

  1. Anna Jakobsson Lund, Enda vägen, Dys, ***** ( Sverige, k)
  2. Maria Gripe, Pappa Pellerins dotter, Ung, **** ( Sverige, k)
  3. Maria Gripe, Glasblåsarnas barn, Ung, **** ( Sverige, k)
  4. Michelle Paver, Expedition Kachenjunga, S **** ½ ( England,k)
  5. Mikael Lindnord, Arthur- Gatuhunden som lämnade djungeln och hittade hem, F *** ( Sverige, m)
  6. Bonnie Macbird, En studie i blod, De *** ½ ( USA,k)
  7. Mhairi McFarlane, Finns det en, finns det flera, R **** ( England, k)
  8. Pete Zuckerman & Amanda Padoan, Begravda i himlen, F/ B ****
  9. Jefferey Archer, Drömmen om Everest, R *** ( England,m)
  10. Sofia Bergting, Sagolunden, S *** ½ ( Sverige, k)
  11. Tom Michell, Pingvinlektionerna, F/B **** ( England, m)
  12. Holly Black, Den kallaste flickan i Coldtown, Dys/Fa **** (USA, k)
  13. Marcus Olausson, Serahema Saporuim: De rotlösa, Fa ***** ( Sverige, m)
  14. Marcus Olausson, Serahema Saporium: Bäraren, Fa ***** ( Sverie,m)
  15. Kiera Cass, Ceremonin, Dys/Fa *** ( USA,k)
  16. Victoria Aveyard, Glassvärdet, Dys/Fa **** ( USA, k)
  17. Lee Child, Personligt, T *** ½ ( USA,m)
  18. Sharon Bolton, Daisy i kedjor, De **** ( England, k)
  19. Stephen King, Den sista vakten, T **** ( USA,m)
  20. Andy Jones, Vi två, R *** ½ ( England, m)
Månadens bästa: Enda vägen bjöd på ett starkt avsked.
Månadens fantasy: Fantastiska Marcus Olausson bjöd på en enastående fortsättning i boken Bäraren
Månadens finaste: Pingvinen Juan Salvador var en fin bekantskap.
Månadens thriller: Sista vakten som bjöd på en del motstånd men som ju längre läsningen pågick växte. Och slutet, ja jösses slutet!
Månadens fakta: Begravda i himlen var intressant läsning om annorlunda livsöden.
Månadens skräck: Ruggigt obehagliga och skrämmande Expedition Kanchenjunga.
Månadens antal: Precis som förra månaden, inte oväntat med det stora antalet böcker. Jag läser för att orka överleva. Jag läser istället för att leva just nu.  

Daisy i kedjor av Sharon Bolton

Sharon Bolton, Daisy i kedjor

Handling:
Berömda mördare har fanklubbar.

Hamish Wolfe är inte annorlunda. Han kommer att sitta inspärrad resten av livet för att ha kidnappat och mördat tre kvinnor - och får mängder av beundrarbrev varje dag. Han är snygg, karismatisk och har en stor övertalningsförmåga. Hans beundrare är säkra på att han är oskyldig. Och på att han är deras drömmars man.

Vem skulle gå med i en sådan fanklubb?

Maggie Rose är advokat och bästsäljande true crime-författare, lika tillbakadragen som hon är framgångsrik. Hon tar bara de fall hon vet att hon kommer vinna. Hamish vill ha Rose som sin advokat. Han vill att hon ska förändra hans öde. Hon är övertygad om att hon är immun mot den charm som den här sortens man kan besitta.

Men kanske är Hamish Wolfe annorlunda


Vad jag tyckte:
Sharon Bolton tillhör en av mina favoritförfattare och jag kastar mig efter varje ny bok. För hon lyckas varje gång att skapa något helt oväntat och oförutsägbart. Daisy i kedjor är en sådan bok, där jag under lång tid var helt säker på att visste precis vad som hänt och vad som skulle hända. Men framemot mitten börjar jag sakta inse att något inte stämmer och jag kommer på mig själv att tänka "Vänta nu lite, detta stämmer ju inte alls. Vad är det som händer egentligen?".

Sharon Bolton skapar skicklig sammansatta intriger med en spänning som bara växer och växer, hon adderar intressanta och levande karaktärer och kryddar med intelligenta och trovärdiga dialoger. Daisy i kedjor är en psykologisk thriller där samspelet mellan människorna står i centrum. Där själva sanningen står på spel och där leken mellan människor visar sig gå alltför långt bortom gränserna. Sakta så drivs historien framåt och med små glimtar ifrån mejl, tidningsartiklar och rapporter så skalas lager efter lager bort.  Bolton är som sagt ypperligt skicklig på att skapa spännande thrillers med högt driv. Daisy i kedjorna är en mycket tilltalande bok som jag fann väldigt spännande och underhållande.  Måhända så finner jag tidigare böcker något mer tilltalande på grund av avsaknaden av de utomordentligt välgjorda miljöskildringarna som fanns i dessa tidigare böcker inte finns så mycket i denna. Fokuset ligger starkt på det inre hos karaktärerna och det yttre får stryka lite på väl mycket på foten känner jag. Dessutom så har jag svårt att förstå mig på Maggies drivkrafter, jag saknar ett tydligare motiv helt enkelt.  Men väl värd att läsa är Daisy i kedjor.

onsdag 30 november 2016

Eremiten av Thomas Rydahl

Thomas Rydahl, Eremiten
Rec-ex ifrån Bokfabriken, Tusen tack!

Handling:
Även den största förloraren kan vinna ditt hjärta

På en strand i turistmålet Fuerteventura står en helt ny bil. I bagageluckan ligger en pappkasse med en liten död pojke. Ingen saknar honom.

Det sista Fuerteventura behöver är ett brutalt brottsfall som jagar iväg ännu fler turister från öns vindpinade stränder. Den lokala polisen försöker mörka händelsen, men den gamla eremiten Erhard vill inte släppa fallet. Han har för många år sedan brutit med fru och barn i Danmark och livnär sig nu som taxichaufför och tillfällig pianostämmare för öns få rika människor. Den döde pojken tvingar Erhard tillbaka till livet, men vad kan en gammal man, en förlorare som vägrar att följa med i tiden och som inget vet om internet, mobiltelefoner och sociala medier göra för att lösa ett modernt mysterium med trådar som leder långt bortom Fuerteventura?

Vad jag tyckte:
Eremiten klassas tydligen som deckare men det tycker jag är en alltför snäv indelning. Visst förekommer det ett brott men det är inte på något vis en klassisk deckare. Istället har vi en man som är mer av en förlorare än en vinnare, mer av en antihjälte än en renodlad hjälte. Men som till varje pris vill ha rättvisa för en liten död baby. När ingen annan verkar bry sig om pojkens öde och tragiska död så känner Erhard att han måste på något sätt se till att skipa rättvisa för pojken. Eremiten är mer en roman om ett brott och om en man som verkar ha förlorat allt. men har ett hjärta som brinner för de allra mest utsatta.  Erhard är dock en kärv och barsk karaktär som är lite svår att förstå sig på och det tar lite tid för mig att falla för honom helt. Författaren är också sparsmakad med att berätta om varför Erhard befinner sig på ön Fuerteventura och när slutet kommer så är mycket fortfarande oklart. Men det är gjort på ett otroligt snyggt sätt så det känns ändå som att jag fått alldeles tillräckligt. Det ska komma fler delar i serien och då är det bra att vi inte fått veta alltför mycket i första boken. Utan vi får lära känna Erhard under en längre tid där hans historia sakta växer fram. Erhard vill så väl hela tiden men det blir inte alltid rätt, jag känner starkare för honom ju längre historien går.  Ibland är det just en förlorare som behövs för att vinna ett krig.

Fuerteventura är en turistö men i Eremiten så är det det vardagliga livet vi möter och karaktärerna är de tilltufsade och utsatta i samhället. Författarens språk är kärvt och råbarkat, en ton som passar ypperligt ihop med den kyla och mörker som finns i historien. Det är skarpsinnigt berättat med en tätt stämning, knivskarpt skulle jag vilja passa på att säga.  En strålande skicklig debutbok som verkligen visar prov på äkta hantverksskicklighet och kunskaper om hur man berättar en historia. Eremiten är har ett långsammare tempo där utvecklingen sker under en längre tid, det finns tid för eftertänksamhet och grubbel. Tempot är väl avvägt jämte mot historien som sådan och tillsammans med de äkta karaktärerna och de välfungerande dialogerna blir Eremiten till en strålande debutbok.

Fantastikhjälpen

Sitter och dricker lite kaffe samtidigt som jag surfar runt på olika bokbloggar. Hos Orya hittar jag ett mycket intressant inlägg. Nämligen att den eminente författaren ( skaparen av den underbara serien Serahema Saporium) startat ett projekt som kallas Fantastikhjälpen. Som det står på hemsidan Fantastikhjälpen är ett projekt där vi ideellt kommer ta fram en barn-/ungdomsbok och låta merparten av vinsten från försäljningen gå till en hjälporganisation"

Surfa in på deras hemsida och läs mer, där finns bland annat ett provkapitel på den tänkta boken som kommer heta Drömverk.

Jag blir imponerad av sådan här projekt som har som syfte inte enbart att skapa något som går att sälja utan också är till för att ge hjälp till de som behöver det allra mest.  Fantastikhjälpen heter sidan och projektet. Surfar in där och läs vidare! ( Även bokbloggaren Bokhuset är med på ett hörn, mycket trevligt då hennes blogg är en favorit hos mig!) 

Ekens dotter: Splittrade skärvor av Annah Nozlin

Annah Nozlin, Ekens dotter: Splittrade skärvor 
Rec-ex ifrån författaren, Tusen tack!

Handling:
Hemligheter uppdagas, men Kel har inte alla bitar till pusslet. Varför berättar hennes far inte sanningen? Medan hennes bror försvinner allt längre bort kommer kriget oundvikligen närmare. Kel skickas ensam iväg för att hitta sina systrar, trygg i förvissningen om att hon sedan kommer att återförenas med sin älskade. Stjärnorna styr ödet och framtiden blir inte som hon väntar sig.

Vad jag tyckte:
Splittrade skärvor flätas ihop med första delen nästan utan övergång. Historien byggs vidare på med samma lågmäldhet och mjuka ton. Men med ett större stråk av mörker och allvar då kriget hotar att bryta ut. Kel måste snabbt lära sig sin roll i detta nya samtidigt som hon måste försöka hitta de sista resterna av sitt folk. Just detta att vi får veta mer om detta folkslag gillar jag då det är intressanta beskrivningar av dom. Kels roll i de händelser som kommer att ske är mer bakom frontlinjen än mitt i den men jag gillar det för ibland är det ju så det är. Ibland är just bakom i kulisserna som de starkaste hjältarna finns. Kel har samtidigt vuxit upp till en ung kvinna som vi vid detta läget känner väl och hon är fin karaktärer som jag trivs utmärkt tillsammans med.

Splittrade skärvor bjuder på samma vackra och trivsamma läsning och jag njuter hela vägen igenom. Detta är också den avslutande delen på Ekens dotter. Det är skönt att fantasyserier inte alltid behöver innehålla hur många delar som helst och vara tegelstens tjocka. Ekens dotter är två delar, ca 300 sidor per del och innehåller precis allt som behövs för en välskriven och vacker fantasyberättelse av det mer lågmälda slaget. Författaren Annah Nozlin har dock skrivit ännu en serie som utspelar sig i samma värld men 100 år senare, Miras saga heter den serien . Intressant drag och jag håller på med första delen i den serien just nu.

tisdag 29 november 2016

Utmaning: Den bästa: Förintelsen

Denna gång handlar Lyrans noblessers utmaning om Förintelsen. Så här skriver hon: Berätta om den bästa bok ni läst eller den bästa film/TV-serie ni sett, som skildrar Förintelsen.

Jag tänkte faktiskt omnämna både en bok och en film denna gång. Vi börjar med filmen.

* Sunshine, En film som handlar om en judisk familj i Ungern över tre generationer. Genom fattigdom och rikedom, den antisemitiska vågen, förintelsen och, slutligen, de överlevandes kamp. Jag har sett filmen två gånger och den berörde mig starkt båda gångerna. En mäktig film som gör ont att se samtidigt som den är hjärtskärande vacker. Med bland annat Ralph Fiennes och Rachel Weisz

Boken jag väljer denna gång är:
* Jag heter inte Miriam av Majgull Axelsson En roman som gjorde fruktansvärt ont att läsa men även som ingav hopp. En berättelse om en kvinna vid namn Miriam som på sin 80-års dag äntligen börjar berätta och det hon berättar är en fruktansvärd skildring av hur det romska folket behandlades och mördades under Förintelsen. 

Serahema Saporium 1:3 Nattlöpare av Marcus Olausson

Marcus Olausson, Nattlöpare
Rec-ex ifrån författaren, Tusen tack!

Handling:
I Niriat finns ett talesätt: Den niriska vinden fostrar, stiltjen dödar. Disa får lära sig ordens sanna innebörd då hon måste ta till drastiska metoder för att finns skogsherden Meindhal. Men hon riskerar att förlora sig själv på vägen.

Elderim och hans vänner flyr den fruktade maghran och hamnar i Kareshöknens brännande hetta. Där tvingas Cal göra upp med sitt förflutna och Belmonne tillägnar sig en förmåga hon helst skulle vilja vara utan.

I det svarta blodet finns svar, men även förbannelse och Elderim faller allt djupare när det inre odjuret kallar. Är han villig att förråda sina vänner för att lära sig magierna?

Vad jag tyckte:
Nattlöparen är tredje delen i serien Serahema Saporium,  mina tankar kring del 1 och 2 finner ni Här och Här!

Nu har vi alltså kommit en bit på vägen och tillsammans med Elderim, Cal och Rendon har vi utforskat en liten del av Serahema. En värld så komplex och så innerligt levande att det verkligen känns som om att jag verkligen är där. Med ett skickligt konstruerat samhällsbygge och med ett naturlig inflätad magisystem som både känns trovärdig och äkta. De tre vännerna har vi fått lära känna på djupet nu men precis som med alla människor så tar det tid att till fullo förstå alla deras sidor. Precis som människor är de tre komplicerade och ibland förstår man inte deras sätt att agera eller välja. I denna tredje del får vi även lära känna tjuven Belmonne, som hade en liten sidoroll i första boken. Hon är en verkligen fascinerande karaktär att lära känna med många starka sidor samtidigt som hon är både lurig och svår att förstå. Disa som vi lärde känna i bok två har också en större roll i denna och det är mycket intressant att läsa om henne.
 Det förekommer precis som i de tidigare böckerna intressanta sidokaraktärer som både spelar större roller men också de med mindre uppdrag. En av de större i denna tredje delen är den nya Odhana.

Den tredje delen i serien är betydligt mörkare och mer ångestfylld än de tidigare delarna. Det ständiga hotet ifrån de mörka krafterna växer sig allt större i denna del. Skiftningarna mellan vad som är ljus/gott och mörkt/ont är växlande för mellan dessa ytterligheter finns så många andra nyanser och graderingar. Och våra vänner kommer att ställas inför många svåra val i denna boken och tvingas att svika inte bara sig själva utan även de som står de allra närmast.  Slutet skulle jag väldigt gärna vilja tala mer om för det är så grymt samtidigt som det ändå känns helt rätt i själva historien. Men den ångest som det skapar är stark och jag lider så med alla mina vänner jag lärt känna.

Nattlöparen är svensk episk fantasy av allra högsta kvaliteten. Där författaren lyckats utomordentligt väl med skapa en komplex historia där inte allt är bara svart eller vitt. Utan vi får mängder av gråa toner också. Författaren fyller sin värld med intressanta och levande karaktärer som jag som läsare kommer att betrakta som mina vänner och där jag bryr mig så mycket om dom att jag får tårar i ögonen och en klump i magen när mörkret växer sig alltför stort.  Språket vibrerar av liv och är fyllt av detaljer men utan att det blir svårt att läsa. Världen Serahema växer hela tiden då vi för varje bok får lära känna ytterligare dimensioner av landet.  Det är sprängfyllt med frågor kring religion och folktro, om vad som är sanning eller inte.

Kort och gott så uppmanar jag alla er som älskar fantasy att läsa serien och för alla er som inte börjat läsa fantasy än, så säger jag våga prova!

Ekens dotter: En av de sista av Annah Nozlin

Annah Nozlin, Ekens dotter: En av de sista   
Rec-ex ifrån författaren, Tusen tack!

Handling:
Stjärnorna styr ödet och på mindre än ett dygn ställs hela Kels värld på ända. Hon rycks iväg från sin familj och sin bror som hon älskar över allt annat. Vem är hon och var hör hon hemma? Vid Irvs fästning är det av tradition bara pojkar som lärs upp, men Kel får ändå lära sig svärdskonst och om örters helande verkan. Trots att hennes mors fiender inte lämnar henne ifred så finner hon kärleken och ser med tillförsikt på framtiden.

Vad jag tyckte:
Ekens dotter: En av de sista var en oväntat vacker och finstämd fantasybok som på ett lågmält och mjukt sätt berättar om Kels liv och öde. Det berättar om maktbehov och girighet som går så långt att det nästintill utplånar ett ett folkslag. Berättelsen är byggd kring en medeltida värld där de rena fantasyelementen består av mindre element och detaljer. Men detta gör inte berättelsen sämre utan tvärtom bättre. Eftersom det passar så väl in i berättelsen lågmäldhet och mjuka ton. Jag vill inte berätta för mycket om Kel och det som hon får lära sig när hon väl anländer till Irvs fästning. Men det är en mycket intressant komponent som är mycket tilltalande. Annah Nozlin väver också in många fina miljöskildringar som är väldigt trevliga att läsa.

Det jag gillar allra mest med Ekens dotter är hur berättelsen får ta tid på sig utan att boken för den delen blir till en tegelsten. Författaren har på väldigt skickligt lyckats få in i historien att för att lära sig förståelse och skaffa sig kunskap behöver man lära sig. Och att lära sig tar tid. När vi först träffar Kel är hon runt tio år och när boken är slut är hon runt 16 år. Dessutom har författaren på ett mycket skickligt sätt lyckats väva in hur det är för en flicka att växa upp och att de rent kroppsliga förändringar som sker kan vara både dramatiska och skrämmande. Speciellt när denna uppväxt sker i en traditionell mansdominerad värld.

Ekens dotter är en vacker och finstämd fantasyberättelse som säkert kan tilltala både yngre läsare men även äldre läsare.

söndag 27 november 2016

Ceremonin av Kiera Cass

Kiera Cass, Ceremonin 
 
Handling:
Om du fick en chans att vinna både kärlek och ett bättre liv, skulle du ta den, även om det innebar att du var tvungen att ompröva allting du tidigare trott på?  
För trettiofem tjejer är The Selection deras livs chans, en möjlighet att fly det liv och den kast de är födda i och istället leva i lyx och rikedom. De ska få bo i det kungliga slottet, tävla om att vinna prins Maxons hjärta och om att bli Illéas nästa drottning. 

America Singer har aldrig drömt om den typen av liv och hon vill absolut inte vara en del av en kungafamilj som förtrycker sina undersåtar. Men kanske är saker inte riktigt vad de ser ut att vara – kanske har America och prins Maxon mer gemensamt än vad hon vågat drömma om? 


Vad jag tyckte:
På förlagets hemsida står det att Ceremonin är en mix av Hungerspelen och Bachelor, nja jag kan nog inte riktigt hålla med om det faktiskt. Visst befinner vi oss i en dystopisk värld där alla människor är indelade i olika samhällsklasser och där finns rebeller som vill störta kungahuset. Men själva berättelsen kretsar i princip bara kring Bachelor-delen. Vi befinner oss mitt i en dokusåpa där 35 tjejer lever tillsammans i slottet och där de en efter en skickas hem när prinsen Maxon bestämmer sig för att de inte passar in. America Singer är en karaktär som förvisso är charmig och en aningen blåögd som ska verkar som en outsider. En person som följer sin egen väg och minsann inte tänker charmas av en snygg prins. Hon är med för att det är enda chansen för henne att säkerställa att hennes familj möjligen får det lite bättre ställt. Rebellisk skulle jag nog inte vilja kalla henne och såklart linda prinsen henne runt sitt lillfinger ändå. Tycker Maxon mest behandlar henne som ett tjurigt litet barn och låter henne leka som hon vill för att det underhåller honom. Dessutom så finns här som vanligt en triangel med kärlek, två pojkar där en är prins och den andre befinner sig längst ned på samhällsstegen. Åh jösses, vem ska nu America välja!

Men på något märkligt sätt kan jag ändå inte sluta läsa för under läsningen gång så förändras både Amercia och Maxon. Helt plötsligt finner jag att jag börjar bli intresserad av dom och vill veta mer. Ceremonin är en charmigt söt historia med drag av dystopi. Kiera Cass har onekligen funnit ett annorlunda sätt att arbeta med en genre som nästan fastnat i samma hjulspår. Och det är uppfriskande att läsa en dystopisk skildring utifrån ett helt nytt perspektiv.  Så jag kommer läsa vidare när jag är i behov av något charmigt sött men med intressanta karaktärer och ett annorlunda perspektiv på den dystopiska genren.  Ceremonin är lättläst, fluffigt och sockersöt läsning som ändå bjuder på ett trevligt tidsfördriv.

lördag 26 november 2016

Glassvärdet av Victoria Aveyard

Victoria Aveyard, Glassvärdet.
Del 2, så spoiler kan förekomma nedan. Läs vad jag tyckte om del 1 Här 

Handling:
Mare Barrows blod är rött, färgen hos vanligt folk, men hennes silverförmåga, kraften att styra blixten, har förvandlat henne till ett vapen som kungahuset försöker kontrollera. Härskaren kallar henne en bluff, men när hon flyr från Maven, prinsen – vännen – som bedrog henne, upptäcker Mare något häpnadsväckande: Hon är inte den enda i sitt slag.

Jagad av Maven, nu en hämndlysten kung, ger sig Mare ut för att söka upp och rekrytera andra röd-och-silver-krigare till kampen mot hennes förtryckare. Men Mare inser att hon befinner sig på en livsfarlig väg, där hon riskerar att bli just det slags monster hon försöker besegra. Kommer hon att krossas under tyngden av de liv som upproret kostar? Eller har hon härdats för gott av allt svek och förräderi?

Vad jag tyckte:
Jag blev väldigt förtjust i bok ett, Röd drottning och med det maffiga slutet som den boken bjöd på var jag ju tvungen att fortsätta läsa. Nu hade det dock gått lite för länge mellan böckerna och med mina minnesproblem den senaste tiden tog det lite tid för mig att komma igång med boken. För bok två tar vid precis där bok ett slutade. Så det går verkligen undan i början och det är svårt för mig att hänga med.  Som tur var har jag bok ett hemma så jag skummade igenom och läste om slutet. Sedan lossnade läsningen för mig även i denna bok. Glassvärdet bjuder på en actionspäkad läsning fylld med äventyr och spänning. Även om det blir lite väl mycket fart emellanåt, allt går i ett rasande tempo och efter ett tag blir det lite väl tröttsamt att allt ska ske i superfart.

Victoria Aveyard skriver skickligt och lyckas göra sin berättelse än mer komplex än i tidigare boken. Karaktärerna skiftar och växer även de samtidigt som de ställs inför många svåra val. Aveyard lyckas skapa en värld där allt inte är svart eller vitt utan det finns gråa nyanser där i mellan. Detta fördjupar själva berättelsen och gör den än mer läsvärd. För även om man är rebell och vill störta diktatorn och göra sitt folk fria med vilka medel kan göra detta? Går det att möta våld med våld utan att man själv blir som sin förtryckare?  Aveyard bygger också på sin historia om blodet, både det silvriga, det vanliga och mixen som Mare har och som många andra även besitter. Det är intressant att läsa om och fascinerande hur komplicerat hon gjort detta där hon lyckas skapa många lager och nivåer av själva blodet och vilken vikt det har för framtiden. Jag hade velat dock att författaren sakta sitt vansinniga tempo här och låtit oss som läsare få ta oss till detta på ett bättre och jämnare sätt.

Sedan tycker jag att själva gnabbet och kärleksproblemen får ta en liten väl stor del, Mare gnäller väldigt mycket på det mesta och lyckas göra ett par rejäla fel och misstag. Det är bra att författaren tillåtet sin huvudkaraktär att falla utanför ramarna och fatta helt felaktiga beslut men då måste det också finnas någon form av orsak som gör att jag förstår varför. Denna orsak finns med i boken så det gör Mare så mycket mer intressant. Dessutom bjuder slutet på en maffig cliffhanger som gör att jag verkligen måste läsa nästa bok så fort det bara går!

fredag 25 november 2016

Pingvinglektionerna av Tom Michell

Tom Michell, Pingvinlektionerna   

Handling:
Engelsmannen Tom Michell är tjugotre år, singel och brinner av äventyrslust. Han får jobb som lärare på en prestigefylld internatskola i Argentina under det politiskt turbulenta 1970-talet. Men det stora äventyret börjar då Tom, under en semesterresa, räddar en oljeindränkt pingvin på en strand i Uruguay. Efter det vägrar fågeln lämna sin räddares sida och Tom har inget annat val än att smuggla med sig pingvinen på flyget tillbaka till campus.

Pingvinen döps till Juan Salvador och blir centrum för allas uppmärksamhet på skolan. Han blir rugbylagets maskot, värd på Toms fester, hushållerskans förtrogne och simtränare till en blyg student. Juan Salvador sprider glädje till alla runt omkring - särskilt till Tom som i pingvinen har hittat en compadre och själsfrände för livet.

Vad jag tyckte:
Pingvinlektionerna är en otroligt charmig och mysig bok fylld med värme och kärlek. Kärlek till en pingvin dessutom! Jag fastnar direkt för den söta pingvinen Juan Salvador samtidigt som det är intressant att läsa om Tom Michells liv som lärare på en internatskola i Argentina på 70-talet, Tom Michells språk är lättläst och direkt berättat med djup värme och en torr syrlig humor som gör att jag både skrattar och får lite hjärtknip på samma gång.. Pingvinlektionerna är en fascinerande berättelse om en osannolik vänskap och om hur en liten pingvin kan förändra så många människors liv.

Pingvinlektionerna är en bok att läsa när man behöver något sött som lägger sig som varm bomull runt själen. Något som kan behövas läsas just nu när världen är så mörk som den är och när vinterns kyla gör att man vill bygga bo i soffan under de närmaste 5 månaderna. Boken har dessutom gulliga små teckningar som blir ett fint komplement till själva berättelsen. Pingvinlektionerna är en feel-good berättelse hämtad direkt ifrån verkliga livet. Läs den och njut!

torsdag 24 november 2016

Sedan du försvann av Morgan Matson

Morgan Matson, Sedan du försvann  
Rec-ex från Modernista förlag. Tusen tack!

Handling:
Det var Sloane som lyckades dra Emily ur hennes blyga skal och få livet att kännas spännande. Men precis innan det som skulle bli den mest episka sommaren någonsin försvinner Sloane!
Allt hon lämnar kvar är en Att göra-lista med tretton Sloane-aktiga uppdrag som Emily normalt aldrig skulle fått för sig att göra. Men tänk om uppdragen kan hjälpa henne att återfinna sin bästa vän?


Palla ett äpple mitt i natten?
OK, det är ju rätt enkelt.
Dansa till gryningen?
Visst. Varför inte?
Kyss en främling?
Hmmm
Emily har nu den här (oväntade) sommaren på sig - med den (totalt oväntade) hjälpen från Frank Porter - att bocka av sakerna på Sloanes lista. Vem vet vad hon kommer att upptäcka?
Bada naken?
Vänta lite vadå?


Vad jag tyckte:
Ibland behöver man något som bara är charmigt och fluffigt, något snällt som är som bomull för själen och som är lagom sockersöt. Sedan du försvann är precis en sådan bok, som en stor mjölkchokladkaka! 


Sedan du försvann är en coming of age skildring eller skulle man kanske kunna säga lära-sig-stå-på-egna-ben-utan-bästa-vännen-skildring. Det är sommar, solen skiner och livet borde leka. Emily och Sloane ska ju ha den mest episka sommaren någonsin. Men när Sloane försvinner så Emily själv. Inte direkt ensam men Sloane var ju ändå Sloane och utan henne är Emily väldigt vilsen och ensam. Sloane har lämnat en lista på saker hon tycker Emily ska våga prova. Punkt för punkt får vi följa Emily under denna episka sommaren där hon får chansen att se vad hon verkligen kan och vem hon egentligen är. För Sloane var en energikälla utan dess like medan Emily mest stod vid sidan om och bara följde med. Det finns även en nypa kärlek med i boken som är både charmig och gullig. 

Morgan Matson lyckas väl med att skildrar sina karaktärer på ett levande sätt där det sockersöta blandas med allvar och ett stänk mörker. Sedan du försvann är välskriven på ett lättsamt och underhållande sätt. Dessutom finns där en skön humor i boken som gör att jag fnittrar högt flera gånger. Sedan du försvann är en underhållande och charmig berättelse som jag varmt kan rekommendera om du är sugen på något lättläst och fluffigt.