Att älska någon med hela sitt hjärta

Torkar aldrig tårar utan handskar, del 1 Kärleken av Jonas Gardell

I ett par dagar har jag haft sällskap av Paul, Benjamin och Rasmus, vi har vistas i ett kallt och fördomsfullt Stockholm. Tiden är början av 80-talet och homosexualiteten klassas inte längre som en sjukdom. Paul är en öppensinnig bög, lätt excentrisk, innerligt varm och snäll. Han vill ta hand om alla andra, bjuda in dem till sin familj och visa dem vägen framåt. Samtidigt så vet vi som läsare att denna underbara människa står med ena foten i graven redan. Hiven har slagit bo inom honom och bara väntar.  Benjamin är en pålitlig och troget jehovas vittne, hans tro är så innerligt starkt och han är högt uppskattad av sin familj och församlingen. Rasmus är en ung grabb ifrån lilla Koppom som flyr ifrån mobbing och utanförskap så fort han kan. Och han hamnar i Stockholm. En julafton samlas de hemma hos Paul, och där förändras allt för Benjamin och Paul. Deras kärlek är så skör, så ömtålig och så ny att jag vill gå in i boken och göra något för att förhindra allt det där som kommer hända dem. Såsom Benjamin hulkande och gråtande bekänner för Paul, att han bara vill ha någon att älska ju. Han vill få vara sig själv men samtidigt är han livrädd för vad som ska hända om han kommer ut som bög. Han är ju ett jehovas vittne. Allt sker ännu i smyg, ingen vågar skylta alltför öppet med sin kärlek.

Jag blev starkt påverkad av Jonas Gardells bok, han är en skicklig berättare som här delar med sig av sin och sina vänners historia om hur det var att vara homosexuell i Sverige på 80-talet. Han skriver med sorg och med vrede i sin text, texten flödar av berättarglädje men genomsyras av det mörka och det svåra. Han häller in fin balans där, låter vreden finns där, stark och obändig men samtidigt så tar det inte över. Det blir inte enda lång hatfylld anklagelse akt utan det andra får lov att jämna till kanterna, kärleken och vänskapen vävs in mellan vreden och ilskan. Insprängd i texten finns det fakta bitar oftast ifrån dagstidningar som visar upp hur synen på de homosexuella var då. Gardell berättelse pågår i olika skikt, vi har historien där och då samtidigt som det invävt i historien finns framtidsglimtar. Som den där julaftonen, den där speciella och skimrande alternativa julaftonen, där Paul glittrar allra mest och skålar högt i champagne. Där får vi en enda kort mening veta att han står redan med foten i graven. Men när vet vi inte, detta måste vi bära med oss in i de andra böckerna. Ovetskapen och rädslan. För detta är bok nr 1 i en trilogi, del två planeras komma ut till våren 2013.  En annan sak som följer med mig så här efter läsningen är Rasmus föräldrar som vi får lära känna, där de sitter i Koppom och ängslas över sin son, deras enda barn. Hur de älskar honom och hur de oroar sig.

Detta är en bok jag skulle vilja att alla läste och tog sig till då det är ett så viktigt vittnesmål över hur det var här i Sverige på 80-talet och hur det var att vara homosexuell då. Jag var själv för ung för att minnas något av 80-talet, för även om jag är född 82 så känner jag att jag inte minns något av den panik eller rädsla som drabbade Sverige då. Kanske beror det på att jag växte upp i en väldigt liten by långt nere i Skåne eller var det att jag var för ung då. Men nu har jag läst och jag har gråtit och jag har svurit. Jag kommer bära med mig Paul, Benjamin och Rasmus länge och jag kommer garanterat läsa om boken många gånger.

 Tack Jonas Gardell för ditt mod och för att du berättar din och dina vänners historia.