måndag 6 november 2017

Vart tog orden vägen?

Jag saknar mina ord. Jag har alltid varit en människa som tyckte väldigt mycket om ord. Möjligen inte grammatik delen men orden i sig. Deras innebörd, betydelse och sammanhang. Jag är stolt över det stora ordförråd som jag byggt upp i mitt huvud. Ett ordförråd som har delvis byggts upp genom trogen och nitisk läsning under många år. Detta ordförråd har skapat en känsla av trygghet då jag kunnat konversera och tala för min sak eller andras sak i olika situationer. Jag har utan problem läst komplexa och svåra texter och därigenom byggt upp mitt ordförråd ännu mer. Men såklart ryms här lättsammare ord, roliga ord, gamla ord och enklare ord med.

Nu har jag tappat bort nyckeln till mitt ordförråd. Mina två sjukdomar påverkar min förmåga att använda hjärnan rätt. Hjärnan mår ok men dels får titt som tätt fibrodimma som gör mig oförmögen att tänka samt få grepp om de mest enkla saker som behövs göras och dessutom tappade jag bort ord titt som tätt. Nu när jag även (ev) har ME så blir detta än mer besvärligt. ME är svår funktionsnedsättande trötthet. Du är helt enkelt trött men betydligt intensivare och svårare än en vanlig trötthet.

Nu försvinner ord hela tiden. Mockafjäng är det nya ordet här och täcker allt från stekpanna till fjärrkontrollen. Men också ord som tendens, isolering, gemenskap som ersätts med ett ehe-ljud.....Frustration i att tappa ord får mig också att stamma lätt när jag pratar. Jag gjorde detta tidigare framförallt i pressad situationer eller när jag kände mig otrygg. Mina ord blev då mitt vapen. Nu kommer jag inte åt  dem..... vilket gör att jag känner mig både utlämnad och otrygg när jag måste samtala med någon utanför familjen. Men även att skriva är helt omöjligt svårt ibland. Tankarna vill få fram rätt ord, men de trasslar till sig på vägen ut och så skriser fingrarna helt galet.

För en tid sedan satt jag och läste lite,  och jag kunde inte komma på vad negligé var för något. Jag anade att det var ett klädesplagg utifrån kontexten (tog lite tid att hitta fram till detta ord med....) Men jag kunde inte överföra ordet till en bild i mitt huvud. Detta är en av anledningarna till att det tar väldigt lång tid för mig att läsa just nu. Dels är det tröttande rent fysiskt faktiskt men det är allra mest tröttande mentalt. Ordens innebörd och sammanhang har blivit suddiga. Tjusningen i att läsa en bok utan hinder och där jag känner att jag verkligen tar till mig ordens betydelse är borta. Den finns nog kvar för ibland glimrar det till och då blir jag överlycklig.

Att sedan läsa en helt igenom briljant bok som Anna Jakobsson Lunds Equilibrium bjuder på ännu en ny utmaning. Jag älskar fantasy som väver in begrepp och ord som hör hemma i just denna världen. Som inte finns här i vår verklighet men möjligen kan påminna om något här. Denna gång fick jag det riktigt svårt att "översätta dessa ord till en bild i mitt huvud. Detta var något oväntat att just detta skulle ta sådan energi från mig. Jag älskade boken så det gick fint till slut men det gick sakta att läsa boken.

Ord används också när man skriver och just nu både skriver och stavar jag som en kratta. Jag skrev en skiss av detta inlägg i telefonen, i ett anteckningsblock. Dels för att kunna skriva lite i taget men också för stavningskontroll. Nu när börjat blogga så upplever jag samma sak som när jag ska tala. Jag upplever det som att jag stammar även när jag skriver. Orden flyter inte ut genom fingrarna som alltid gjort. De fastnar på vägen och hittar inte fram som de ska. Jag vill alltid kunna tala "korrekt", det låter möjligen stelt och trist. Men för mig är det viktigt. Samma gäller när jag skriver tex en recension. Här vill jag få till en korrekt känsla där orden berättar precis det jag vill säga.  Genom orden vill jag försöka få fram de känslor jag kände för boken. Jag vill få till ett bra sammanhang i texten som få läsaren att tycka om texten och att den talar till dom. Men nu kämpar jag för att ens få fram orden. Denna text fick jag kämpa med väldigt länge med att skriva. Få stavningen rätt,  få orden att höra ihop, få ett flöde i texten som stämmer med det jag vill säga samt att komma ihåg alla små extra ord som tex att, det, som osv.

Åh! Vad jag saknar mina ord! Och att läsa! Och att skriva!

Tur man har kärleksfullt sällskap i sängen. 


2 kommentarer:

  1. Det gör så ont i mig att jag inte kan skriva något vettigt. Vi måste leva i tron att orden kommer tillbaka för jag vet hur mycket de betyder för dig. Sörjer verkligen med dig. Älskar dig. Saknar mina mikropauser och boktips. Tur att du har mina två busfrön som håller dig sällskap. Miljoner mjuka kramar.

    SvaraRadera
  2. Så hemskt att gå igenom det du gör. Jag vet hur det är att glömma ord, att tappa flödet när man skriver och känna att man har ludd i huvudet istället för de tankar man hade där tidigare. För min del handlade det nog om utbrändhet, och har långsamt (alldeles för långsamt enligt mig själv) blivit bättre för att nu kanske vara tillbaka där jag var från början. Jag känner till litet om ME genom en vän som fick det, och vet att det är en hemsk sjukdom. Fibromyalgi likaså. Hoppas att du får hjälp så att du kan få må bättre än så här. kram!

    SvaraRadera