Serahema Saporium 1:3 Nattlöpare av Marcus Olausson

Marcus Olausson, Nattlöpare
Rec-ex ifrån författaren, Tusen tack!

Handling:
I Niriat finns ett talesätt: Den niriska vinden fostrar, stiltjen dödar. Disa får lära sig ordens sanna innebörd då hon måste ta till drastiska metoder för att finns skogsherden Meindhal. Men hon riskerar att förlora sig själv på vägen.

Elderim och hans vänner flyr den fruktade maghran och hamnar i Kareshöknens brännande hetta. Där tvingas Cal göra upp med sitt förflutna och Belmonne tillägnar sig en förmåga hon helst skulle vilja vara utan.

I det svarta blodet finns svar, men även förbannelse och Elderim faller allt djupare när det inre odjuret kallar. Är han villig att förråda sina vänner för att lära sig magierna?

Vad jag tyckte:
Nattlöparen är tredje delen i serien Serahema Saporium,  mina tankar kring del 1 och 2 finner ni Här och Här!

Nu har vi alltså kommit en bit på vägen och tillsammans med Elderim, Cal och Rendon har vi utforskat en liten del av Serahema. En värld så komplex och så innerligt levande att det verkligen känns som om att jag verkligen är där. Med ett skickligt konstruerat samhällsbygge och med ett naturlig inflätad magisystem som både känns trovärdig och äkta. De tre vännerna har vi fått lära känna på djupet nu men precis som med alla människor så tar det tid att till fullo förstå alla deras sidor. Precis som människor är de tre komplicerade och ibland förstår man inte deras sätt att agera eller välja. I denna tredje del får vi även lära känna tjuven Belmonne, som hade en liten sidoroll i första boken. Hon är en verkligen fascinerande karaktär att lära känna med många starka sidor samtidigt som hon är både lurig och svår att förstå. Disa som vi lärde känna i bok två har också en större roll i denna och det är mycket intressant att läsa om henne.
 Det förekommer precis som i de tidigare böckerna intressanta sidokaraktärer som både spelar större roller men också de med mindre uppdrag. En av de större i denna tredje delen är den nya Odhana.

Den tredje delen i serien är betydligt mörkare och mer ångestfylld än de tidigare delarna. Det ständiga hotet ifrån de mörka krafterna växer sig allt större i denna del. Skiftningarna mellan vad som är ljus/gott och mörkt/ont är växlande för mellan dessa ytterligheter finns så många andra nyanser och graderingar. Och våra vänner kommer att ställas inför många svåra val i denna boken och tvingas att svika inte bara sig själva utan även de som står de allra närmast.  Slutet skulle jag väldigt gärna vilja tala mer om för det är så grymt samtidigt som det ändå känns helt rätt i själva historien. Men den ångest som det skapar är stark och jag lider så med alla mina vänner jag lärt känna.

Nattlöparen är svensk episk fantasy av allra högsta kvaliteten. Där författaren lyckats utomordentligt väl med skapa en komplex historia där inte allt är bara svart eller vitt. Utan vi får mängder av gråa toner också. Författaren fyller sin värld med intressanta och levande karaktärer som jag som läsare kommer att betrakta som mina vänner och där jag bryr mig så mycket om dom att jag får tårar i ögonen och en klump i magen när mörkret växer sig alltför stort.  Språket vibrerar av liv och är fyllt av detaljer men utan att det blir svårt att läsa. Världen Serahema växer hela tiden då vi för varje bok får lära känna ytterligare dimensioner av landet.  Det är sprängfyllt med frågor kring religion och folktro, om vad som är sanning eller inte.

Kort och gott så uppmanar jag alla er som älskar fantasy att läsa serien och för alla er som inte börjat läsa fantasy än, så säger jag våga prova!

Serahema Saporium1:1 De Rotlösa av Marcus Olausson

Marcus Olausson, Serahema Saporium 1:1 De rotlösa
Rec-ex ifrån författaren, Tusen tack!

Handling:
Något ondskefullt har vaknat och mörkret sprider sig som en farsot över världen. Nattlöpare härjar landsbygden om nätterna och dödar både boskap och människor. Just när ynglingen Elderim ska få lära sig hemligheterna med den mytomspunna magi som kallas Saven överfalls och dödas hans läromästare. 

Elderim tvingas fly ut i den främmande världen Serahema. Han lär sig snart att den som inte snabbt anpassar sig är dömd att gå under. När hans väg korsar de två legoknektarna Rendon och Cal dras han in i ett tragiskt triangeldrama och en komplott mot Menadors kungahus. Blodshämnd och svart magi leder till en händelseutveckling som hotar att förgöra hela världen. Även tjuven Belmonne tjusas av den förbjudna Saven men när hon stjäl en magisk artefakt får hon dasheptier på halsen och när de väl fått blodvittring tappar de aldrig spåret. 

Ty blod är liv och Han Som Viskar i Natten har åter vaknat.

Vad jag tyckte:
Jag tänkte börja med en liten förklaring till varför jag älskar fantasy.  Jag beundrar alla författare som kan genom sin fantasi och kreativitet skapa en komplett bok. Men störst beundran hyser jag nog till fantasyförfattare. För de tar ett blankt ark papper, på detta papper ritar de in ett helt nytt land, ett land de skapat och namngett. När landets gränser finns där så fyller det sedan detta land med en komplett samhällsstruktur med lagar och ordning, kultur och religion, vanor och seder, språk av olika slag ( ibland helt nya språk som de skapat själva). De fyller ut landet med folkslag och varelser av skiftande form och karaktär. De adderar mat och klädstilar, musik och litteratur, sång och dans som ger liv och rörelse åt boken. De skapar känslor och stämningar som gör boken levande och de lägger till miljöskildringar och detaljer så att vi som läsare kan få uppleva detta land som hitintills enbart existerat i författarens huvud. Eftersom det är en fantasy berättelse så följer sedan en historia som ofta tar traditionella vägar och där det införlivas ett magisystem. Allt detta måste göras på ett sätt så att jag som läsare känner att landet är trovärdigt och där det känns som en komplett värld jag besöker.  Ofta skapar författaren också en karta som kan vägleda mig som läsare i detta främmande land jag besöker.  Allt detta gör att jag älskar att läsa fantasy och fylla mig med beundra inför författarens mödor.

När jag läser Marcus Olaussons Serahema så finns allt detta på plats, Olausson har skapat en komplett värld som jag som läsare kan få uppleva. Jag uttryckte min besvikelse på bloggens facebook-sida när jag läst ungefär halva boken, en besvikelse som kom sig av att jag så gärna ville besöka Serahema men insåg ju att det är omöjligt då landet inte finns på riktigt. Detta tycker jag visar starkt på att Olausson skapat en värld som känns komplett på många nivåer.  Serahema följer på många sätt de traditionella vägarna och har med många av de klassiska elementen som bör finnas i en klassisk fantasybok. Men det är samtidigt helt nytt ju, för Serahema är ju ett land som Olausson skapat på sitt sätt. Detta är också något som gör att jag älskar fantasy. Författarna kan följa en utstakad väg och fylla sin historia med klassiska element men eftersom varje land är en produkt av varje enskild författares fantasi så blir ändå varje bok nyskapande på många sätt.

Historien i Serahema är klassisk på många sätt med att en ung hjälte får ett uppdrag som består i att rädda hela världen. Därefter följer en vandring och en resa för att nå fram till sitt mål och längs vägen kommer vår hjälte träffa både vänner och fiender.  Dessutom kan vår hjälte också behöva lära sig något som kan ha stor betydelse i kampen mot ondskan. För ofta är det grundtemat i fantasy, en kamp mellan gott och ont, mellan ljuset och mörkret.  Hjälten vi möter här heter Elderim och han är en riktigt intressant karaktär att lära känna, jag tycker det är skönt att Marcus Olausson låter Elderim vara något äldre än vad som är brukligt. Det gör att hans historia och sätt att vara känns mer trovärdigt. Det är också via Elderim vi får lära känna Serahema och framförallt det magisystem eller rättare sagt de magisystem som finns i Serahema. Jag upplever att Olausson lyckats få magin att kännas äkta och trovärdig där jag förstår hur han tänkt sig att det ska fungera men där jag ändå känner att jag har mer att lära mig om detta. Vid sin sida har Elderim två andra intressanta karaktärer vid namn Cal och Rendon som gör historien än fylligare med deras olika bakgrunder. Dessutom får vi lära känna en tjuv vid namn Belmonne och jag hoppas att hon är med ännu mer i nästa del för detta är en riktigt intressant karaktär.

När jag läser fantasy så vill jag bli uppslukad och försvinna bort ifrån verkligheten helt och det gör jag när jag läser Serahema. Jag sugs in i berättelsen och mot slutet av boken så läser jag extra långsamt för jag vill inte att det ska ta slut. Marcus Olaussons språk är en fröjd att läsa, enkelt, rättframt men ändå känslosamt och starkt. Han lyckas väl med att måla fram Serahema för mig så att jag som aldrig varit där ändå känner det som att får en klar inblick i hur landet är och hur miljöerna ser ut.  I den första delen av en fantasy så är det ju av förklarliga skäl ofta en mängd information och fakta vi behöver ta del av för att förstå landet och karaktärerna vi möter. Så är det även i Serahema men det görs med lätthet och där det mesta på ett snyggt sätt flätas in i den fortlöpande berättelsen, som har ett allvetande perspektiv som verkligen tilltalar mig.

När jag läser påminns jag bland annat om J.R.r Tolkien, Brandon Sandersson, Katherine Kerr, Robert Jordan och Patrick Rothfuss, alla klassiska fantasyförfattare som jag en gång läst och älskat.  Marcus Olaussons tydliga inspiration ifrån dessa giganter gör att berättelsen känns välbekant och tryggt bland alla dessa författare men det är precis som jag sagt är det ändå hans egna berättelse och land. Och ett stort plus för den fantastiska  karta som finns till ( älskar den lilla detaljen på kartan som talar om att avstånd mäts i antal riddagar!) samt all extra information som finns på författarens hemsida.

Jag älskar verkligen De rotlösa som jag upplever som en smått fantastisk berättelse och jag längtar verkligen att få sätta tänderna i nästa del.