Kvällsamtal

Igår kväll började jag och Underbar att samtala om något väldigt intressant. Det började med att jag som så ofta känner mig vilsen, att jag inte riktigt passar in. Jag känner mig som en enkel, simpel arbetartjej (som råkar ha adhd) men med mitt intresse (litteraturen och läsning) så rör jag mig även i helt andra kretsar. Där man gärna vill vara lite intellektuell och beläst, där man gärna diskuterar djupare plan i litteraturen och på så vis även diskuterar djupare plan i livet med. Denna inställning har jag fått för mig att den inte riktigt passar in, att man ska hålla sig på sin plats här i livet. Att man "inte ska försöka vara så j-vla smart" (citat från nära håll). Att man (jag) betraktas som lite konstigt för att man gärna och frivilligt läser med stor behållning författare såsom Strindberg, Söderberg, Moberg, Lagelöf, Dickens, Dostojevski med flera. 

Som ett exempel, som kanske kan belysa vad jag menar, ska jag ta upp en frågeställning vi funderar över en hel del igår och som sysselsätter mig även idag. Vi har Söderberg roman Dr Glas, enkelt uttryck så är den stora frågeställningen i den om det någonsin är moraliskt riktigt att ta livet av en annan människa ( en fråga som man också kan samtala om länge, en väldigt komplex fråga). Just nu lämnar vi den frågan och letar inte svar efter den just nu, en annan gång kanske. Det vi samtalade om igår var att Kerstin Ekman har skrivit en roman Mordets praktisk, inspirerad av Dr Glas. Samma frågeställning dyker upp i hennes roman men frågan vi funderar på då är, hur bemöts denna frågan sedd av en kvinna verksam idag jämte mot en man verksam år 1905? Söderbergs samhälle, liv och vardag såg annorlunda ut jämte mot Ekmans samhälle, liv och vardag. Hur påverkar det dom när dom båda brottas med samma frågeställning? 

Detta är det jag försöker påvisa i stycket ovanför, jag älskar och finner det stimulerande att föra sådan samtal och jag har nu haft turen att möta en jämlike i Herr Underbar.  Men som jag tidigare möts av förvåning och kommentarer som "du tänker alldeles för mycket, du tror att du är bättre än vi andra, du tänker på så konstiga saker, kan du inte bara vara mer som vi andra".  Jag försöker inte säga att dessa människa är dumma eller att jag skulle vara mer än dom, för det är jag inte. Jag vill bara inte vara en robot som inte funderar, tänker och använder min egen hjärna för att utvecklas. Och jag har visst möt människor som gillar att samtala och diskutera. Det är mest själva attityden jag funderar över. Ibland fick/får jag känsla av att det inte är riktigt passande för en sån som mig, att "leka" smart.

Dessa tankegångar ovanför har även hindrat mig när jag skriver recensioner av böcker, jag är rädd att det jag läser är för "fint" eller för "fult", att jag ska verka konstigt eller att jag försöker var något mer än det jag är. Jag försöker vara fin i kanten eller sådär "j-vla smart" igen. Men vet ni vad? Jag tänker sluta tänka så nu, för jag är jag. Jag vill leva utan att begränsa mig, utan att vakta tungan/pennan, jag tycker om att vara sådär j-vla smart och vara beläst. Jag tänker läsa det jag vill och skriva det jag vill.