söndag 26 juni 2011

Stephen King, Staden som försvann

Ben Mears anländer till den lilla idylliska staden Jerusalems Lot, en stad med prydliga via hus med verandor och välskötta trädgårdar, ett centrum med en drugstore och restauranger, Bondgårdar och små industrier utanför staden. Ben anländer en sensommardag till Salems Lot. Han har tillbringat sin barndom i staden och återvänder nu för att skriva en roman om staden och för att driva bort barndomens alla spöken. Men idyllen börjar krackelera, mystiska dödsfall, ett barn försvinner och människorna beter sig konstigt. En främling har anlänt till staden. En främling med en mörk och ond hemlighet.

King tar oss varligt i sin handen, och guidar oss genom Salems Lot. Han visar oss den frodiga parken i centrum, han visar oss alla dom prydliga och välskötta husen, med dom välklippta gräsmattorna,  han visar oss dom små bondgårdarna och han visar oss hur lugnt och tryggt det är i Salems Lot, stadens två sheriffer dricker mest kaffe än löser brott eftersom där inte finns några allvarliga brott att lösa. Han presenterar oss för stadens olika invånare, som berättar om sina liv i den lilla helamerikanska staden. Dom berätta om sina små vardagliga problem, om gudtjänster och kyrkkaffe, om grillkvällar under en varm sommarsol och dom berättar om livets alla små och stora problem. Men man känner sig iakttagen och bevakad. Man känner en kall ilning längs ryggraden och man tror man ser något i ögonvrån. Men där är ingen där när man vänder sig om. Men på kullen strax utanför staden vila Marstens House, som blickar ned på staden, bevakar en och som verkar ruva på något mörkt.  King bygger upp spänningen med små penseldrag och han smyger in små detaljer av ren och skär skräck. Hans miljöbeskrivningar är väldigt detaljrika och det är väldigt fascinerande att läsa om alla olika karaktärer i Salems Lot. Salems Lot är en av Kings tidigare böcker och det är dom jag brukar gilla allra mest. Där man inte riktigt kan sätta finger på vad det är som fel i den annars så idylliska bilden. Här gillar jag verkligen hur King använder sig av vampyrmyten, här är vampyren precis lika kall och ondsint som Bram Stokers Dracula. Vampyren är inte bildskön, känslig och ömtålig som känns som den mer vanliga bilden i dagens alla vampyr serier. Jag gillar verkligen den äldre vampyren, mycket mer än dom mer moderna vampyrerna som är mer mänskliga än ondsinta. I efterordet av John-Henri Holmberg beskrivs denna myt väldigt fint och ingående, och det ger ännu en dimension av historien. Väldigt intressant och trevligt. Översättaren Lennart Olofsson har gjort enligt mig ett gott arbete och språket flyter på fint. Inga konstiga hack eller udda översättning som inte passar in. Mycket trevligt.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar