Maja Grå har nu avslutat sina studier i Oxford och ska flytta till Skottland med sin pojkvän Jack Winter. Långt ute på de skotska höglandet ligger ett ensligt beläget hus, huset Tistelblomman, som ska bli deras nya hem. De ska hyra huset av Jacks goda vänner Annie och Fergus som själv inte kan eller vill bo i huset. Maja känner en stark dragning till huset, hon förnimmer en osalig närvaro som gömmer sig i husets mörka vrår. För Maja har nämligen alltid varit annorlunda, hon kan se, höra och känna saker som ingen annan kan. Och detta är en hemlighet hon känner att hon inte kan dela med Jack. I trakterna omkring husets viskas det om fasansfulla hemsökelser och ingen av byborna vågar sätta sin fot i närheten av huset. Hur mycket Maja och Jack än frågar byborna om huset så får de inga svar, där finns ingen som vill prata om Tistelblomman och ingen vill heller hjälpa dem med huset. Maja har även fått ett sekretessbelagt jobberbjudanden där just hennes förmågor skulle komma till användning och detta göra Maja kluven inför vad hon ska göra. Ska hon stanna hos Jack? Hur ska hon då kunna berätta om sina förmågor? Eller ska hon lämna Jack och ta jobbet? Och när Jack måste åka iväg på en resa blir Maja ensam kvar i huset, i ett hus som ruvar på en mörk hemlighet.
Jag fann denna tredje bok om Maja Grå en aningen ojämn, vid ett tillfälle fick jag gå tillbaka och läsa om för att förstå vad som hände. Men som vanligt trivs jag väldigt bra tillsammans med Maja, hon är en skör och ibland en aningen naiv person som har ett väldigt dåligt självförtroende. Hon tillåts att vara rädd och liten, vilket gör att hon känns väldigt mänsklig och just denna bit gör att den spökhistoria Amanda Hellberg berätta känns än mer skrämmande. Maja är dock inte alltid skör och liten, tvärtom är hon väldigt stark också. Det är överlag en väldigt ruggig bok som man helst läser med lampan tänd. Amanda Hellberg är skicklig på att levandgöra sina miljöer och sina karaktärer på ett väldigt mänskligt sätt. Det skrämmande i denna bok är att skräcken ligger på lur, precis under ytan. Skräcken är det där du ser som hastigast i ögonvrån och det är det där fotsteget ifrån den tomma ovanvåningen. Det är med den stämningen som Hellberg bygger upp sin historia på och hon gör det väldigt bra.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar