Alice Howland är en framgångsrik professor inom lingvistik på Harvard Universitet, hon är väldigt populär som föreläsare och reser runt i USA. Hon är femtio år gammal, gift och har tre vuxna barn. Allt är underbart, livet är i full gång och Alice trivs med sitt hektiska liv. Men så en dag under en föreläsning tappar Alice bort ett ord, något som aldrig tidigare hänt. Strax därefter tappar hon bort sig själv, trots att hon befinner sig på en plats hon dagligen går förbi på sin väg mellan jobbet och hemmet. Sedan följer flera liknande situationer och snart konstateras det att Alice drabbats av tidig alzheimers. Vi får sedan följa Alices och hennes familjs kamp mot klockan. För det finns bara ett enda slut på alzheimers.
Det är Alice själv som berättar om hur hon sakta men säkert försvinner. Hur hon går ifrån att vara en intellektuell och intelligent kvinna till en person som inte minns sin egen familj.
Detta är en bok som gör ont att läsa, att läs om Alices förtvivlande kamp mot alzheimern som sakta äter upp henne. Att vara med om den kränkning det innebär att förlora sin egen värdighet och sitt eget förstånd är skrämmande att läsa om. Alice är en modig och stark kvinna som kämpar med näbbar och klor trots att hon vet att i slutänden är det alltid alzheimern som kommer att vinna. Jag läser med gråten i halsen, jag ler emellanåt och jag värms av Alices klokhet och kämparglöd. Emellanåt blir jag arg och vill mest slänga boken i väggen i ren frustration. För jag kan förstå Alices paniska rädsla över att förlora sig själv, jag kan föreställa mig hur det är att inte ens kunna läsa en mening och koppla samman det man ser framför sig med verkliga ord. Att gå vilse i sig själv är en rädsla jag kan relatera till och förstå helt och hållet. Det är även smärtsamt att läsa om de anhörigas kamp, om hur det är att förlora någon som man älskar trots att personen fortfarande finns kvar. Alice är alltid Alice men ändå inte. Att inte längre minnas vem man är, om man gillar kaffe eller te, vad dina barn heter, vart toaletten ligger i ditt egna hem eller vem din man är.
Det är en sorglig men samtidigt väldigt vacker skildring av hur det är att drabbas av Alzheimer. Läs den, gråt en stund och läs igen. För det är den värd, denna pärla till bok.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar