torsdag 17 mars 2016

Veckans bokbloggsfråga: Vecka 11

Eftersom jag försöker väcka liv i min blogg och min lust till att blogga så hoppar jag på diverse temainlägg såsom Veckans bokbloggsfråga igen!

Och denna vecka undrar Carola på Barnboksbloggen:

Den här veckan är jag intresserad av dig som person bakom bokbloggen. Vad jobbar du med eller pluggar till? Är böcker, läsande och skrivande en del av din jobbvardag också, eller är det bara ett fritidsintresse? Trivs du med ditt jobb eller drömmer du om att jobba med något helt annat, i så fall vad? 

Detta blir en känslig fråga för mig faktiskt. En fråga som möjligen blir för privat för mig att ens svara på. Jag är snart 34 år gammal och har ännu inte ens hittat fram till mitt framtida yrke, eller rättare sagt jag vet vad jag vill bli när jag blir stor men vägen dit är lång. Jag missade väldigt mycket av mitt liv för många år pga av olika väldigt privata skäl och det är först nu som jag äntligen börjat komma tillbaka till livet helt. Därför har jag tex inte arbetat så mycket i mitt vuxna liv, något som jag fått höra mycket negativt om från olika håll. Och jag är nog rätt trött på att känna att jag inte passar in eller får vara med bara för att jag inte har haft ett riktigt jobb tidigare. Det verkar finns en osynlig norm kan jag känna att man ska ha ett arbete för att räknas. Jag har av många olika anledningar hamnat så långt utanför samhället och den så kallade normen så frågan " Jaha, vad jobbar du med då?" kan faktiskt skapa riktig ångest hos mig. För att kunna svara på den frågan så måste jag försvara mig själv och lämna ut stora delar av mitt liv för att ens kunna ge ett halvdant svar. Och det orkar jag inte med faktiskt.

Just nu är böcker, läsande och skrivandet en del av min fritid men också på många sätt en del i min rehabilitering inför ett liv med mindre smärta och värk. Det är därför jag bara jobbar två timmar per dag just nu, återigen något jag får höra mycket om. Att bara jobba två timmar verkar inte riktigt räknas, jag har många gånger fått känslan av att vissa tycker det nästan är lite löjligt med att arbeta två timmar. Som nu när jag skadat knäet så får jag ibland höra, inte ifrån familjen som tur är, men ifrån andra håll, att jag faktiskt bara jobbar två timmar så varför ska jag då vara hemma för? Jag jobbar inte bara två timmar om dagen faktiskt, jag går till ett arbete två timmar om dagen men jag lägger ned minst lika mycket tid på min rehabilitering i form av träning och vila.

Förlåt om jag skenade iväg lite här och blev lite ilsk. Men detta är en känslig fråga och jag förstår nog inte riktigt syftet med den.  För hur har mitt jobb med mig som person att göra?

15 kommentarer:

  1. Jag tycker verkligen jobbfrågan får för stor del av vad vi fokuserar på till ett alltför högt pris. För som du säger behöver inte jobbet vara den du är, jag tycker inte heller att vi ska jobba 8 h varje dag så som samhället ser ut men det är en stor diskussion... Det är verkligen inte lätt, vi har så många val och press på att "bli något" så det känns svårt för den lilla människan. Att känna sig utanför och mindre värd pga av att man inte jobbar heltid eller vad det än är tycker jag är hemskt och har alltför stor kraft. Det allra viktigaste är att man är nöjd med sitt liv och får lika mycket värde för det. Hoppas verkligen du mår bättre framöver och hittar något du trivs med :)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Visst har vi det, och valen och kraven blir allt fler tycker jag. Och tyvärr finns det en standarnorm, känner jag, som alla bör passa in i även om det är omöjligt. Men det är som du säger en stor diskussion med många frågor och svar.

      Radera
  2. Tycker också att jobb har börjat blivit en alltför stor del av livet. Jobbet ska inte definiera vem man är, men tyvärr tror jag det har börjat bli så i samhället. Hoppas att du hittar något som du trivs med!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tyvärr är det så det blivit. Vad vi jobbar med upptar mycket av vår tid och likställs ofta med vem vi är som person med.

      Radera
  3. Jag tycker ingen ska behöva jobba 8 timmar, tänk om man fick jobba mindre då skulle det bli er jobb till andra. Två av mina barn har inget jobb och de vet inte vad de vill bli. Idag är det så annorlunda mot när jag växte upp. 2 timmar är väl bra att börja med.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Så tänker jag med! Om en person orkar jobba två timmar och så finns det en som orkar jobba 6 timmar, då kan de ju dela på en heltid så är det två personer som får jobba istället för en enda. Det är tufft idag att försöka slå sig in på arbetsmarknaden, det räcker inte med att visa sig duglig och har en bra utbildning. Det krävs så mycket mer, det är nästan som en tävling idag att få ett jobb, kan jag känna.

      Radera
  4. Det tog länge innan jag visste vad jag ville hålla på med och jag hade nog inte kommit på det ens då om jag inte hade halkat in på den banan på ett bananskal. Hoppas du också har tur och hittar det där bananskalet som låter dig hitta din plats i tillvaron...

    SvaraRadera
    Svar
    1. Så skönt att du hittade ditt bananskal! Jag tror jag vet vad jag vill bli när jag blir "stor" men kanske jag ramlar över ett helt annat bananskal! Vem vet? =)

      Radera
  5. Det är så vanligt att folk presenterar sig med 1) namn och 2) yrke, som om yrket säger det mesta om vilka vi är, som om det är yrket som ger oss vår identitet. Istället borde vi väl berätta vad vi tycker om att göra, om vi brinner för något eller hur vi är.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Visst borde vi göra det! Tänk att få presenterar sig med namn och intressen istället för namn och yrke, yrke kan man ju prata om mer när man väl lärt känna varandra tycker jag.

      Radera
  6. Böcker är helt suveränt att ta till om man mår dåligt. Då glömmer man för en stund sina problem. Kämpa på. Hoppas det blir bättre så småningom.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Böcker är utmärkt terapi på så många sätt. Tack för dina vänliga ord!

      Radera
  7. Jättebra skrivet, Helen! Jag hör nog till de där som säger "Vad jobbar du med?" men det är inte så att jag menar att det definierar personen - inte alls! - utan att jag dels kanske inte är ett socialt geni utan tycker det är lite skönt att fråga standardfrågor för att få igång en konversation och dels för att jag är genuint intresserad av alla olika branscher och jobb som finns. Det är fantastiskt vad många yrken det finns.
    Jag tycker att du jobbar på bra med att skapa dig ett nytt, bra, innehållsrikt och hälsosamt liv. Gör det som är bäst för dig och försök skaka av dig om du tar illa upp över folks kommentarer.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Men det är ju en vana att man fråga så när man möter någon, jag råkar nog göra det själv också ibland. För det är så man blivit lärd att man ska göra. Visst är det fascinerande med alla dessa yrken som finns. Och det är spännande att få veta mer om dom. Men jag tycker nog att man kanske borde skapa en ny hälsningsfras där yrket inte behöver vara det enda och första man frågar efter. Tack för dina uppmuntrande ord! De värmer och stärker!

      Radera
  8. Håller med på ett sätt men å andra sidan tillbringar jag ju mer av min vakna tid på jobbet än någon annanstans så lite säger det väl ändå om vem jag är och vad jag tycker om.

    SvaraRadera