Jag var dels förväntansfull inför denna boken men jag kände även tvivel. Förväntningarna kom sig av att boken till viss del skulle utspelas i en universitetsmiljö, jag är oerhört förtjust i den sortens akademiska miljöer när det gäller böcker. Och tvivlen kom sig av att boken tillhör den sort av fantasy jag normalt inte läser. Jag läser med stor glädje fantasy som utspelar sig i helt påhittade miljöer och med helt okända varelser såsom tex Tolkiens Sagan om ringen, Patrick Rothfuss serie om Kvothe eller Kristin Cashores serie De utvalda. Jag har även börjat gilla sk urban fantasy, alltså en fantasy där vi befinner oss här och nu i vår egen verklighet men vid sidan om de vanliga människorna lever antingen vampyrer, varulvar eller andra magisk varelser såsom tex Maggie Stiefvaters serie Mercy falls, Richelle Meads serie Vampie academy eller Holly Blacks serie Berörarna.
Men sen kommer vi då till den fantasy som innebär att någon går igenom en dörr, en garderob, åker ett speciellt tåg eller via någon annan form av portal och på detta sätt hamnar de i en magisk värld. Av någon anledning så köper jag inte det konceptet, jag finner det orimligt att det vid sidan om oss skulle finnas en parallellvärld. I en klassisk fantasybok så kan jag köpa nästan vad som helst för då vet jag att vi befinner oss i en värld som tillåter just det, en uppdiktad värld där det inte finns några exakta ramar eller mallar. Tyvärr så är Magikerna just en sådan bok där huvudpersonen går igenom en slags portal, i detta fall först för att komma till Brakebills college och senare för att komma vidare in i en magisk värld. Jag hade dock kanske kunnat köpa det bättre om jag gillat huvudpersonen mer.
Vår huvudperson är Quentin, han är en tonårsgrabb som är väldigt trött på det mesta här i livet, allt är meningslöst och där finns ingen direkt anledning till att anstränga sig anser han. Quentin får en inbjudan till Brakebills, ett college som bara få människor känner till och där enbart några få blir utvalda till skolans kurser. Quentin hamnar där genom en mystisk trädgård i Brooklyn och får veta att Brakebills är ett college för unga blivande magiker. Och här glimrar boken verkligen till när Quentin och hans vänner ger sig i kast med sina studier inför att bli magiker. Jag läser ivrigt men snart tappar jag lusten igen och det beror till största delen på Quentin, han är en gnällig, barnslig och omogen kille som jag mest vill ruska om ordentligt. Tyvärr fortsätter detta beteende och det finns även hos hans närmsta vänner och mot slutet av boken är jag rätt trött på dem. Det är enbart en karaktär som gör att jag orkar läsa klart boken och det är Alice, henne gillar jag skarpt. Hon utvecklas på ett trovärdig sätt genom historiens gång. Dock så gillar jag verkligen Grossmans språk, det känns fräscht och energifullt. Han är en begåvad författare, det märker jag när jag läser, och rent språkligt är boken underbar att läsa. Grossman har även en mycket skön humor som lyser starkt på sina ställen. Jag är dock mycket tveksam till om jag kommer läsa del två, jag får vänta och se hur det känns längre fram.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar