I ett vackert hyreshus i Berlin och som förr rymde partifunktionärer, som i folkmun kallas Stalinhusen. där bor nu Lena ensam kvar med sin lille son Adrian. Adrians pappa och Lenas älskade Leander har flyttat ut, kärleken som skulle vara för evigt den tog bara slut och nu är Lena ensamstående mamma. Vardagen blir kämpig och ekonomin svajar eftersom det är väldigt svårt att hitta jobb. Vi får under en kortare tid följa med Lena då hon återberättar om den märkliga tid som följer på uppbrott med Leander. Något märkligt sker i lägenheten, fönster som öppnas, dörrar som går i baklås och radion som är igång fast den nyss var avstängd. Och det som skapar mest rysningar längs min ryggrad är lille Adrian som börjar tala om den konstiga tanten.
Men detta är inte en blodig skräckhistoria utan det är istället en lågmäld historia där spöket/ det okända lurar i ögonvrån. En behaglig läsning som gav en mycket trevlig läsupplevelse med en del rysningar. Jag gillar dock mest historien om det vardagliga, om hur Lena omformar sig själv och skapar sig ett eget liv utan Leander. Historien som handlar om sorg och saknad och om Lenas relation till sin lille son Adrian.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar