Lauren Olivier, Rekviem
Detta är den avslutande delen på triologin om Lena, Alex, Hanna och alla de andra i den dystopiska värld som Lauren Olivier byggt upp. Det är en värld där kärleken är ett brott, den är en sjukdom som alla medborgare måste botas ifrån och de blir botade ifrån den dagen så de fyll 17 år. Men många är även de som inte vill bli botade och många är de där botningen inte fungerade. De lever utanför samhället, de är de Ogiltliga. Läs här om del 1 Delirium, min rec. Pandemonium, del 2 trodde jag att jag skrivit om men verkar inte så.
Detta är då del tre i serien och jag tänker inte berätta så mycket om denna boken då det skulle spoliera alltför mycket av det som händer i serien. Men jag gillar denna boken mycket, nästan lika mycket som jag gillar de andra i serien. Lena är en kaxig tjej med hård hud men samtidigt också väldigt sårbar och tjurig emellanåt. De andra karaktärerna känns trovärdiga och levande. Jag gillade verkligen att i denna boken får vi lära känna Hanna bättre. Hanna som var Lenas bästa vän när de båda levde i staden Portland. Hanna som nu blivit botad och ska gifta sig med Portlands borgmästare. Det är intressant grepp och ger ett nytt djup åt historien, vi får se historien ur en annan vinkel med hjälp av Hanna. Slutet var även det mycket passande, ett lagom slut, inte för mycket och inte för lite. Detta är en snygg avslutning på en läsvärd serie.Lauren Olivier har en snygg prosa och intressanta detaljbeskrivningar. Boken är spännande nästan hela tiden, en viss transportsträcka upplever jag dock i mitten av boken.
Dock kan jag inte låta bli att fundera lite extra på en liten detalj, det är mycket prat om kärlek av naturliga skäl i denna serien. Att kärleken borde vara fri och att man själv borde få göra sina val även om de ibland inte blir rätt. Dock så finns vad jag kunnat erinra mig enbart den heterosexuella relationen med. Ingenstans finns det en kärlek mellan tjej och tjej eller kille och kille. Det kunde gott fått vara med tycker jag allt men kanske var svårt av olika skäl men synd ändå.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar