Handling:
Det är juni 1810 och det brinner en eld på terrassen till det Fersenska palatset. Grevinnan Sophie Piper rör sig oroligt fram och tillbaka, göder elden med brev och avskrifter som under inga omständigheter får hamna i orätta händer. På Stockholms gator hörs pöbeln ryta: De ska hänga räfvhonan i hennes egna tarmar och sedan supera på Haga.
Där förbereder sig drottning Charlotta på flykt. En båt väntar nere i Brunnsviken för att föra henne bort om folket bestämmer sig för att anfalla slottet. De är båda offer för en omsorgsfullt planerad hatkampanj som dirigeras från Glada tackan. En krog som ägs av Johanna, som en gång kallades Pottungen och var Charlottas tjänsteflicka.
Vad jag tyckte:Räfvhonan är den avslutande delen i trilogin om Charlotte, Sophie och Johanna. Jag har läst de två föregående böcker och njutit av de båda, tryck på namnen så kommer ni till del ett som berör Charlotte och del två som berör Johanna.
I Räfvhonan är det alltså Sophie som står i centrum och den tid som vi nu befinner oss i är en mörk och orolig tid. Jag kände till grevinnan Sophie Piper sedan tidigare, ett namn man sett i historieböcker men aldrig tänkt närmare på än så. Anna Laestadius Larsson visar än en gång att hon kan skriva fram en historisk person på ett sätt som gör henne både levande och väldigt äkta. Jag följer alla de vindlingar Sophies liv tar och jag lider med henne genom alla nederlag och missöden. Laestadius Larsson får mig att känna som om jag är där, i Stockholm i början av 1800-talet, jag känner dofterna och andas in både blomdoft och odörer, ljuden som rör sig kring Sophie spelas upp i mina öron. Atmosfären och detaljerna gör att den historiska miljön kliver fram och utformas till en levande scen inför mina ögon. Jag fascineras mycket av hur den tidens mode såg ut, Laestadius låter Sophie föra talan om de obekväma korsetterna och andra klädesplagg som inte är gjorda för att leva i. Mycket intressant tycker jag.
Precis som i de föregående böckerna så är jag så glad över att det är kvinnornas historia jag får läsa om, Laestadius lyfter fram just de människor som annars är så osynliga i historieböckerna. Laestadius är en skicklig författare som med stor kunskap lyckas skildra det svenska hovlivet i slutet på 1700-talet på ett sätt som både är intressant men också väldigt spännande. Det är med vemod jag läser den sista sidan, jag vill inte riktigt lämna Charlotte, Johanna eller Sophie. Jag har trivts så bra i deras sällskap och dessutom känns det som om jag lärt mig väldigt mycket om svensk kvinnohistoria genom Laestadius böcker.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar