fredag 19 oktober 2012

Askungen i cyborg-tappning!

Marissa Meyers, Cinder

De flesta känner nog till sagan om Askungen, om den unga flickan som lever med sin elaka styvmor och de två elaka styv systrarna. Sen hålls det en bal där en prins letar efter en fru och Askungen får inte lov att åka dit men gör det ändå. En klassisk saga helt enkelt.

I Cinder får vi då läsa denna saga fast nu i helt ny tappning. Här är det Cinder, en cyborg, som har huvudrollen och vi befinner oss i framtiden. Cinder är en människa men ett antal delar av hennes kropp är gjorda av metall. Framtiden är inte en ren dystopivärld utan bara en något annorlunda värld, tex så finns det inte längre några bilar utan alla använder sig av svävare. Cinder bor hos sin styvmor och sina styvsystrar, och det är också Cinder som får arbeta som mekaniker för att försörja familjen. Vi får även lära känna Iko, Cinders närmsta vän som är en androidrobot. Iko är så gullig och så charmig, jag blev riktigt fäst vid henne.Vi kommer även få möta en prins, Prins Kai, som visar sig vara en mycket trevlig bekantskap. Vi kommer även få en bal och en tappad sko, fast här i form av en tappad fot. Jag blev väldigt förtjust i denna bok, jag har aldrig läst en "retelling" av en saga tidigare så det var en ny upplevelse som föll väl ut. Jag gillar verkligen Cinder, hon är rolig och väldigt charmig att lära känna. Jag gillar också att författaren gjort sin egna tolkning av saga, hon har inte enbart använt sig av sagans klassiska element utan hon har även adderat en hel del så att det känns nytt och fräscht. Historien i sig är spännande, det är inte en jätte actionfylld bok men den är trivsam att läsa och man vill veta mer om den värld Cinder lever i. Vi har ju även ett folkslag som jorden ligger i konflikt med och det är Lunarerna, alltså ett folk som lever på månen. Det spåret addera en hel del spänning och mystik. Överlag en väldigt bra bok som jag läste med förtjusning. Jag ser fram emot fortsättning, detta är bok 1 av fyra i serien som kallas Månkrönikan. Tydligen ska nästa bok bli en "retelling" på Rödluvan! 

måndag 15 oktober 2012

En finstämd fantasybok

Kristin Cashore, De utvalda, Tankeläsaren

Katsa bor i en värld som består av sju kungadömen, och hon är en särling. En särling är ett barn som föds med olika gåvor och de har olikfärgade ögon. Dessa barn måste alltid lämnas över till kungen, där de sedan växer upp och uppfostras. Är deras gåva sedan till nytta för kungen får det stanna kvar i hans tjänst, annars återvänder de hem. Gåvorna kan vara väldigt olika, det kan vara en gåva som gör att man kan simma väldigt långt under vatten, det kan handla om att bli väldigt begåvad inom matlagning men sedan finns däräven  mer allvarligare gåvor. Katsa har fått en sådan gåva, hon har stridens gåva och hon kan döda med ett enda slag. Detta finner kungen väldigt användbart och Katsa finner sig snart vara i hans tjänst som hans personliga torped. Hon skickas runt  för att skrämma, hota och även döda de undersåtar som sätter sig emot kungen. Men Katsa är en stark ung kvinna och bildar tillsammans med sina vänner en motstånds-rörelse, Rådet. Sedan träder Po in i bilden, en ung man som även han är särling. Och som i de flesta fantasyböcker så får nu dessa två ge sig ut på en väldigt farlig resa, allt för att rädda världen undan ondska och krig. Men Kristin Cashore lyckas väldigt väl med denna historia, den blir inte klichefylld utan känns, trots att den följer den vanliga fantasymallen, som fräsch och spännande.


Jag gillar verkligen Katsa, hon är stark, envis, tjurskallig och väldigt mänsklig. Relationen som utvecklas mellan henne och Po är fint beskriven där jämlikheten mellan de två tar stor plats. Båda får lov att ta plats och växa i sina roller. Historien är spännande och jag måste säga att jag gillar slutet väldigt mycket. Tänker inte berätta alltför mycket men slutet kändes väldigt passande. Jag tycker att boken är väldigt fint skriven och jag älskar miljöbeskrivningarna. Ett stort plus till att det finns en karta med, jag älskar verkligen fantasyböcker som har kartor. Jag ser framemot att läsa del två i serien, Monstrets dotter. En mycket behaglig läsning som gav mersmak!

Förvirrad

Jag skriver ju ofta recensioner och när jag gör det följer jag inte någon mall direkt. Jag börjar ofta med en kort beskrivning av bokens historia, jag försöker göra denna beskrivning så kort jag kan då jag inte vill avslöja för mycket. Ibland finns där detaljer i historien som jag lyfter fram för att just de detaljer påverkade mig under läsningen. Men försöker så hålla det lite lagom luddigt så att jag inte förstör för någon annan som vill läsa just den boken. Sedan babblar jag på lite om vad jag tyckte och kände om bokens innehåll, här brukar jag ta upp sådant som språket i sig, personer som medverkar i boken, miljöbeskrivningar och sedan rent allmänt vad jag kände när jag läste boken, blev jag glad/ledsen/förtvivlad/lycklig osv.

Jag är inte direkt strikt när jag skriver, det blir mest en löst sammanhållen text, jag vill nog knappt kalla det för att jag recenserar boken. Att recensera känns för mig som att texten då borde vara mer strikt, följa en mall och vara mer allvarligt lagd. När jag skriver en rec som även kommer läggas ut på biblioteket så brukar försöka vara lite mer professionell, jag har en av bibliotekarierna som läser igenom texten innan publicering.


Poängen med denna text är att jag just nu sitter och ska jämföra tre texter av tre olika författare, resonera kring vilka stilgrepp och metoder de använder för att berätta sin text. Det är helt blankt i huvudet på mig, jag har fått fram under en timmes tid ett par krystade meningar som känns så styltiga och fel. Jag måste på något sätt hitta rätt sätt att närma mig texterna och försöka använda en liten del av det jag använder när jag skriver för personligt bruk. Men hur?

fredag 12 oktober 2012

Mörkt drama i Mississippi


År 1946 flyttar Henry McAllan med sin hustru Laura till en bomullsfarm i Mississippideltat. Henry älskar sitt nya liv medans Laura kämpar för att trivas. Laura är stadsbo och är inte van vid det hårda livet på farmen. Farmen kommer att döpas till Mudbound, en ungefärlig översättning skulle bli "fast i gyttjan". För så är det på farmen, så fort regnet kommer dränks farmen i gyttja och de är alla fast där tills det torkat upp igen.
  Snart återvänder Henrys yngre bror Jamie hem ifrån kriget, han har varit pilot i Europa. Jamie är en känslig charmör men han plågas svårt av minnen ifrån krigets fasor. Ännu en ung man återvänder hem till farmen, Ronsel Jackson, son till de färgade dagverkarna på farmen. Ronsel var en ärad och hyllad hjälte därborta i kriget men väl hemma i Mississippi inser han att de gamla rasistiska värderingarna fortfarande frodas och lever kvar.  Dessa två unga män, plågade av sina minnen ifrån kriget, blir vänner. En vänskap som kommer att visa sig vara livsfarlig och som kommer att utmynna i en fruktansvärd tragedi.


Vi får följa sex personer i den här historien: Vi har först Henry, en stabil, sansad och godtrogen man som lever för sin farm och sin bomull, vi har Laura, en varmhjärtad kvinna som kommer visa sig besitta en otrolig styrka. Vi har familjen Jackson, Florence och Hap, som båda får lov att komma till tals med sina egna röster. Dessa två är gudfruktiga och hårt arbetande människor som många gånger får känna av de starkt rasistiska åsikter som frodas i Mississippideltat. Vi har deras son Ronsel, en arg och bitter man som inte tål att bli behandlad som mindre värd pga sin hudfärg, han har fått känna på att bli behandlad med värdighet och respekt. Och vi har Jamie, Henrys yngre bror, en charmör med ett känsligt inre som ständigt plågas av deras far. Han får aldrig känna att han är bra nog utan alltid får han veta att han är oduglig och inte man nog. När han återvänder hem så bär han med sig mörka minnen ifrån kriget och han dövar sig med hjälp av whiskey.


Alla dessa får sin egen röst i boken, alla berättar med sina egna ord om det som händer men inte Jamie och Henrys far. Den man som kallas Pappi, en man som är otroligt småsint, elak och som har väldigt rasistiska åsikter. Och jag är glad att hans del i historien enbart återberättas via de andra, för jag hade nog inte orkat med att läsa hela kapitel skrivna ur hans synvinkel. Jag är glad att författaren valde att göra honom "stum" och låta andra berätta om hans delaktighet men samtidigt så hade det kanske varit bra att han fick komma till tals så att säga. Men i övrigt gillar jag verkligen att det är 6 stycken personer som berättar , vi får bitar av historien upplagda ifrån olika håll som sakta vävs samman för att i slutänden leda fram till det där ofattbart hemska. Vi får verkligen lära känna alla personer väl och vi kommer att förstå deras val när det är dags att förstå.


Redan i det första kapitlet så sätts tonen, redan här kryper en förtätad och mörk känsla sig på och klibbar sig fast vid en. Som läsare förstår man att detta inte bådar gott, något fruktansvärt är på väg att hända och allt du kan göra som läsare är att fortsätta läsa. Där finns något olycksbådande över historien som vecklas ut framför oss men samtidigt är det inte nattsvart hela tiden. Hillary Jordan låter små stråk av ljus och hopp finnas med, små glimtar av lycka och stillhet där man kan andas ut en stund. Och det gör läsningen än behagligare och faktiskt skapar just de där små glimtarna en ännu starkare spänning. Hade det enbart varit nattsvart så hade man gått under i mörkret, nu ser man de där små glimtarna och man vill så gärna hoppas på att just de glimtarna är de som överlever.


Det är en historia om rasism, förbjudna känslor, svek, vänskap och tillit. Mississippi bjuder på en intensiv och mångfacetterad läsning, jag är djupt imponerad av boken och ännu mer imponerad blir jag av att detta faktiskt är Hillary Jordans debutbok. Jag njöt verkligen av denna bok och den kommer stanna kvar länge hos mig.  I slutet av boken finns det även en rad frågor som skulle vara mycket passande för att diskutera bokens svåra ämnen i t ex en bokcirkel eller kanske rent av en skolklass.

tisdag 9 oktober 2012

September


Här kommer då september lista med böcker, en bra blandning även denna månad måste jag säga. Men lite ovanligt är det dock att där finns tre böcker som ligger på två stjärnor. Jag brukar annars ge upp böcker rätt snabbt om det visar sig att det inte passar mig. Ibland blir de liggande för gott eller så får de en chans till senare. Men jag har väl bestämt mig för att inte ge upp lika lätt nu, låta böckerna bjuda emot lite. Ibland fungerar det och ibland fungerar det inte alls. Jag har ju nämligen en stor hög med olästa böcker som jag aldrig kommer för mig att läsa igenom. Jag har ju köpt de böckerna av en anledning, någon gång kände jag för att läsa dem men sen blev de liggande och nu tar det emot att plocka upp de. Varför förstår jag inte, kanske att de tappat nyhetens behag men jag ska nu försöka att läsa två hyllvärmare varje månad. 

Och som vanligt, även om det ännu aldrig hänt, men jag fortsätter försöka, säg bara till om ni vill veta mer om någon speciell bok. Så ska jag försöka skriva ner en rec åt er!

  • Julie Orringer, Den osynliga bron, *****
  • Ransom Riggs, Miss Peregrins hem för
    besynnerliga barn, Ya+ ***
  • Lars Kepler, Paganinikontraktet, D ***
  • Nick Stone, Mr Clarinet, T ***
  • Lauren Oliver, Delirium, Ya+ ****
  • Sergej Lukjanenko, Nattpatrullen, Fa ** ½
  • Justin Cronin, Flickan från ingenstans, Fa ****
  • Vicky Hall, Kattens hemliga liv, F ****
  • Jodie Picoult, Försvinnande, ***½
  • Dorothy Koomson, Kvinnan han älskade, **
  • Denise Mina, Getingsommar, De ****
  • Harlan Coben, Rivalen, T ** ½
  • Richard Matson, En lycksökares historia ***
  • Andrea Camilleri, Utflykten till Tindari, De ****
  • Jodie Picoult, Jacobs värld, ****
  • Marissa Meyers, Cinder Ya+ *** ½
Månadens bästa:  Julie Orringer och Justin Cronin
Månadens sämsta:  Dorothy Koomson var helt enkelt inget för mig.
Månadens överraskning:  Denise Mina
Månadens besvikelse:  Att den ryska fantasyn med vampyrer var så pass dålig, jag hade sett framemot den och sen blev det bara ett enda Jaha av allt.