måndag 20 februari 2017

Om jag försvann av Meg Rosoff

Meg Rosoff, Om jag försvann 

Handling:
Tolvåriga Mila ska resa till USA med sin pappa, för att hälsa på hans bästa vän Matthew. Men dagen innan de ska åka får de ett telefonsamtal från Matthews fru, som berättar att han har försvunnit. Lämnat sitt jobb, sin familj, sin hund, och ingen vet varför. Eller vart han har tagit vägen.

Mila och hennes pappa åker ändå, för att försöka hitta Matthew. Och Mila är ju en sån som lägger märke till saker – detaljer, hemligheter, outtalade känslor, sånt som andra missar. Hon börjar pussla ihop historien om Matthew, en historia som ingen av de vuxna verkar förstå till fullo.

Vad jag tyckte:
Om jag försvann är en märklig bok  där vår berättarröst Mila är en hyperkänslig tolvårig flicka som verkar kunna läsa av människor på samma sätt som andra läser en text eller en bok. Tillsammans med sin pappa hamnar hon mitt i ett stort äventyr där pappans bästa vän mystiskt försvunnit.  Om jag försvann är en stark skildring av relationen mellan far och dotter men också om vänskap som tänjer över alla gränser. Dessutom så handlar det också om kärleken till en hund och kanske också om modet att leva fast man helst vill dö. Milas trygga familjekonstellation kommer också att prövas hårt under deras resa då hon kommer möta familjer som helt enkelt inte fungerar som det är tänkt att de ska fungera. Detta gör ont hos henne och hon har svårt att tacklas med det faktum att alla familjer inte är lyckliga.  Meg Rosoff lyfter fram på ett utsökt lätt sätt svåra ämnen som en ung flicka kan brottas med och där den höga igenkänningsfaktorn bidrar till en läsning som verkligen tilltalar en. Även jag som vuxen läsare kan känna igen vilsenheten och förvirringen ifrån när jag själv var 12 år. Om jag försvann rekommenderas för läsare från 12 år och uppåt, jag vill säga att boken är allålders-bok som kan tilltala väldigt många.  Det är en känsloladdad historia men det finns också en syrlig humor insprängd i boken som verkligen är tilltalande.

Jag vill lyfta fram två stycken som visar på det säregna och speciella språk Meg Rosoff har.
" Själv noterar jag varje känsla, varje relation, varje undertext. Om någon är arg eller ledsen eller besviken lyser det likt en neonskylt i mina ögon. Jag kan inte förklara varför det är så, det bara är så. Jag trodde länge att det fungerade så för alla.  Den stackars mannen, kan jag säga, och Marieka blir förbryllad.  Titta! kan jag säga. Se hur han står, hur det rycker i hans mungipor, hur blicken irrar. Se på hans axlar, hur kavajen sitter, hur han håller i boken. Se på skorna. Hur han slickar sig om munnen."

Nästa del är också väldigt tilltalande i alla sin rättframhet och enkelhet.
" Men hittills har jag bara delvis kunnat lita på min hjärna. Utan vägledning skulle den kunna svänga av i vilken galen riktning som helt eller bara släntra in i en återvändsgränd för att ta sig en tupplur. "

Betyg: 3+ /5
Boken kommer från: Gilla Böcker,  Tusen tack!
Andra som skrivit om boken:

söndag 19 februari 2017

Maresi: Krönikor från Röda klostret av Maria Turtschaninoff

Maria Turtschaninoff, Maresi: Krönikor från det röda klostret  

Handling:
På en liten ö ligger Röda klostret, en tillflyktsort för förföljda och utsatta flickor och kvinnor från alla de kända länderna. Där bevaras hemlig kunskap om Gudinnan och hennes tre ansikten: Jungfrun, Modern och Haggan.

Maresi är en trettonårig, evigt hungrig flicka som kommit till Klostret fyra år tidigare på flykt undan svält. Här har hon funnit ett nytt hem, vänner och framför allt böcker i det stora biblioteket i Kunskapens hus. Maresi är eftertänksam och empatisk och tar hand om de yngsta noviserna.

Klostrets fridfulla liv skakas när Jai, en flicka med ett mörkt förflutet anländer till ön. Jai är på flykt från sin far. En dag dyker ett skepp upp vid horisonten. Våldet stiger i land. Maresi måste stiga ut ur böckernas trygga värld och göra det hon är mest rädd för: handla.

Vad jag tyckte:
Maresi är tredje boken som utspelar sig i samma värld skapad av Maria Turtschaninoff . Alla delar är dock fristående och går utmärkt att läsa i fel ordning så att säga. Varje bok rymmer en ny historia, en ny tid och nya människor. Det gemensamma är att de utspelar sig i samma värld. Jag har tidigare läst Arra av Maria Turtschaninoff och jag älskade den verkligen. Om man nu helst vill läsa dom i rätt ordning så tror jag att man ska börja med Arra, därefter Anaché ( som jag ännu inte läst), sedan Maresi och sist den alldeles nya boken Naondel (som jag håller på att läsa i just nu!)

Men som sagt jag har inte läst dom i rätt ordning och det har fungerat alldeles utmärkt. Det är som sagt fristående delar med helt nya människor och historier. I Maresi: Krönikor från det Röda klostret så befinner vi oss på en ö långt bortom civilisationen. Här gömmer sig kvinnor som av olika skäl är förföljda eller utsatta. Här bli de unga flickorna noviser för att kunna tjäna Gudinnan och bevara alla hennes hemligheter och kvinnor. Män är inte tillåtna på ön, de handlar en del varor som de inte kan producera själva men handlarna får inte stiga i land. De är inte världsfrånvända och alla från de allra yngsta till de äldsta noviserna är självständiga och fria individer. Röda klostret är deras hem och trygghet. 

Jag njuter verkligen när jag läser då Maria Turtschaninoffs språk är skimrande vackert. Det känns som varje ord är framplockat med noggrannhet och där varje detalj känns genomtänkt. Det finns ett skimmer över hela berättelsen och en magisk känsla av frid och värme. Kvinnorna är utsökt frammejslad i fantastiska gestaltskildringar som gör att varje flicka eller kvinna känns som en egen speciell individ. Traditionerna och legender som vävs in i berättelsen känns så naturliga och äkta att jag faktiskt tror på det som skildras. När vändningen kommer i boken så grips av en plötslig ovilja att fortsätta läsa, jag vill inte att denna vackra och magiska plats ska förstöras. Det tar rent av emot att fortsätta läsa men som tur är gör jag det för författaren lyckas väl med att både riva ned och bygga upp igen på ett sätt som helt rätt. Skildringen av livet på klostret är trivsamt att läsa om och Maresi som karaktär är alldeles underbar att får stifta bekantskap med. Hennes brinnande kärlek till böcker är underbar att läsa om. Små detaljer som hur hon kallar biblioteket för skattkammare gör boken till ännu bättre läsning. Vänskapen mellan kvinnorna och framförallt då mellan Maresi och Jai är finstämd och varmt skildrad.

Maresi är en annorlunda fantasybok med ett lågmäld ton och ett skimrande magiskt vackert språk som är en njutning att läsa. Jag skulle hellre vilja säga att Maresi är en historisk roman som förvisso utspelar sig i en främmande värld men är mer åt sagohållet än renodlad fantasy.  Så även om du inte gillar fantasy så skulle jag vilja påstå att denna bok kommer du gilla!

Betyg: 5/5
Boken kommer från: Biblioteket
Andra som skrivit om boken: Kattugglan läser, Carolina läser och Fiktiviteter

lördag 18 februari 2017

Välkommen hem av Ninni Schulman

Ninni Schulman, Välkommen hem

Handling:
En sensommardag får Magdalena Hansson en inbjudan till en återträff med sin högstadieklass. Tanken är att de ska sova i klassföreståndarens sommarstuga, precis som de gjorde en helg i nian. De ska äta och umgås och gå på spökvandring i skogen. Precis som då.

Magdalena känner bara olust. De senaste veckorna har hon blivit utsatt för grovt näthat och hon skulle mycket hellre tillbringa helgen tillsammans med Petter, som äntligen är hemma från Norge där han numera jobbar. Men eftersom en av klasskamraterna idag är musiker och dokusåpakändis åker hon dit för att göra ett reportage till Värmlandsbladet.

På festen faller alla tillbaka i gamla mönster. Allting spårar ur och Magdalena blir kvar mitt i kaoset. Sent på kvällen hittas en av klasskamraterna brutalt mördad. Dagen efter hittas ännu en person i klassen död på Hotell Monica. Tillvägagångssätten verkar helt olika, men det måste väl ändå vara samma gärningsman? Vilket är i så fall motivet? Och finns det fler i klassen som är i fara?

Vad jag tyckte:
Jag föll direkt för Ninni Schulmans deckare då jag tyckte att de var väldigt trevliga vardagliga lagom-deckare. En liten bruksort där vi följa två poliser och en journalist i både deras vardagliga hemmaliv men också i samband med otäcka brottsfall som inträffar på den lilla orten. Trivsam och trevlig läsning under de två första böckerna. Sedan så sker något slags skifte och inte av något dåligt sort utan tvärtom. Skiftet består i att de trevliga trivsamma lagom-deckarna blir alltmer realistiska och med skrämmande aktuella ämnen. Böckerna rymmer fortfarande ett trevligt mix av det vardagliga livet på den lilla orten och otäcka brottsfall. Men böckerna började rymma ett allt större mörker och allvar, de blev skarpa i sin ton och Ninni Schulman väver in genomtänkt och vass samhällskritik i sina historier. Den föregående boken Vår egen lilla hemlighet visade sig vara en riktigt mörk skildring av övergrepp och våld i det egna hemmet, den gjorde extra ont att läsa eftersom det handlar mycket om barn som far illa i hem som inte längre är den trygga zon de egentligen bör vara.

I den allra senaste boken av Ninni Schulman så står ett helt annat ämne i fokus men ett ämne som berör mig starkt och som verkligen känns i magen när man läser. Det handlar om mobbing och utanförskap, både utifrån den mobbades perspektiv men också utifrån mobbarens egna perspektiv. Dessutom handlar det om de sår och ärr som detta skapar hos människor och hur dessa sår kan komma att långt fram i tiden generera både hat och ilska samt ett starkt behov av hämnd.

Den lilla bruksorten Hagfors är fortfarande en trevlig liten by att besöka och jag gillar fortfarande starkt skildringarna av det vardagliga livet för poliserna Christer och Petra samt för journalisten Magdalena.  Att Ninni Schulman skiftar från lagom-deckare till mörkare samhällskritiska deckare med allvarliga teman som fokus gör inte böckerna sämre på något vis. Skarpsinnigt och genomtänkt intrig skildras på ett rakt sätt. Där drivet framåt varvas med enstaka tillbaka-blickar på skoltiden för så många år sedan. Välkommen hem är en smart och intressant deckare som bjuder på både spänning och allvar.  Med vardagsnära detaljer som skapar en skarp kontrast till det svarta och obehagliga. Ninni Schulman är ruskigt duktig och Välkommen hem är en riktigt välskriven deckare av hög kvalitet.

Jag kan starkt rekommendera Ninni Schulmans deckare ifrån den lilla bruksorten Hagfors.

Betyg:5/5
Boken kommer från: Biblioteket
Andra som skrivit om boken: Johannas deckarhörna, Mysterierna, Fiktiviteter

Efter din död av Eva Dolan

Eva Dolan, Efter din död 

Handling:
Dawn Prentice är redan ett bekant namn för hatbrottsenheten i Peterborough. Under den gångna sommaren har hon ringt en rad samtal, där hon utförligt beskrev de trakasserier som hon och hennes gravt handikappade tonårsdotter fick utstå.

Nu är hon död. Knivhuggen till döds. Och dottern, Holly, har lämnats att svälta ihjäl på övervåningen. Kriminalinspektör Ferreira har träffat Dawn tidigare under sommaren. Borde hon ha tagit Dawns anklagelser på större allvar? Och visste mördaren ens att Holly befann sig på övervåningen medan mamman blödde till döds?

Medan Ferreira kämpar med sina demoner, fast besluten att visa att hon är tillbaka vid frontlinjen, dras kommissarie Zigic in i en konflikt med en regeringstjänsteman som tycks vara fast besluten att dölja sanningen.Ska Zigic och Ferreira lyckas ta reda på vad som hänt mor och dotter, och ställa deras mördare inför rättvisan?

Vad jag tyckte:
Eva Dolans första bok Lång väg hem gick inte riktig hem hos mig. Kriminalkommissarien Zigic och kriminalpolisen Ferreria kändes inte tillräckligt levande och jag saknade djup hos dom. Själva historien som sådan tyckte jag var riktigt intressant och jag gillade att Zigic och Ferreria arbetade på hatbrottsenheten. Just detta kändes väldigt nytt och fräscht, en ny vinkling på polisarbetet. Bok två sedan Döda talar inte så klaffade allt helt plötsligt, karaktärerna kändes mer levande och brottshistorien var både gripande och intressant. Här lyfte verkligen Eva Dolan och jag började tycka att det hela var riktigt bra.  Så kommer vi då till del tre, Efter din död.  Och jag börjar undra om inte Eva Dolan kommer bli en varannan bok-författare för mig. Alltså en författare där varannan bok känns riktigt bra och varannan känns inte alls bra.  För i Efter din död finns förvisso en riktigt obehaglig och otäck brottshistoria men som jag inte tycker stämmer in på själva idén om att Zigic och Ferreria arbetar på hatbrottsenheten. Brottet i sig känns mer som ett vanligt mordrotel-brott och det var ju just det att Zigic och Ferreria arbetade med hatbrott som gjorde att jag fastnade för dom. Hatbrott för mig är just de ämnen som förekommit i de två tidigare delarna. Rasism, hets mot folkgrupp, nazism och liknande ämnen. Det saknas här tycker jag även om vi under en kort stund berör näthat som riktas mot en ung förlamad tjej.  

Däremot tycker jag både Zigic och Ferreria växer i denna tredje delen, bok två slutade med en fruktansvärd cliffhanger som fortsätter in i denna boken. Detta gör de två mer levande och äkta på något sätt. Sedan finns det delar i boken som jag inte förstår varför de ens är med och som för skapar ologiska hål som känns väldigt konstiga. Den unge pojken Nate tex, tänker inte berätta för mycket för att inte avslöja handlingen för mycket. Men där en ung pojke med som bevittnar något på själva mordscenen. Denne unge pojke forslas sedan runt av en polis, allt ska hållas supermega hemligt av olika skäl och det gör att denne polis sätter stora hinder för den pågående mordutredningen. Jag förstår att pojken måste hållas gömd av olika skäl men varför inte bara ta med pojken, låta han berätta det han sett för Zigic och Ferreria som faktiskt är poliser och inte några skvallerjournalister. Och sedan ta med sig pojken och låta han vara gömd igen. Det blir bara rörigt och irriterande när det ska smusslas och hållas undan saker. 

Så nej Efter din död blir inte så bra som jag skulle vilja att den var. Det är skickligt skrivet, skrämmande vardagsaktuella ämnen och skarp samhällskritik finns invävt i berättelse. Rappt språk och smarta dialoger och en författare som vet hur man skapar spännande intriger och driver berättelsen framåt på ett riktigt snyggt sätt. Jag kommer högst troligen fortsätta läsa Eva Dolan och hoppas på att hon i nästa del återgår till just hatbrottsenheten. Då detta är ett ämne som är ständigt aktuellt och som det går att skriva många intressanta och nytänkande berättelser om. 

Trots att jag låter väldigt negativ kan jag ändå rekommendera Eva Dolans serie om Zigic och Ferreria. De är intressanta och nytänkande med en annorlunda perspektiv på polisarbetet i och med att vi får ta del av hatbrottsenhetens arbete och inte mordrotelns. Så läs gärna serien! Kanske ni tycker bättre om denna senaste boken än jag =)

Betyg: 3+/5
Boken kommer från: Rec-ex från Modernista förlag, Tusen tack!
Andra som skrivit om boken: 

fredag 17 februari 2017

Bokbloggsjerkan 17-20 februari



Då fortsätter vi helgförberedelserna och gör en jerka med! Annika vill denna gång att vi ska:
Avsluta följande mening (Tänk inte för mycket nu utan välj det som spontant dyker upp i huvudet.)

 Att läsa en bra bok är som att [blank].

...gå runt ett hörn och upptäcka att det fanns en helt ny värld där som man aldrig tidigare sett.


En bestående känsla av oförståelse: Dödens märke av Veronica Roth

Veronica Roth, Dödens märke

Handling:
I en galax styrd av flödet, har varje människa en gåva.
CYRA är syster till Ryzek Noavek, den brutale tyrann som regerar över Shotet-folket. Cyras flödesgåva gör att hon med en enkel beröring kan få andra människor att känna ofattbar smärta, något som hennes bror utnyttjar för att plåga sina fiender. Men Cyra är mycket mer än bara ett vapen i sin brors händer: Hon är motståndskraftig, snabbtänkt, och hon vet vad Ryzek fruktar mer än något annat.

AKOS är från den fredsälskande nationen Thuvhe och har en gränslös lojalitet till sin familj. Han skyddas själv av en mycket speciell gåva, men den hjälper honom inte den dag då han och hans bror tillfångatas av Ryzeks hantlangare.

Nu kastas Akos in i Cyras värld. Till en början tycks klyftan mellan dem oöverstiglig, men snart inser de motvilligt att de är tvungna att samarbeta för att överleva. Dessutom har de en gemensam fiende…

Vad jag tyckte:
När jag såg att Veronica Roth skulle komma ut med ny bok blev jag överlycklig! Jag älskade hennes Divergent-serie och såg verkligen framemot att få läsa något nytt av henne. Dessutom så blev jag väldigt glad att Roth byt genre och skiftat från Dystopi till Science Fiction. Så får jag hem boken, börjar läsa, läsa ett par sidor, hittar något annat som bara "måste" göra, läser några sidor, börjar läsa en annan bok.... Och så håller det på i två veckor! När jag kommer fram så att jag har 200 sidor kvar då fastnar jag äntligen och jag läser det sista i en sittning. Så varför fungerade inte Dödens märke för mig? Det fanns så mycket potential tyckte jag med en avlägsen galax, främmande planeter och så två unga människors liv och öden.  Det största problemet jag har är oförståelsen, det är så många saker i boken som jag bara inte förstår och som jag upplever inte får svar på. Jag blir bara frustrerad och trött på det luddiga och tappar lässugen hela tiden.

För det första, vi befinner oss i en galax, långt långt borta. I denna galax finns ett antal planeter av varierande storlek och utseende. Runt denna galax finns det något som kallas flödet. Men vad är flödet egentligen? Vad består det av? Är det någon slags "mur" runt galaxen som ska skydda planeterna? Många frågor men få svar.  För det andra så har vi något slags rådskepp som svävar runt i galaxen som verkar innehålla någon form av styre. Men hur samhället är uppbyggt och hur de olika planeternas samhällsuppbyggnad skiljer så åt vet jag inte och jag förstår inte heller om detta rådsskeppet är så att säga högsta instansen.

Sedan zoomar vi in lite och landar på planeten där Akos och Cyra bor. De båda tillhör två olika folkslag som "delar" på en planet. Dels Thuvhe-folke som Akos tillhör och dels Shotet-folket som Cyra tillhör. De är två nationer på samma planet men det jag inte riktigt förstår är att hos Thuve-folket är det is och snö året runt medan det hos Shote-folket är varmt och torrt hela tiden. Hur stor är egentligen planeten? För vid några tillfällen så passerar vi gränsen mellan nationerna och det verkar vara en passage som går på en dag eller två....Och området i sig består av fjädergräs så varför har inte det sk barbariska Shote-folket redan tidigare angripit Thuve-folket? Så många frågor, så mycket oförståelse och så lite svar. Jag saknar det gedigna världsbygget som Roth har uppvisat i sina tidigare böcker. Jag saknar de noggranna detaljerna och de skickligt sammansatta samhället där lager på lager skalades av under tiden man läste. Genom historien fick vi svaren men i Dödens märke får jag inte tillräckligt med svar.

Om vi dessutom ska lyfta fram Akos och Cyra så blir denna recension ännu lite mer negativ. Jag får inga känslor för dom i början av boken. De känns färglösa och faktiskt rätt mesiga. Jag förstår inte syftet och vad de båda egentligen vill och drömmer om. Först i slutet på boken så dras jag i i historien och jag börjar känna en del gnistor och hetta ifrån Akos och Cyra. Det jag gillar bäst är Cyra och hennes "gåva" som jag upplever som en väldigt stark och insiktsfull skildring av hur det är att leva med dagliga svåra smärtor ( Gå gärna in på Bokhuset och läs hennes smarta inlägg om den debatt som stormat kring just Dödens märke) När vi ändå är inne på gåvorna, vem är det som får dom? Varför får just dom det? Vad är gåvorna för något? Är de sammankopplade med ödet? Eller hur hänger det ihop egentligen?

Om vi bortser ifrån allt som jag känner att inte förstår så finns där en hel del jag gillar med Dödens märke. Jag gillar att vi får en Science fiction berättelse med smarta dialoger och annorlunda historia, dystopi-serier (som jag förvisso älskar) har blivit rätt många på senare tiden. Så det var skönt att få läsa något nytt och fräscht som utgår ifrån ett helt nytt perspektiv. Jag gillar också hur Cyra och Akos är gestaltade, där Cyra är en uppkäftig och råbarkad krigare medan Akos är en mjukare och mildare själ som arbetar med läkeväxter. Dessutom så finns det ingen kärleks-triangel!!! Och det är ett stort plus! Dessutom så anas en liten hint av kärlek mellan två kvinnor, en liten hint men ändå skönt att den får vara med.  Språkligt sett känner jag igen Roths stil och ton, det är behagligt att läsa och det är lättläst.

 Jag önskar verkligen att jag hade tyckt om boken mer och jag hoppas att andra kommer tycka bättre om den. För låt dig inte avskräckas helt av mig utan läs själv och se efter om du tycker likadant!

Betyg: 3- /5
Boken kommer från: Modernista förlag, Tack!
Andra som skrivit om boken: Bam tycker, Prickiga Paula, Mitt bokintresse, Bokhuset

Helgfrågan v 7: Bokrean



Vi inleder fredagen med Mias helgfråga som denna gång handlar om:
Vilka är dina bästa bokreatips? (tips från Johannas deckarhörna)
Var handlar du helst dina reaböcker?

Det är sällan jag har råd att handla på bokrean och nuförtiden så beställer jag väldigt sällan ifrån bokaffärer. Jag har helt enkelt inte råd. Men jag brukar kika på mataffärens bokrea (finns nämligen ingen bokaffär, tragiskt nog, här i byn), speciellt i slutet på rean. För där har jag hittat en del fina pärlor för väldigt liten slant. Det finns två stycken jag väldigt gärna vill och det är:


Men om jag skulle tipsa om några då som jag kan varm rekommendera andra att läsa/köpa som jag själv läst skulle det vara:
Bokus:


Adlibris:

Maxi:
Här är det böcker som jag troligen kommer köpa på rean om jag har råd: