onsdag 30 november 2016

Eremiten av Thomas Rydahl

Thomas Rydahl, Eremiten
Rec-ex ifrån Bokfabriken, Tusen tack!

Handling:
Även den största förloraren kan vinna ditt hjärta

På en strand i turistmålet Fuerteventura står en helt ny bil. I bagageluckan ligger en pappkasse med en liten död pojke. Ingen saknar honom.

Det sista Fuerteventura behöver är ett brutalt brottsfall som jagar iväg ännu fler turister från öns vindpinade stränder. Den lokala polisen försöker mörka händelsen, men den gamla eremiten Erhard vill inte släppa fallet. Han har för många år sedan brutit med fru och barn i Danmark och livnär sig nu som taxichaufför och tillfällig pianostämmare för öns få rika människor. Den döde pojken tvingar Erhard tillbaka till livet, men vad kan en gammal man, en förlorare som vägrar att följa med i tiden och som inget vet om internet, mobiltelefoner och sociala medier göra för att lösa ett modernt mysterium med trådar som leder långt bortom Fuerteventura?

Vad jag tyckte:
Eremiten klassas tydligen som deckare men det tycker jag är en alltför snäv indelning. Visst förekommer det ett brott men det är inte på något vis en klassisk deckare. Istället har vi en man som är mer av en förlorare än en vinnare, mer av en antihjälte än en renodlad hjälte. Men som till varje pris vill ha rättvisa för en liten död baby. När ingen annan verkar bry sig om pojkens öde och tragiska död så känner Erhard att han måste på något sätt se till att skipa rättvisa för pojken. Eremiten är mer en roman om ett brott och om en man som verkar ha förlorat allt. men har ett hjärta som brinner för de allra mest utsatta.  Erhard är dock en kärv och barsk karaktär som är lite svår att förstå sig på och det tar lite tid för mig att falla för honom helt. Författaren är också sparsmakad med att berätta om varför Erhard befinner sig på ön Fuerteventura och när slutet kommer så är mycket fortfarande oklart. Men det är gjort på ett otroligt snyggt sätt så det känns ändå som att jag fått alldeles tillräckligt. Det ska komma fler delar i serien och då är det bra att vi inte fått veta alltför mycket i första boken. Utan vi får lära känna Erhard under en längre tid där hans historia sakta växer fram. Erhard vill så väl hela tiden men det blir inte alltid rätt, jag känner starkare för honom ju längre historien går.  Ibland är det just en förlorare som behövs för att vinna ett krig.

Fuerteventura är en turistö men i Eremiten så är det det vardagliga livet vi möter och karaktärerna är de tilltufsade och utsatta i samhället. Författarens språk är kärvt och råbarkat, en ton som passar ypperligt ihop med den kyla och mörker som finns i historien. Det är skarpsinnigt berättat med en tätt stämning, knivskarpt skulle jag vilja passa på att säga.  En strålande skicklig debutbok som verkligen visar prov på äkta hantverksskicklighet och kunskaper om hur man berättar en historia. Eremiten är har ett långsammare tempo där utvecklingen sker under en längre tid, det finns tid för eftertänksamhet och grubbel. Tempot är väl avvägt jämte mot historien som sådan och tillsammans med de äkta karaktärerna och de välfungerande dialogerna blir Eremiten till en strålande debutbok.

Fantastikhjälpen

Sitter och dricker lite kaffe samtidigt som jag surfar runt på olika bokbloggar. Hos Orya hittar jag ett mycket intressant inlägg. Nämligen att den eminente författaren ( skaparen av den underbara serien Serahema Saporium) startat ett projekt som kallas Fantastikhjälpen. Som det står på hemsidan Fantastikhjälpen är ett projekt där vi ideellt kommer ta fram en barn-/ungdomsbok och låta merparten av vinsten från försäljningen gå till en hjälporganisation"

Surfa in på deras hemsida och läs mer, där finns bland annat ett provkapitel på den tänkta boken som kommer heta Drömverk.

Jag blir imponerad av sådan här projekt som har som syfte inte enbart att skapa något som går att sälja utan också är till för att ge hjälp till de som behöver det allra mest.  Fantastikhjälpen heter sidan och projektet. Surfar in där och läs vidare! ( Även bokbloggaren Bokhuset är med på ett hörn, mycket trevligt då hennes blogg är en favorit hos mig!) 

Ekens dotter: Splittrade skärvor av Annah Nozlin

Annah Nozlin, Ekens dotter: Splittrade skärvor 
Rec-ex ifrån författaren, Tusen tack!

Handling:
Hemligheter uppdagas, men Kel har inte alla bitar till pusslet. Varför berättar hennes far inte sanningen? Medan hennes bror försvinner allt längre bort kommer kriget oundvikligen närmare. Kel skickas ensam iväg för att hitta sina systrar, trygg i förvissningen om att hon sedan kommer att återförenas med sin älskade. Stjärnorna styr ödet och framtiden blir inte som hon väntar sig.

Vad jag tyckte:
Splittrade skärvor flätas ihop med första delen nästan utan övergång. Historien byggs vidare på med samma lågmäldhet och mjuka ton. Men med ett större stråk av mörker och allvar då kriget hotar att bryta ut. Kel måste snabbt lära sig sin roll i detta nya samtidigt som hon måste försöka hitta de sista resterna av sitt folk. Just detta att vi får veta mer om detta folkslag gillar jag då det är intressanta beskrivningar av dom. Kels roll i de händelser som kommer att ske är mer bakom frontlinjen än mitt i den men jag gillar det för ibland är det ju så det är. Ibland är just bakom i kulisserna som de starkaste hjältarna finns. Kel har samtidigt vuxit upp till en ung kvinna som vi vid detta läget känner väl och hon är fin karaktärer som jag trivs utmärkt tillsammans med.

Splittrade skärvor bjuder på samma vackra och trivsamma läsning och jag njuter hela vägen igenom. Detta är också den avslutande delen på Ekens dotter. Det är skönt att fantasyserier inte alltid behöver innehålla hur många delar som helst och vara tegelstens tjocka. Ekens dotter är två delar, ca 300 sidor per del och innehåller precis allt som behövs för en välskriven och vacker fantasyberättelse av det mer lågmälda slaget. Författaren Annah Nozlin har dock skrivit ännu en serie som utspelar sig i samma värld men 100 år senare, Miras saga heter den serien . Intressant drag och jag håller på med första delen i den serien just nu.

tisdag 29 november 2016

Utmaning: Den bästa: Förintelsen

Denna gång handlar Lyrans noblessers utmaning om Förintelsen. Så här skriver hon: Berätta om den bästa bok ni läst eller den bästa film/TV-serie ni sett, som skildrar Förintelsen.

Jag tänkte faktiskt omnämna både en bok och en film denna gång. Vi börjar med filmen.

* Sunshine, En film som handlar om en judisk familj i Ungern över tre generationer. Genom fattigdom och rikedom, den antisemitiska vågen, förintelsen och, slutligen, de överlevandes kamp. Jag har sett filmen två gånger och den berörde mig starkt båda gångerna. En mäktig film som gör ont att se samtidigt som den är hjärtskärande vacker. Med bland annat Ralph Fiennes och Rachel Weisz

Boken jag väljer denna gång är:
* Jag heter inte Miriam av Majgull Axelsson En roman som gjorde fruktansvärt ont att läsa men även som ingav hopp. En berättelse om en kvinna vid namn Miriam som på sin 80-års dag äntligen börjar berätta och det hon berättar är en fruktansvärd skildring av hur det romska folket behandlades och mördades under Förintelsen. 

Serahema Saporium 1:3 Nattlöpare av Marcus Olausson

Marcus Olausson, Nattlöpare
Rec-ex ifrån författaren, Tusen tack!

Handling:
I Niriat finns ett talesätt: Den niriska vinden fostrar, stiltjen dödar. Disa får lära sig ordens sanna innebörd då hon måste ta till drastiska metoder för att finns skogsherden Meindhal. Men hon riskerar att förlora sig själv på vägen.

Elderim och hans vänner flyr den fruktade maghran och hamnar i Kareshöknens brännande hetta. Där tvingas Cal göra upp med sitt förflutna och Belmonne tillägnar sig en förmåga hon helst skulle vilja vara utan.

I det svarta blodet finns svar, men även förbannelse och Elderim faller allt djupare när det inre odjuret kallar. Är han villig att förråda sina vänner för att lära sig magierna?

Vad jag tyckte:
Nattlöparen är tredje delen i serien Serahema Saporium,  mina tankar kring del 1 och 2 finner ni Här och Här!

Nu har vi alltså kommit en bit på vägen och tillsammans med Elderim, Cal och Rendon har vi utforskat en liten del av Serahema. En värld så komplex och så innerligt levande att det verkligen känns som om att jag verkligen är där. Med ett skickligt konstruerat samhällsbygge och med ett naturlig inflätad magisystem som både känns trovärdig och äkta. De tre vännerna har vi fått lära känna på djupet nu men precis som med alla människor så tar det tid att till fullo förstå alla deras sidor. Precis som människor är de tre komplicerade och ibland förstår man inte deras sätt att agera eller välja. I denna tredje del får vi även lära känna tjuven Belmonne, som hade en liten sidoroll i första boken. Hon är en verkligen fascinerande karaktär att lära känna med många starka sidor samtidigt som hon är både lurig och svår att förstå. Disa som vi lärde känna i bok två har också en större roll i denna och det är mycket intressant att läsa om henne.
 Det förekommer precis som i de tidigare böckerna intressanta sidokaraktärer som både spelar större roller men också de med mindre uppdrag. En av de större i denna tredje delen är den nya Odhana.

Den tredje delen i serien är betydligt mörkare och mer ångestfylld än de tidigare delarna. Det ständiga hotet ifrån de mörka krafterna växer sig allt större i denna del. Skiftningarna mellan vad som är ljus/gott och mörkt/ont är växlande för mellan dessa ytterligheter finns så många andra nyanser och graderingar. Och våra vänner kommer att ställas inför många svåra val i denna boken och tvingas att svika inte bara sig själva utan även de som står de allra närmast.  Slutet skulle jag väldigt gärna vilja tala mer om för det är så grymt samtidigt som det ändå känns helt rätt i själva historien. Men den ångest som det skapar är stark och jag lider så med alla mina vänner jag lärt känna.

Nattlöparen är svensk episk fantasy av allra högsta kvaliteten. Där författaren lyckats utomordentligt väl med skapa en komplex historia där inte allt är bara svart eller vitt. Utan vi får mängder av gråa toner också. Författaren fyller sin värld med intressanta och levande karaktärer som jag som läsare kommer att betrakta som mina vänner och där jag bryr mig så mycket om dom att jag får tårar i ögonen och en klump i magen när mörkret växer sig alltför stort.  Språket vibrerar av liv och är fyllt av detaljer men utan att det blir svårt att läsa. Världen Serahema växer hela tiden då vi för varje bok får lära känna ytterligare dimensioner av landet.  Det är sprängfyllt med frågor kring religion och folktro, om vad som är sanning eller inte.

Kort och gott så uppmanar jag alla er som älskar fantasy att läsa serien och för alla er som inte börjat läsa fantasy än, så säger jag våga prova!

Ekens dotter: En av de sista av Annah Nozlin

Annah Nozlin, Ekens dotter: En av de sista   
Rec-ex ifrån författaren, Tusen tack!

Handling:
Stjärnorna styr ödet och på mindre än ett dygn ställs hela Kels värld på ända. Hon rycks iväg från sin familj och sin bror som hon älskar över allt annat. Vem är hon och var hör hon hemma? Vid Irvs fästning är det av tradition bara pojkar som lärs upp, men Kel får ändå lära sig svärdskonst och om örters helande verkan. Trots att hennes mors fiender inte lämnar henne ifred så finner hon kärleken och ser med tillförsikt på framtiden.

Vad jag tyckte:
Ekens dotter: En av de sista var en oväntat vacker och finstämd fantasybok som på ett lågmält och mjukt sätt berättar om Kels liv och öde. Det berättar om maktbehov och girighet som går så långt att det nästintill utplånar ett ett folkslag. Berättelsen är byggd kring en medeltida värld där de rena fantasyelementen består av mindre element och detaljer. Men detta gör inte berättelsen sämre utan tvärtom bättre. Eftersom det passar så väl in i berättelsen lågmäldhet och mjuka ton. Jag vill inte berätta för mycket om Kel och det som hon får lära sig när hon väl anländer till Irvs fästning. Men det är en mycket intressant komponent som är mycket tilltalande. Annah Nozlin väver också in många fina miljöskildringar som är väldigt trevliga att läsa.

Det jag gillar allra mest med Ekens dotter är hur berättelsen får ta tid på sig utan att boken för den delen blir till en tegelsten. Författaren har på väldigt skickligt lyckats få in i historien att för att lära sig förståelse och skaffa sig kunskap behöver man lära sig. Och att lära sig tar tid. När vi först träffar Kel är hon runt tio år och när boken är slut är hon runt 16 år. Dessutom har författaren på ett mycket skickligt sätt lyckats väva in hur det är för en flicka att växa upp och att de rent kroppsliga förändringar som sker kan vara både dramatiska och skrämmande. Speciellt när denna uppväxt sker i en traditionell mansdominerad värld.

Ekens dotter är en vacker och finstämd fantasyberättelse som säkert kan tilltala både yngre läsare men även äldre läsare.

söndag 27 november 2016

Ceremonin av Kiera Cass

Kiera Cass, Ceremonin 
 
Handling:
Om du fick en chans att vinna både kärlek och ett bättre liv, skulle du ta den, även om det innebar att du var tvungen att ompröva allting du tidigare trott på?  
För trettiofem tjejer är The Selection deras livs chans, en möjlighet att fly det liv och den kast de är födda i och istället leva i lyx och rikedom. De ska få bo i det kungliga slottet, tävla om att vinna prins Maxons hjärta och om att bli Illéas nästa drottning. 

America Singer har aldrig drömt om den typen av liv och hon vill absolut inte vara en del av en kungafamilj som förtrycker sina undersåtar. Men kanske är saker inte riktigt vad de ser ut att vara – kanske har America och prins Maxon mer gemensamt än vad hon vågat drömma om? 


Vad jag tyckte:
På förlagets hemsida står det att Ceremonin är en mix av Hungerspelen och Bachelor, nja jag kan nog inte riktigt hålla med om det faktiskt. Visst befinner vi oss i en dystopisk värld där alla människor är indelade i olika samhällsklasser och där finns rebeller som vill störta kungahuset. Men själva berättelsen kretsar i princip bara kring Bachelor-delen. Vi befinner oss mitt i en dokusåpa där 35 tjejer lever tillsammans i slottet och där de en efter en skickas hem när prinsen Maxon bestämmer sig för att de inte passar in. America Singer är en karaktär som förvisso är charmig och en aningen blåögd som ska verkar som en outsider. En person som följer sin egen väg och minsann inte tänker charmas av en snygg prins. Hon är med för att det är enda chansen för henne att säkerställa att hennes familj möjligen får det lite bättre ställt. Rebellisk skulle jag nog inte vilja kalla henne och såklart linda prinsen henne runt sitt lillfinger ändå. Tycker Maxon mest behandlar henne som ett tjurigt litet barn och låter henne leka som hon vill för att det underhåller honom. Dessutom så finns här som vanligt en triangel med kärlek, två pojkar där en är prins och den andre befinner sig längst ned på samhällsstegen. Åh jösses, vem ska nu America välja!

Men på något märkligt sätt kan jag ändå inte sluta läsa för under läsningen gång så förändras både Amercia och Maxon. Helt plötsligt finner jag att jag börjar bli intresserad av dom och vill veta mer. Ceremonin är en charmigt söt historia med drag av dystopi. Kiera Cass har onekligen funnit ett annorlunda sätt att arbeta med en genre som nästan fastnat i samma hjulspår. Och det är uppfriskande att läsa en dystopisk skildring utifrån ett helt nytt perspektiv.  Så jag kommer läsa vidare när jag är i behov av något charmigt sött men med intressanta karaktärer och ett annorlunda perspektiv på den dystopiska genren.  Ceremonin är lättläst, fluffigt och sockersöt läsning som ändå bjuder på ett trevligt tidsfördriv.

lördag 26 november 2016

Glassvärdet av Victoria Aveyard

Victoria Aveyard, Glassvärdet.
Del 2, så spoiler kan förekomma nedan. Läs vad jag tyckte om del 1 Här 

Handling:
Mare Barrows blod är rött, färgen hos vanligt folk, men hennes silverförmåga, kraften att styra blixten, har förvandlat henne till ett vapen som kungahuset försöker kontrollera. Härskaren kallar henne en bluff, men när hon flyr från Maven, prinsen – vännen – som bedrog henne, upptäcker Mare något häpnadsväckande: Hon är inte den enda i sitt slag.

Jagad av Maven, nu en hämndlysten kung, ger sig Mare ut för att söka upp och rekrytera andra röd-och-silver-krigare till kampen mot hennes förtryckare. Men Mare inser att hon befinner sig på en livsfarlig väg, där hon riskerar att bli just det slags monster hon försöker besegra. Kommer hon att krossas under tyngden av de liv som upproret kostar? Eller har hon härdats för gott av allt svek och förräderi?

Vad jag tyckte:
Jag blev väldigt förtjust i bok ett, Röd drottning och med det maffiga slutet som den boken bjöd på var jag ju tvungen att fortsätta läsa. Nu hade det dock gått lite för länge mellan böckerna och med mina minnesproblem den senaste tiden tog det lite tid för mig att komma igång med boken. För bok två tar vid precis där bok ett slutade. Så det går verkligen undan i början och det är svårt för mig att hänga med.  Som tur var har jag bok ett hemma så jag skummade igenom och läste om slutet. Sedan lossnade läsningen för mig även i denna bok. Glassvärdet bjuder på en actionspäkad läsning fylld med äventyr och spänning. Även om det blir lite väl mycket fart emellanåt, allt går i ett rasande tempo och efter ett tag blir det lite väl tröttsamt att allt ska ske i superfart.

Victoria Aveyard skriver skickligt och lyckas göra sin berättelse än mer komplex än i tidigare boken. Karaktärerna skiftar och växer även de samtidigt som de ställs inför många svåra val. Aveyard lyckas skapa en värld där allt inte är svart eller vitt utan det finns gråa nyanser där i mellan. Detta fördjupar själva berättelsen och gör den än mer läsvärd. För även om man är rebell och vill störta diktatorn och göra sitt folk fria med vilka medel kan göra detta? Går det att möta våld med våld utan att man själv blir som sin förtryckare?  Aveyard bygger också på sin historia om blodet, både det silvriga, det vanliga och mixen som Mare har och som många andra även besitter. Det är intressant att läsa om och fascinerande hur komplicerat hon gjort detta där hon lyckas skapa många lager och nivåer av själva blodet och vilken vikt det har för framtiden. Jag hade velat dock att författaren sakta sitt vansinniga tempo här och låtit oss som läsare få ta oss till detta på ett bättre och jämnare sätt.

Sedan tycker jag att själva gnabbet och kärleksproblemen får ta en liten väl stor del, Mare gnäller väldigt mycket på det mesta och lyckas göra ett par rejäla fel och misstag. Det är bra att författaren tillåtet sin huvudkaraktär att falla utanför ramarna och fatta helt felaktiga beslut men då måste det också finnas någon form av orsak som gör att jag förstår varför. Denna orsak finns med i boken så det gör Mare så mycket mer intressant. Dessutom bjuder slutet på en maffig cliffhanger som gör att jag verkligen måste läsa nästa bok så fort det bara går!

fredag 25 november 2016

Pingvinglektionerna av Tom Michell

Tom Michell, Pingvinlektionerna   

Handling:
Engelsmannen Tom Michell är tjugotre år, singel och brinner av äventyrslust. Han får jobb som lärare på en prestigefylld internatskola i Argentina under det politiskt turbulenta 1970-talet. Men det stora äventyret börjar då Tom, under en semesterresa, räddar en oljeindränkt pingvin på en strand i Uruguay. Efter det vägrar fågeln lämna sin räddares sida och Tom har inget annat val än att smuggla med sig pingvinen på flyget tillbaka till campus.

Pingvinen döps till Juan Salvador och blir centrum för allas uppmärksamhet på skolan. Han blir rugbylagets maskot, värd på Toms fester, hushållerskans förtrogne och simtränare till en blyg student. Juan Salvador sprider glädje till alla runt omkring - särskilt till Tom som i pingvinen har hittat en compadre och själsfrände för livet.

Vad jag tyckte:
Pingvinlektionerna är en otroligt charmig och mysig bok fylld med värme och kärlek. Kärlek till en pingvin dessutom! Jag fastnar direkt för den söta pingvinen Juan Salvador samtidigt som det är intressant att läsa om Tom Michells liv som lärare på en internatskola i Argentina på 70-talet, Tom Michells språk är lättläst och direkt berättat med djup värme och en torr syrlig humor som gör att jag både skrattar och får lite hjärtknip på samma gång.. Pingvinlektionerna är en fascinerande berättelse om en osannolik vänskap och om hur en liten pingvin kan förändra så många människors liv.

Pingvinlektionerna är en bok att läsa när man behöver något sött som lägger sig som varm bomull runt själen. Något som kan behövas läsas just nu när världen är så mörk som den är och när vinterns kyla gör att man vill bygga bo i soffan under de närmaste 5 månaderna. Boken har dessutom gulliga små teckningar som blir ett fint komplement till själva berättelsen. Pingvinlektionerna är en feel-good berättelse hämtad direkt ifrån verkliga livet. Läs den och njut!

torsdag 24 november 2016

Sedan du försvann av Morgan Matson

Morgan Matson, Sedan du försvann  
Rec-ex från Modernista förlag. Tusen tack!

Handling:
Det var Sloane som lyckades dra Emily ur hennes blyga skal och få livet att kännas spännande. Men precis innan det som skulle bli den mest episka sommaren någonsin försvinner Sloane!
Allt hon lämnar kvar är en Att göra-lista med tretton Sloane-aktiga uppdrag som Emily normalt aldrig skulle fått för sig att göra. Men tänk om uppdragen kan hjälpa henne att återfinna sin bästa vän?


Palla ett äpple mitt i natten?
OK, det är ju rätt enkelt.
Dansa till gryningen?
Visst. Varför inte?
Kyss en främling?
Hmmm
Emily har nu den här (oväntade) sommaren på sig - med den (totalt oväntade) hjälpen från Frank Porter - att bocka av sakerna på Sloanes lista. Vem vet vad hon kommer att upptäcka?
Bada naken?
Vänta lite vadå?


Vad jag tyckte:
Ibland behöver man något som bara är charmigt och fluffigt, något snällt som är som bomull för själen och som är lagom sockersöt. Sedan du försvann är precis en sådan bok, som en stor mjölkchokladkaka! 


Sedan du försvann är en coming of age skildring eller skulle man kanske kunna säga lära-sig-stå-på-egna-ben-utan-bästa-vännen-skildring. Det är sommar, solen skiner och livet borde leka. Emily och Sloane ska ju ha den mest episka sommaren någonsin. Men när Sloane försvinner så Emily själv. Inte direkt ensam men Sloane var ju ändå Sloane och utan henne är Emily väldigt vilsen och ensam. Sloane har lämnat en lista på saker hon tycker Emily ska våga prova. Punkt för punkt får vi följa Emily under denna episka sommaren där hon får chansen att se vad hon verkligen kan och vem hon egentligen är. För Sloane var en energikälla utan dess like medan Emily mest stod vid sidan om och bara följde med. Det finns även en nypa kärlek med i boken som är både charmig och gullig. 

Morgan Matson lyckas väl med att skildrar sina karaktärer på ett levande sätt där det sockersöta blandas med allvar och ett stänk mörker. Sedan du försvann är välskriven på ett lättsamt och underhållande sätt. Dessutom finns där en skön humor i boken som gör att jag fnittrar högt flera gånger. Sedan du försvann är en underhållande och charmig berättelse som jag varmt kan rekommendera om du är sugen på något lättläst och fluffigt.

Hexzilla & Umbolas av Mats Ekman

Mats Ekman, Hexzilla & Umbolas   
Rec-ex ifrån författare, Tusen tack!

Handling:
”Trolleri måste väl inte vara tråkigt?” menar Hexzilla. De tre trollgubbarna Storgamlingen, Antofagastes och Grimpo av Yax, som ska utbilda henne till byhäxa, håller inte med. De lever i den stora borgen som en gång byggdes av trollkarlen Den Grå, en man som tyckte att allt skulle vara stillsamt, grått och tråkigt.

De tre blir till slut så trötta på Hexzilla att de förvisar henne från slottet och från hennes hemby. Hexzilla blir rasande, packar sin väska och ger sig av. På sin färd slår hon sig ner i Skogsbryna By, i farfarsfars stuga, där hon också möter sin nya bästa vän, monstret Umbolas. Tillsammans hjälps de åt att befria byn från några av de farligaste varelser som finns, Stortrollet och Jupitervargarna.

Vad jag tyckte:
Hexzilla och Umbolas är en charmigt lekfull berättelse fylld med äventyr, spänning och knasigheter. Boken är skriven på ett enkelt sätt men utan att bli för simpel, det finns en viss utmaning i språket som är både inbjudande och lockande. På något sätt så tänker jag på Pippi Långstrump när jag möter Hexzilla första gången, det är inte någon kopia dock bara det att Hexzillas kaxiga attityd och lekfullhet påminner om just Pippi. Umbolas, det blå monstret som egentligen är väldigt snäll och ensam är en så söt karaktär. Jag blir direkt förtjust i honom. Boken har också fina bilder som fördjupar upplevelsen och skapar en härlig atmosfär. Jag gillar väldigt mycket hur vi får följa Hexzilla på hennes utveckling och när hon får lära sig vad som krävs för att vara byhäxa. Andra teman i bok är framförallt vänskap och om att tillsammans kan man göra underverk.

Jag tror att Hexzilla och Umbolas skulle vara en riktigt rolig bok att högläsa tillsammans med barn. Nu har jag inga barn i min närhet som jag kan prova på så det upplåter jag till er att göra! Jag kan verkligen varmt rekommendera Hexzilla och Umbolas.

Sagolunden av Sofie Bergting

Sofie Bergting, Sagolunden

Handling:
Huset var så fruktansvärt att blotta åsynen av det fick henne att stelna av skräck.

Sommarlovet börjar verkligen inte bra för Inez. En stillsam promenad genom skogen bakom sommartorpet slutar med att hon nästan drunknar i ett kärr. Var det inbillning eller var det faktiskt något som med klösande fingrar försökte dra ner henne i det mörka, djupa vattnet? Långt inne i de dalsländska skogarna ligger det övergivna barnhemmet Sagolunden. En gång om året väcks huset till liv igen och föreståndarinnan styr på nytt över alla barn som en gång bott där. Så även i år.

Inez kan tala med de döda. Men hon vet det inte själv än. Det enda hon vet är att hon måste ta sig till Sagolunden till varje pris.

Vad jag tyckte:
En sen natt låg jag sömnlös men saknade en bok att läsa. Mitt i natten och jag ville inte hålla på att tända lampor och leta fram en ny bok att läsa. Hade läst ut en bok precis innan jag släckte lampan. Så jag surfade in på biblioteket och hittade då Sagolunden som e-bok. Jag brukar inte läsa e-böcker men i kortare format så brukar det gå bra. Det visade sig vara ett väldigt bra val! Sagolunden är en ruggig och spännande spökhistoria för mellanåldern.

Inez är en intressant karaktär att lära känna och jag berörs starkt av henne. Mot sin vilja har hennes föräldrar bestämt sig för att bosätta sig mitt ute i skogen och de verkar inte ha tid över för att bry sig om vad dottern Inez tycker. Sofie Bergting skapar en smygande skräckkänsla där det otäcka till en början mest skymtar i ögonvrån. När vi sedan närmare oss mitten blir skräcken och det otäcka mer direkt och påtaglig. Det är skickligt att skapa en ökande spänning på detta viset där spänningen och det otäcka får utrymme att sakta växa fram. Det finns också en sidohistoria som sakta vävs in i huvudhistorien, en historia som gör ont att läsa. Sofie skriver skickligt med en lättsam ton men utan att förenkla på något sätt.

Boken är illustrerad av Peter Bergting och som vanligt är hans bilder helt fantastiska. Bilderna blir ett fint komplement till historien och bidrar till den där krypande otäcka känslan. Tydligen är Sofie och Peter äkta makar där jag tidigare enbart kände till Peter Bergtings böcker. Men i samband med läsningen av Sagolunden har jag nu hittat ytterligare en favorit författare som jag gärna vill läsa mer av.

onsdag 23 november 2016

Drömmen om Everest av Jeffrey Archer

Jeffrey Archer, Drömmen om Everest

Handling:
Francis Drake, Robert Scott, Percy Fawcett, Charles Lindbergh, Amy Johnson, Edmund Hillary och Neil Armstrong är alla exempel på människor som lyckats förverkliga till synes ouppnåeliga drömmar. De har hyllats och ärats och alla har de blivit legender med en självklar plats i historieböckerna.

George Mallory hade en lika stark dröm och kanske lyckades han också uppfylla den. Fast det inte finns några bevis. Allt som talar för att han nått sitt mål är en sedan länge död kropp och ett saknat fotografi av en älskad hustru.


Vad jag tyckte:
Som jag i tidigare inlägg skrev så fastnade jag för bergsbestigning när jag såg filmen The Summit och på försökte hitta böcker om detta på biblioteket. Drömmen om Everest var en av de jag hittade. En fiktiv berättelse om  George Mallory, mannen som eventuellt kan ha varit den första människan som besteg Mount Everest. Något som inte kan bekräftas eftersom han försvann i samband med sitt försöka att bestiga berget. Den allra sista synen av Mallory så befann han sig 400 fot ifrån toppen av Mount Everest. Detta var kring år 1924. Först 1999 hittades hans kropp medan hans klättringspartner Andrew Irvine fortfarande än idag är försvunnen.

Drömmen om Everest är som sagt en fiktiv berättelse om en verklig person och jag tycker Jeffrey Archer lyckas otroligt väl med att skapa en levande skildring av denna person utifrån ett fiktivt perspektiv.  Jag upplever det som att Archer har gjort en gedigen research kring av dels Mallory men även av de övriga personerna och händelserna som skildras i boken. Det märks tydligt att Archer vill ligga så nära de historisk korrekta detaljerna men även att han samtidigt vill göra en läsvärd och spännande historia.

Jag älskar verkligen läsa om tidiga äventyrare som i en tid utan alla moderna hjälpmedel som gav sig ut för att utforska den okända världen. Äventyr i kombination med bergsbestigning blir verkligen en spännande kombination. Jag gillar också att Archer tar sig tid att skildra Mallorys liv inte enbart under själva expeditionen utan att vi får följa han längs hela vägen fram till denna största utmaningen av de alla. Det är ett välskrivet porträtt över en stor man och det märks att Archer hyser en stor beundran för Mallory och hans liv.  Drömmen om Everest är spännande och underhållande hela vägen igenom och jag kan varmt rekommendera den.

Begravda i himlen av Zuckerman & Padoan

Pete Zuckerman & Amanda Padoan, Begravda i himlen  

Handling:
När Edmund Hillary blev först med att bestiga Mount Everest hade han sherpan Tenzin Norgay vid sin sida. Faktum är att sherporna har varit hjältar i det tysta lika länge som västerlänningar har klättrat i Himalaya. När elva klättrare omkom på världens farligaste berg K2 i augusti 2008, överlevde två sherpor katastrofen. De hade besegrat fattiga förhållanden och politiskt kaos för att bli två av världens skickligaste klättrare. Nu berättas deras otroliga historia för första gången. 

Vi får följa Chhiring Dorje Sherpas och Pasang Lamas livshistorier, från deras byar högt upp i Himalaya, till slummen i Katmandu, över glaciärerna i Pakistan till baslägret på K2. När katastrofen är ett faktum finner Chirring sin kollega Pasang strandsatt, utan yxa, på en isvägg där han väntar på att dö. Den räddningsaktion som följer har kommit att bli legendarisk. 


Vad jag tyckte:
Jag och kära sambon såg för en tid sedan en film som heter The Summit som handlar om den olycka på berget K2 som krävde 11 människors liv. Filmen är en dokumentärfilm med dramatiska inslag och där det mesta av dokumentär inslag är fotograferade av svenske klättraren Fredrik Sträng.  Min nyfikenhet var väckt och jag vill gärna veta mer om just bergsbestigning. Jag hittade då på biblioteket denna bok, Begravda i himlen som handlar om samma olycka men berättade ur ett helt annat perspektiv. I Begravda i himlen berättas det om de bärare som också befann sig på K2 denna ödesdigra dag, en skildring som få känt till innan och vars historia länge var okänd för många människor. Zuckerman och Padoan har verkligen arbetat hårt med att få fram deras perspektiv på händelserna men utan att själva lägga in sitt eget dömande eller tycke. De har helt enkelt velat skapa ytterligare ett perspektiv på den fruktansvärda olyckan genom att lyfta fram en tidigare okänd sida av händelserna. Peter Zuckerman och Amanda Padoan i månader intervjuat och levt tillsammans med några av de nepalesiska och pakistanska klättrarna, som spelade avgörande roller under de ödestigra dagarna. De har även intervjuat en rad andra klättare som var inblandade i K2 tragedin. 

Det som gör boken ännu mer intressant är att Zuckerman & Padoan även berättar om bärarnas historia, om sherpornas liv och om själva folket sherpa. För det finns en skillnad där, rent allmänt så har de bärare som arbetar med att bära upp utrustning och liknande åt bergsbestigarna allmänt kallats för sherpor. Men i själva verket är sherpa ett folk som bor i bergstrakterna i Nepal. Just denna del av boken är extremt intressant att läsa om. Om deras livsstil och hur deras historia ser ut är något jag tidigare inte visste något om men efter att ha läst Begravda i himlen så har jag fått ta del av några helt enastående människoöden samtidigt som jag fått en ordentligt historielektion om en del av världen som tidigare var okänd för mig.

Begravda i himlen är vansinnigt spännande, möjligen något seg på sina ställen i de väldigt många detaljerna kring bergsbestigning och utrustning som användes, men  på det stora hela en oväntat bra läsning som både var välskriven och spännande.

tisdag 22 november 2016

Den kallaste flickan i Coldtown av Holly Black

Holly Black, Den kallaste flickan i Coldtown

Handling:
Det är morgon och Tana vaknar upp i ett badkar. Det tar ett tag innan hon minns var hon befinner sig. Det var fest kvällen innan. I vardagsrummet hittar hon de andra festdeltagarna, de är döda och ett fönster står på vid gavel. Någon har brutit mot regeln som säger att man aldrig någonsin får öppna ett fönster efter mörkrets inbrott. När hon går vidare in i sovrummet hittar hon de enda överlevande, förutom hon själv. Svarta sopsäckar är uppsatta för fönstren och i sängen ligger Tanas före detta pojkvän Aidan bunden med silvertejp för munnen. På golvet bredvid ligger en annan kille fastkedjad. Hans hår är svart som bläck och när han tittar upp på Tana ser hon att hans ögon är röda som rubiner.

För att rädda sitt eget och de andras liv måste Tana ta sig in i Coldtown. Där lever monster och människor sida vid sida. Staden är farlig. Den är en bur, ett fängelse för de dömda och alla som vill vara med.


Vad jag tyckte:
Jag är väldigt förtjust i Holly Black som författare och har verkligen älskat hennes tidigare böcker. Men med just denna tog det väldigt lång tid för mig att ens komma igång med den och sedan tog det ännu längre tid för mig att avsluta den. Jag tycker inte det är en dålig bok på något sätt men av någon anledning så bet den sig inte fast ordentligt ( Ursäkta ordvitsen men var bara tvungen!) Det är ett väldigt intressant upplägg och hela idén kring de sk Coldtowns är ruggigt spännande att läsa om. Jag gillar också hur väl Black lyckas väva in hela den sociala media hysterin som pågår i vårt egna samhälle i sin historia om vampyrer. Att det i olika Coldtowns bor superkända vampyrer som sänder en nonstop dokusåpa på nätet om livet som kändisvampyr. Black väjer minsann inte för blod eller räliga detaljer i denna bok, det är fullt ös redan från början och det är inte någon vidare lättsam läsning. Men jag gillar detta faktiskt, det är rakt på sak och inget förskönande. Även om det är många  i boken som gärna vill försköna hela vampyrgrejen och göra det till en häftig statusgrej.

Jag gillar också att Tana för vara så kickass som hon är, rå och hårdbarkad men ändå känslig. Hon ursäktar sig verkligen inte, Tana, utan hon kör sitt race. Härligt och uppfriskande! Den kallaste flickan... är actionfylld lättsam underhållning som går fort att läsa.

Arthur- Gatuhunden som lämnade djungeln och hittade hem

Mikael Lindnord, Arthur- gatuhunden som lämnade djungeln och hittade hem.

Handling:
De utmattade svenska multisportarna befann sig mitt i regnskogen i Ecuador under VM. De skulle ha en kort vila innan nästa stenhårda pass tog vid – flera dagars löpning, cykling och forsränning i oländig terräng väntade härnäst. Leriga, trötta och hungriga började de tillaga sin måltid som bestod av köttbullar när landslagets ledare, Mikael Lindnord, fick syn på en tilltufsad vilsekommen hund. Han slängde åt hunden en köttbulle och tänkte inte mer på saken.
Det var först senare, under det närmare 700 kilometer långa loppet, som Mikael insåg att hunden följde efter dem och gav honom namnet Arthur. Uppför höga berg, över leriga fält och simmande i iskallt vatten kämpade Arthur vid sidan av laget. Utmärglad och skadad höll han jämna steg med de topptränade atleterna och vek inte en tum från deras sida. Till slut kunde ingen längre vara oberörd – allra minst Mikael som hade fått en vän för livet.
Vad jag tyckte:
Hunden Arthur syntes i media och sociala medier för något år sedan och jag läste artiklar om denna hund då. Sedan kom det en bok som jag nu efter lång tid äntligen läst. Det är en varm skildring om en ensam och övergiven hund som väljer att slå följa med det svenska teamet. Boken handlar inte bara om Arthur utan vi får också en ordentligt förklaring om vad multisport är för något och vad det innebär.

Arthur är en enkelt skriven bok som på ett lättsamt sätt berättar om vänskapen mellan Mikael och hunden Arthur.  Berättelsen om Arthur är både gripande och hjärtevärmande, det är en skildring av vänskap och tillgivenhet. Det är också väldigt fascinerande att läsa om den extrema form av sport Mikael Lindnord utövar. Jag hade inte någon direkt kännedom om denna sorts av sport tidigare så det var intressant att få läsa om det med.

Arthur.. bjuder på en fin berättelse som berör och jag tyckte det var fin läsning.

måndag 21 november 2016

Den bästa: Svensk klassiker


Då var det dags igen för utmaningen Den bästa. Denna gång vill Lyrans noblesser att vi ska:
"Berätta alltså om den bästa klassiska romanen skriven av en nu död, svensk man. Boken får gärna ha ett manstema, men det är inget krav ;"

Det är minsann inte lätta utmaningar Lyran ställer oss inför! Men denna gång kom svaret ganska så fort. Jag väljer:

* Per-Anders Fogelström, Vävarnas barn. Detta är den första boken i Barn-serien, den serie som utspelar sig före Stad-serien. Just Vävarnas barn var en sådan där bok som knockade mig totalt. Det är även ett manstema i den då det är främst Johannes och hans liv som står i fokus. Eländes elände men skrivet på ett helt fantastiskt sätt.  Det är som sagt första delen och jag har ännu inte läst de följande delarna. Trots detta väljer jag att ta denna i dagens utmaning, jag kunde lika gärna valt Hjalmar Söderbergs fantastiska Dr Glas eller Den allvarsamma leken. Men eftersom just denna boken lyser så starkt hos mig trots att det är så längesedan jag läste ut den och för att den påverkade mig så starkt när jag läste den får den blir Den bästa. 

Fogelström skrev i förordet till Vävarnas barn så här: " Det här är en berättelse om i livstiden föraktade och nu glömda människor, utnyttjade och sedan utplånade. De levde på samhällets botten, sämre än borgarnas tjänstefolk och hantverkarnas gesäller, fattigare eller åtminstone hungrigare än torpare och lantarbetare. Deras närmaste gelikar socialt och ekonomiskt var fattighjon, lösdrivare och fångar. Egendomslösa och sälla läs- och skrivkunniga lämnade de inga andra spår efter sig än de andrahandsuppgifter som kan återfinnas i myndigheters, fabrikörers, fattigläkares, prästers och andra utomståendes yttrande"


Måndagsgrubbel: Vad är en roman?

Förra veckan hoppade jag måndagsgrubblet pga av tidsbrist och brist på ork. Denna måndag kommer jag med anledning av Lyrans Noblessers Den bästa utmaningen grubblar över vad är egentligen en roman? Utmaningen gick ut på att lista den bästa amerikanska författaren som skrev romaner. Jag tyckte att jag läste mycket romaner och då även av kvinnliga amerikanska författare. Men så visade det sig att det gjorde jag inte alls. Och många av de jag listat som romaner kategoriseras under andra etiketter såsom feel-good, underhållningslitteratur eller chick-lit. Så vad är då en roman? Vilka böcker passar egentligen in på etiketten roman? Vi börjar med att reda ut alla begrepp tror jag.

Enligt wiki är romanen en  "populär skönlitterär form som består av en längre berättelse på prosa." Men att "Moderna romaner kan ytterligare delas in i genrer såsom detektivromanscience fiction-roman och kärleksromaner"  

Så om jag förstår detta rätt så är  begreppet roman grunden och där man sedan lägger till någon form av specifikation i form av feel-good, detektiv eller kärleksroman för att specificera exakt vad boken handlar om. Så att jag läsare vet om det är en feel-good jag läser eller om det är en detektivroman. Denna indelning är det vi även kallar genrer om jag förstår det hela rätt.  Så en bok som har etiketten feel-good är i grunden en roman men där själva etiketten hjälper oss läsare att förstå vad för sorts bok det är. Möjligen är dessa indelningar också till hjälp för författaren när de skriver? Men då är även dystopier och fantasy en form av romaner? De är ju längre berättelse skrivna på prosa men har en särskild inriktning/tema och därför blir de fantasyböcker eller dystopier. 

Finns det möjligen någon form av böcker som enbart är romaner? Är romaner på något sätt en egen genre?  Enligt sidan författartips så ska romanen innehålla en story, en intrig samt innehålla en början, en mitt och ett slut. Men det hjälper ju inte mig egentligen, för det jag vill veta är om en bok enbart kan kallas för att det är en roman. Inget annat, bara att det är en roman. Eller måste varje roman delas in i olika former av genrer? Skriver tex Mhairi McFarlane romaner i genren chick-lit eller skriver Lucy Dillon romaner i genren feel-good? Om jag istället läser tex Toni Morrison som var mitt exempel i Den bästa utmaningen, kallas hennes verk för romaner eller är det även något mer? Söker man på Toni Morrisons bok De blåaste ögonen står det att det är en fiktion samt en roman. Medan inne på Bokus så står boken under kategorin Samtida skönlitteratur.  Under denna kategori hittar vi även Lucy Dillon. 

Då fick vi ytterligare ett begrepp att reda ut, nämligen skönlitteratur. Såhär skriver wiki om det: "Skönlitteratur är en samlingsterm för berättelser och andra texter skrivna med konstnärliga mål. Innehållet kan vara påhittat utan att det nödvändigtvis måste vara lögn." Alltså precis som Toni Morrison eller Lucy Dillons bok. SamtI bokhandlar och bibliotek utgör skönlitteratur en betydande andel av de böcker som ställs ut, och delas därför upp i flera undergrupper, baserat på genremålgrupp eller omfång"   

Indelning brukar göras i tre större grupper nämligen epik, dramatik och lyrik. Dessa huvudgrupper delas sedan i mindre undergrupper. Epik delas tex in i roman, epos och noveller.  Därefter delas varje undergrupp in i olika stilar och genrer. Så en bok är inte bara en bok, rakt upp och ned. Det är inte bara en roman utan varje enskild roman ska placeras i rätt sorts fack beroende på vilket innehåll den har. Eller är jag helt ute och cyklar? Har ni några tankar kring dagens måndagsgrubbel som inte skapade några direkta svar utan istället fler frågor. 

Författarpresentation: Viktor Nilorak

Frågor och svar skrivna av författaren själv.

Varför skriver du?  
Under många år ägnade jag mig åt forskning och akademiska texter, men började längta efter att skriva mer fritt. Jag ville gå vidare i livet, utvecklas och skriva något intressant, tänkvärt och trovärdigt, utan att vara bunden av vad som verkligen är sant eller inte.
Jag skriver inte bara för att producera; jag vill berätta något och förmedla en djupare mening som tar både mig och läsaren vidare i livet. Min avsikt är att förmedla något tänkvärt på ett elementärt plan. Jag vill göra något annorlunda, något som ”leker med alla sinnen”. Vardagen är givetvis viktig, liksom livsstilar och karaktärer som av olika anledningar förändras. Men jag vill få in funderingar på en mer abstrakt nivå också, bort om det vardagliga – en gåtfull, andlig eller mystisk dimension som förankras i verkligheten. Jag försöker göra svårtillgänglig och ibland gammal kunskap intressant och tillgänglig för den som inte har tid att söka information själv. Min uppfattning är att människor av idag inte har så mycket tid över att tänka på sådant. Jag vill utmana läsarens tankevärld, ge en ”trigger” att fundera i nya och egna banor. Att skriva äventyrliga romaner med spänning och tänkvärdheter är något jag brinner för. I korta ordalag vill jag ge läsaren något att koppla av till och som samtidigt bär på en subtil dold djuphet.  

Hur skulle du beskriva stilen i din debutroman för potentiella läsare? 
Jag har medvetet undvikit att försöka återge en rafflande story i hetsigt tempo. Min ambition är att berätta något mer, att väva in tänkvärdheter och kanske alternativa livsval i berättelsen , att försöka hålla en högre abstraktionsnivå så att säga, där man kan finna djupare mening bakom orden, om man vill. Visst innehåller Lignumkorset spänn ing och ondska emellanåt, men också feelgood och en nyfikenhet på historiska miljöer. Den som längtar efter att slå sig fri från gängse normer och att förändra sitt liv i en mer spännande riktning tror jag uppskattar Lignumkorset . Ja, givetvis bör där nog även finnas en viss nyfikenhet på just Spanien .
 
Jag har inte följt någon mall eller så, även om jag vet att det finns vissa regler man bör följa; det blir visserligen per automatik ett visst mönster bara man berättar något och särskilt i en längre berättelse. Men, det är en förhållandevis vanlig person som berättar storyn i jag - form och företrädesvis i presens. Jag ville ge en känsla av att allt händer här och nu. Ja, jag har alternerat jag - formen med en klassisk berättarröst, beroende på vem som gör vad i handlingen.
  
Vad var det som drev dig att skriva Lignumkorset? 
Startskottet var ett besök i den spanska staden Caravaca de la Cruz, där det sägs finnas en bit från Jesu kors, lignumkorset. Legenderna som berättades och rummet där det sanna korset (Vera Cruz) finns talade till mig; min fantasi spann loss när jag förstod att det ursprungliga korset försvunnit på ett oförklarligt sätt år 1934. Jag ville knyta ihop historia och nutid med mystik och andlighet. Min ambition var att skriva något som ligger i tiden och är aktuellt, samtidigt som det återknyter till dåtid. Jag ville förmedla en bild av Spanien och ge läsaren ett äventyr på flera plan. Utöver det hade jag i min bekantskapskrets en person som berättade om sina tidigare uppdrag inom säkerhetstjänsten och CIA. Ja, kanske var det en mytoman, men mycket intressant att lyssna på. I samma veva träffade jag en person som agerade personlig guide under en bergsutflykt i Spanien. Personen ifråga ändrade beteende på ett sätt som jag upplevde obehaglig t ; dessa båda personligheter har i olika mixar utgjort modeller för en del av karaktärerna i Lignumkorset.

Under skrivandets gång ökade drivet med all research jag gjorde; ju mer jag förstod om till exempel en plats, ett sällskap eller ett fenomen desto mer intr essant blev det att förmedla det till en potentiell läsare. Slutligen så drevs jag såklart också av att visa hur underbart härligt, dråpligt och roligt det kan vara att leva nära kattdjur av arten felis catus .  

En av karaktär erna kallas Skeoningen, vad är tanken bakom det? 
Vad gäller dialekter så har jag kopplingar just till södra Sverige och är väldigt förtjust i dialekter, framför allt de sydsvenska. Det föll sig naturligt att ha med en person som bland annat talar med diftonger i dialoger. Jag tror mig veta en del om de sydsvenska dialekterna , men visst finns det risk för att någon tar illa upp. Min mening är dock inte att göra mig lustig, tvärtom ! Jag högaktar de sydsvenska dialekterna och vill lyfta fram den härliga känslan och glädjen de förmedlar. Om någon mot förmodan tar illa upp, så ber jag gladeligen om ursäkt.  

Hur ser ett Lignumkors ut? 
Etuiet som finns i Caravaca de la Cruz är ett dubbelarmat kors . Titta gärna på bild här: http://www.turismocaravaca.com/index.php/la - cruz - de - caravaca

Har du någon förebild? 
Ja flera, men Dan Brown är nog den främsta .
 
Varför skriver du under pseudonym? 
Jag är inte bekväm med offentlighet; mitt driv ligger i research och att skriva, inte att synas som person.
  
Kommer det fler böcker i samma stil som Lignumkorset? 
Ja, jag skriver just nu på nästa , så det är på gång.  

Lignumkorset - En resa i tid och rum av Viktor Nilorak

Viktor Nilorak, Lignumkorset - En resa i tid och rum   
Rec-ex ifrån författaren, Tack så mycket!   

Handling:
Ett medelålders gift par från Sverige hyr ett boende i Spanien, tillsammans med katten Viggo. Kvinnan, som heter Maria, ser fram emot att få skriva en bok i lugn och ro medan mannen, Gussen, ska ägna sig åt aktiehandel. De upptäcker ett nytt land, dess historia, kultur och gemenskap. Gussen och Maria reser i rummet, men upplever också tiden. Vad har egentligen hänt och varför?

De dras in i en allt mer märklig, mystisk och emellanåt skrämmande händelseutveckling. Gussens barndomsvän, Bernt, ringer i tid och otid, oftast olägligt. Parets ibland dråpliga, men även mysiga vardag, varvas med inslag av allvarlig karaktär. En kvinna från London, en man från USA och en mäktig finansman från Sverige, är några av dem som korsar Gussens och Marias livsväg. Gränsen mellan verklighet och fantasi blir ibland vag, de upplever saker som livets erfarenheter inte kan minnas. Vad kan de gåtfulla talen, religiösa symbolerna och andliga husen förtälja? Tiden kommer ifatt dem och historien gör sig påmind


Vad jag tyckte:
Jag fick en förfrågan ifrån författaren Viktor Nilorak ( pseudonym) om jag möjligen var intresserad av att läsa hans bok Lignumkorset. Först var jag lite tveksam men efter att ha provläst första kapitlet blev jag ändå nyfiken. Författaren beskriver boken såhär i sitt mail till mig: 

"äventyrlig förväntan, feelgood, spänning med inslag av brutal karaktär, legender, historisk gåtfullhet, hemliga sällskap och bitar från Jesu kors i pilgrimsstaden Caravaca de la Cruz. Spansk historia, liksom platser, byggnader och monument görs lättillgängliga och förståeliga i äventyrlig romanform, med kulturromantiska inslag. Det är en bok för den med äventyrlig ådra och nyfikenhet på Spanien. "

Gustav och Maria är trevliga karaktärer att lära känna och jag uppskattar att de känns väldigt vanliga och vardagliga. Det är intressant att få följa ett par som väljer att våga prova något nytt även om deras släktingar och vänner inte håller med dom. Gustav och Maria är som sagt väldigt trevliga om än något stela och jag har svårt att komma dem riktigt nära faktiskt. Katterna Viggo, Sluggo och Gamle Svarten är trevliga inslag som är mysigt att läsa om. Som författaren säger så är det boken en blandning av feel-good och spänning kryddat med en mystiska försvunnen helig relik och dessutom sprängfyllt av historisk och nutida fakta om Spanien. Dessa faktainslag vävs in i berättelsen i form av kursiva stycken där Maria eller Gustav läser fakta ifrån datorn, på skyltar eller i mobilen. Det fungerar tyvärr inte helt utan det stör lite dessa kursiva stycken. Det är svårt att fläta in fakta i en berättelse på ett sätt som inte stör. Men intressant är det ändå, jag googlar flitigt under läsningens gång.  Det är många teman som flätas in i berättelsen och det fungerar hyfsat bra, det jag gillar främst är att Gustav och Maria blir inblandade i de mystiska händelserna men att de inte förvandlas till superhjältar som ska lösa allt på egen hand. Forskandet och undersökningarna gör de gärna själva men när det kommer till polis-delen överlåter de det till just poliserna. Det gör att berättelsen känns mer trovärdig. Lignumkorset är trevlig och underhållande läsning som är lättläst. Jag trivdes i Gustav och Marias sällskap och tyckte det var en härlig läsning.

Ett problem jag hade var med sidokaraktären Bernt. Han kallas för Skåningen men författaren har valt att använda sig av en dialektal form av både hans smeknamn och hans sätt att tala. En dialekt som möjligen är tänkt att utläsas som skånsk dialekt men där denna dialekt är skrivet/stavat på helt fel sätt. Ta tex hans smeknamn Skåningen, författaren skriver om det till Skeoningen, vi skåningar säger själva Skauningen. I den skånska dialekten är vi väldigt förtjusta i att peta in kombinationen au överallt! Den dialekt som Bernt använder sig av är fylld av kombinationen eo istället. Jag skrev till författaren och fick då en utförlig förklaring till detta. Viktor Nilorak säger att Bernt är skånsk från början men bor i vuxen ålder någonstans i Uppland. Därför blir hans dialekt lite egen, en mix av uppländska och skånska då. Jag förstår syftet och tanken bakom detta men som skåning så blir det jobbigt att läsa dessa dialektala delar. I mitt huvud översätter jag hela tiden till ren skånska och skriver om Bernts dialektala sätt att prata. Framemot slutet märker jag att jag faktiskt skummar de delar där Bernt är med för att jag orkar inte läsa om hans sätt att prata. Det är synd att det blir så här, som sagt jag förstår författarens idé men för mig fungerar det tyvärr inte.  Ett intressant drag tyvärr inte passade mig. 

Så på det stora hela så tyckte jag om Lignumkorset då det var både underhållande och spännande att läsa. Men där fanns delar som inte riktigt fungerade för mig. Jag hoppas författaren fortsätter skriva och att det kommer fler delare för det skulle vara intressant att se hur författaren utvecklas i sitt fortsatta skrivande. Jag gillar också att det finns människor som vågar satsa på sitt skrivande och ger ut sina böcker på egen hand. Viktor Nilorak har använt sig av Bonniers tjänst Type & Tell för att ge ut sin bok. I inlägget efter detta kommer en författarpresentation skriven av Viktor Nilorak själv. 

tisdag 15 november 2016

Vi två av Andy Jones

Andy Jones, Vi två
Rec-ex ifrån Louise Bäckelin Förlag, Tack så mycket!

Handling
Fisher och Ivy har bara varit ett par i nitton dagar. Båda har haft förhållanden tidigare, men de vet båda två att det är annorlunda den här gången: De är ämnade för varandra. Att de egentligen vet väldigt lite om varandra känns mindre viktigt.

Men under det kommande året, en period då deras liv förändras oåterkalleligt, upptäcker Fisher och Ivy att det är en sak att bli förälskad och en helt annan att fortsätta vara förälskad.
Vi två är en charmig, ärlig, humoristisk roman om livet och kärleken och om vikten av att inte ta något av det för give
t.

Vad jag tyckte:
En dag låg denna bok i min brevlåda, en bok jag aldrig hört talas om ifrån ett förlag som jag inte kände till. Lite märkligt att den då hittade hem till mig.

Men en trevlig överraskning var det för Vi två är en charmig och varm feel-good med en nypa svärta. Det är en lättläst och underhållande berättelse som bjuder på både skratt och lite tårar. Jag tyckte dock att Fischer och Ivys relation kom alltför snabbt på, de inleder sin romans och sedan händer en mängd stora allvarliga händelser som kommer att förändra hela deras liv. Men utan att de pratar med varandra, de flyter mest omkring och de kommunicerar inte på riktigt. Vi har dessutom bara Fischers röst medan Ivy blir en suddig sidofigur i hela detta dramat. Det finns även en sidohistoria som är nog den del jag berörs starkast av, den som rör Fischers allra bästa vän El.

Men Vi två är inte dålig även om jag nu verkar lite negativ. Utan det är helt klart en läsvärd bok. Det är en behaglig läsning där myset blandas med torr brittisk humor varvat med en del svärta. Nu när vintermörkret smyger sig på så passar det utmärkt att krypa ned i soffan med boken, ta en bit choklad och en kopp varmt kaffe så är det mys på hög nivå!

Förlaget som boken kommer ifrån startade tydligen av Pocketförlagets vd Louise Bäckelin. Hennes mål med förlaget är att ge ut böcker inom feel-good, spänning och kärlek. Här finns en artikel där det går att läsa mer om detta.

Den förfärlige gamle mannan och Det sällsamma gamla huset i dimman

H.P Lovecraft, Den förfärlige gamle mannen & Det sällsamma gamla huset i dimman.
Rec-ex ifrån Fafner förlag

Jag fick för en tid sedan en förfrågan ifrån Oscar Källner på Fafner förlag om jag skulle vilja läsa de nyöversättningar Källner gjort av H.P Lovecrafts noveller. Lovecraft är en författare jag känner till, läst något enstaka av men inte mer än så. Men jag är nyfiken på honom så jag tackade ja. Jag fick en hel bunt e-noveller men har inte börjat läsa dom förrän nu. Så här kommer mina tankar om den första novellen.

Den förfärlige gamle mannen är en kort novell och verkar mer fungera som en inledning till nästa del i novellen. Så jag uppfattar dessa två noveller som en enda novell. Möjligen har jag fel men så är min tolkning och det fungerar utmärkt att läsa de båda novellerna i ett svep. Det känns som de hör ihop tycker jag.
Den förfärlige gamle mannen bor i en stad som heter Kingsport. Han är en udda typ och de flesta tycker han är minst sagt märklig. Han pratar med glasflaskor och har udda stenar med ristningar i trädgården. Men tre unga män bestämmer sig för att det är en utmärkt idé att göra ett inbrott hos denne gamle förfärlige mannen. Något de nog borde ha tänkt sig för att göra. Den förfärlige gamle mannen är som sagt en kort novell, en inledning och det går fort att läsa. Lite mystisk stämning med ett  något högtravande ton. En fin berättelse tycker jag.

Sedan kommer då den något längre delen, den som heter Det sällsamma gamla huset i dimman. Vi befinner oss fortfarande i Kingsport där den förfärligt gamla mannen berättar historien om det gamla huset som ligger högst upp på en klippa för den unge mannen Olney. Olney är som unga män är, nyfikna och vetgiriga. Han bestämmer sig för att ta reda mer om huset och beger sig därför uppför klippan för att se om han kan ta sig in i huset. En sällsam berättelse med toner av mystik och där De äldste förekommer som varnande röster. Havsvidunder, sjövarelser och havets mystik är element som finns med i berättelse. För även om Olney överlever sin färd till huset så är det som om han lämnade en del av sin själ kvar där uppe.  Dessa två texter som utgör en helhet blev en fin ingång till Lovecraft, inte så skrämmande eller otäckt utan mer lite småruggigt och mystiskt. Lite drömsk känsla i berättelsen.

 Jag upplever att Källners översättningar är gjorda på ett väldigt fint sätt. Det känns som om att Lovecrafts egna röst finns kvar, den lite högtravande tonen och det gammalmodige sätten att uttrycka sig. Men att Källner varsamt friserat det hela lite så att det passar även moderna läsare. Mycket trevlig inledning och jag ser framemot att få ta mig an resterande noveller. Oskar Källner skrev i sitt mail till mig att läsa Lovecraft är lite som att dricka kaffe, antingen gillar man kaffe eller så gör man det inte =) Så tror nog att det mustiga och skrämmande lär dyka upp i kommande noveller.

Utmaning: Den bästa: Kvinnor i USA


Det blev inget måndagsgrubbel igår eftersom ett långt och intensivt möte med arbetsterapeuten dränerade mig på all energi. Men jag grubblar nästa måndag istället. Idag ägnar jag mig åt Lyrans noblessers utmaning Den bästa. Denna vecka handlar det om kvinnor i USA, ett tema som hänger ihop med det katastrofala valet i USA förra veckan. Så här skriver Lyran:

 Berätta om den bästa romanen skriven av en nu levande amerikansk kvinna. Boken får gärna ha ett kvinnotema, men det är inget krav.

En svår fråga och jag märker när jag bläddrar i min läslista att kvinnliga amerikanska författare är skrämmande få. De jag läser skriver antingen dystopier eller fantasy eller för tonåringar men inte många vuxenböcker. Detta måste såklart bättras på. Idag föll valet på en bok av en författare jag gärna vill läsa mer av och som jag läste när jag var yngre. Tyvärr glömde jag bort henne på vägen men jag har några av hennes böcker stående i min bokhylla, olästa. Mitt val blev:

* Toni Morrison, De blåaste ögonen.
Det är många år jag läste boken men på något märkligt sätt finns det spår av den i mig än idag. Pecola och hennes utsatthet minns jag, inte i detalj men ändå tillräckligt för att veta att Toni Morrisson är en författare värd att ta upp bekantskapen med igen.

söndag 13 november 2016

Vita spår av Emelie Schepp

Emelie Schepp, Vita spår 

Handling:
Ett X2000-tåg står stilla på Norrköpings centralstation i den kalla vinternatten. Ombord har en ung kvinna hittats död. Hennes fingrar är blodiga och från munnen droppar ett vitt skum. Det visar sig att kvinnan på tåget inte har rest ensam. Med sig hade hon en väninna som nu är spårlöst försvunnen. Vilka är kvinnorna? Och vad har hänt dem?
 
Ett märkligt fall måste lösas och Jana Berzelius kopplas in som åklagare. Men det dröjer inte länge förrän fallet blir mer personligt än hon har tänkt sig. Återigen ställs hon öga mot öga med sitt dunkla förflutna. När kriminalkommissarie Henrik Levin och hans kollega Mia Bolander får upp ett spår förstår Jana att misstankarna riktas mot en person i hennes absoluta närhet. En man hon helst vill glömma, en man som vet för mycket om henne. För att skydda sitt förflutna måste hon hitta den misstänkte innan polisen gör det. 


Vad jag tyckte:
Vita spår är en direkt fortsättning på den första boken som heter Märkt för livet och jag tycker att för bästa behållning bör man läsa böckerna i rätt ordning. Vita spår är en mörk och ruggig deckare/thriller där vi får fortsätta lära känna den annorlunda åklagaren Jana Berzelius. Samtidigt får hennes poliskollegor Henrik Levin och Mia Bolander en något större roll. Mia Bolander är dock en karaktär som retar mig till vansinne, så oansvarig och självisk. Men samtidigt visar det på en av Emelie Schepps styrkor, nämligen att hon tecknar sina karaktärer med äkthet och trovärdighet så att jag som läsare reagerar på dom och engagerar mig i dom.

Fallet som i sin tur är kopplat till Jana är av det mer obehagligt sorten och det kryper av obehag i mig när jag läser boken. Högt tempo och snabba växlingar bidrar till att skapa en spännande bladvändare som jag slukar i ett nafs. Emelie Schepp är en skicklig författare som skildrar arbetslivet på polisstation lika säkert som hon skildrar anti-hjältinnan Jana Berzelius. Vita spår är en spännande, smart och driven deckare/thriller som är väl värd att läsas.

fredag 11 november 2016

Två * Maria Gripe

För en tid sedan fick jag ett fint överraskningspaket i brevlådan ifrån Modernista förlag, tusen tack! I det paket låg två stycken av Maria Gripes fantastiska böcker. Här kommer de båda i varsitt omdöme.

Maria Gripe, Pappa Pellerins dotter.

Handling:
Loella bor ensam i en liten stuga i skogen med sina små tvillingbröder. Hennes mamma är ute och arbetar på sjön i långa perioder och hennes pappa vet hon ingenting om. Det går dock ingen direkt nöd på Loella och bröderna. Hon har tant Adina, som hjälper henne, och hon har Pappa Pellerin. Visserligen är Pappa Pellerin bara en fågelskrämma, men för Loella representerar han något mer – kanske pappan som hon hört att hon liknar, men som hon aldrig sett.

När mamman också försvinner tvingas Loella lämna sin trygga värld i skogen, och hamnar på ett barnhem i den främmande, skrämmande staden. Samtidigt växer sig drömmen om pappan starkare och blir allt viktigare för Loella.

Vad jag tyckte:
Detta är då en nyutgåva av Maria Gripes klassiska barnböcker som dessutom är vackert illustrerade med Harald Gripes utsökta illustrationer. Pappa Pellerins dotter är inte en bok jag känner igen att jag läst i barndomen. Men den passar ändå väl att läsa även som vuxen. Jag fastnar direkt för Loella och hennes öde. Där jag grips av hur skickligt Maria Gripe skildrar hennes utsatthet både med värme och medmänsklighet. Jag blir väldigt förtjust i Loellas skildringar av staden och hur hennes längtan efter skogen och naturen brinner så starkt inom henne. Loella är verkligen ett naturens barn och det är där hon hör hemma. Med varsam hand berättar Maria Gripe om Loella och hennes bröders öden, om svårigheterna i att bli lämnande och längtan efter pappa som försvann.  En vacker uppväxt skildring som ändå inte ryggar för att berättar om det allra svåraste och mörkaste som kan finnas inom en ung flicka.  Om ensamheten som tynger så hårt och längtan som gör så ont. Finstämd och gripande berättelse.

Pappa Pellerins dotter må ha några år på nacken men håller att läsa än idag tycker jag.  Pappa Pellerins dotter är en skimrande vacker bok som berör mig starkt och som stannar kvar hos mig.

Maria Gripe, Glasblåsarns barn

Handling: På en vårmarknad i Blekeryd i Småland, någon gång i början av 1800-talet, försvinner glasblåsarns barn Klas och Klara. Somliga visste att det skulle ske, andra bara anade det, men ingen kunde göra någonting åt saken.

Klas och Klara har blivit bortrövade av Härskaren, som gåva till hans maka Härskarinnan. Och nu tvingas de leva i det stora gotiska slottet mitt i en mörk, folktom stad.

Vad jag tyckte:
Även denna bok är en nyutgåva av Maria Gripes klassiska barnbok. En utgåva med förtrollande vackra illustrationer av Harald Gripe. Glasblåsarns barn var jag helt säker på att jag en gång i tiden läst men nu är jag lite osäker. För jag kan inte minnas att boken var så otäck som jag tycker den är idag. Kanske är det ändå bara så att jag läser med andra ögon idag, mer som vuxen och inte som ett barn. För det är en obehaglig bok och rätt så skrämmande sådan. Maria Gripes utsökta pennan skildrar ensamhet så stark att den skapar ett fruktansvärt kontrollbehov och en stark längtan efter makt.

Glasblåsarns barn är en filosofisk bok som säkert kan analyseras bättre av andra än mig men jag märker att det krävs lite för att läsa boken. Sänker man kraven så går boken att läsa rakt upp och ner som en skrämmande saga. Men samtidigt så är det också väldigt vackert berättat med samma innerliga värme och omsorg som i Pappa Pellerins dotter.  Det finnas många intressanta karaktärer i boken som jag funderar över även efter avslutad läsning. Så på det stora hela är Glasblåsarns barn en sagoskimrande berättelse fylld med mystik och mörker som på många vis är väldigt tilltalande att läsa.

torsdag 10 november 2016

En studie i blod av Bonnie MacBird

Bonnie MacBird, En studie i blod
Rec-ex ifrån Harper Collins, Tusen tack!

Handling:
London, en snöig decemberdag år 1888. Doktor Watson nås av ett brådskande meddelande: hans gode vän och kompanjon, den världsberömde detektiven Sherlock Holmes, har fallit tillbaka i sitt kokainberoende. Det ser mörkt ut för Holmes och inget kan få honom på bättre tankar – tills han en dag får ett mystiskt brev från Paris. Det är den franska kabaréstjärna mademoiselle La Victoire som förtvivlat vädjar om hjälp. Hennes son är försvunnen.

Tillsammans med Watson skyndar sig detektiven till Paris. Där upptäcker han att pojkens försvinnande bara är toppen av ett isberg. Under ytan döljer sig en väv av intrikata mord och brutala lögner. Nu måste Watson och Holmes hitta pojken och samtidigt sätta stopp för den bestialiske mördaren. Frågan är bara: Kommer de hinna i tid, innan fler offer skördas? Och kommer mademoiselle La Victoire få se sin son igen.

Vad jag tyckte:
Författaren är amerikanska som har en stor kärlek till Sir Arthur Conan Dolyes klassiska karaktärer Sherlock Holmes och Dr Watson. Utifrån denna kärlek och intresse bygger Bonnie MacBird sin egen berättelse. På många sätt kan man känna igen Holmes och Watson då det är ett klassiskt upplägg på berättelse. Dock så känns berättelse också väldigt modern och uppdaterad. Holmes är tex en betydligt trevligare karaktär här än vad han är i originalet. Dock är det ju både bra och dåligt, bra för att det gör att författarens egna röst hörs och det blir inte enbart en schablonkopia av Doyles klassiska karaktär. Dåligt för att det är inte så Holmes ska vara egentligen. Dock finns där tillräckligt av element som gör att jag ändå känner igen mig i både Holmes och Watson. Författarens kärlek till karaktärerna skiner igenom och där hon med små medel bibehåller de klassiska element samtidigt som hon adderar sina egna.

Bonnie MacBird har lyckats väl med att skriva en genomtänkt och spännande berättelse. En studie i blod ( en parafras på En studie i rött kanske?) är en klassisk pusseldeckare men rymmer en aningen mer besinningslöst våld och blod än traditionellt. Dock så lyckas författaren väl med att skapa en fin hyllning till de klassiska berättelserna utan att tappa bort sin egen röst. Mycket lyckat gjort måste jag säga. Skildringarna av det viktorianska England är rent av filmiska i sitt utförande och jag sveps lätt bort till den tiden.

Framemot slutet tycker jag tyvärr att författaren tappar bort sig själv, det blir alldeles för mycket av allt. Det blir så många trådar och dessa lyckas inte författaren väva ihop på ett snyggt sätt tycker jag. Dock är jag överlag väldigt nöjd med att få ha läst En studie i Blod och jag läser gärna mer av författaren om det kommer något.