fredag 25 februari 2011

Kate Mosse, Vintervålnader

Freddie Watson har tappat greppet om livet, inget tycks längre ha någon mening. Allt tog sin början då ett telegram anlände år 1916, ett telegram om hans storebror George. Han var saknad i strid, förmodad död. 10 år senare plågas Freddie fortfarande av sorgen och ger sig iväg på en resa i franska Pyreneerna, han vill glömma och han vill hitta ett sätt att gå vidare.En snöstorm får honom att hamna i den ödsliga byn Nulle, han hamnar mitt i byns årliga traditionella fest. Där träffar han Fabrissa, en vacker ung kvinna som han får en omedelbar kontakt med. Dom samtalar hela natten igenom och Freddies tunga hjärta får en chans att slå på nytt. Dagen efter får Freddie veta att ingen sett dom två på festen.... Och ingen vet vem den unga kvinnan är.

Detta är så bra! Jag blev helt uppslukad av den och läste febrilt för att få veta mer. Det är en tunn bok, med utsökta små illustrationer i men innehållet är inte alls tunt utan rymmer sorg, längtan, kärlek och hopp. Det är en vemodig vacker spökhistoria om två människor som når varandra över gränserna, som kan ge varandra läkning och frid i själen igen. Språket flyter på fint och miljöbeskrivningarna är vackra. Precis som Mosses två tidigare böcker Kryptan och Labyrinten (del tre i denna serie är visst på gång, Citadellet) så är vi i samma franska trakter, i dom pyreneiska bergen, Laungedoc. Och även här så vävs skickligt in fakta och historier om religionskrigen på 1200talet i boken. En liten pärla till bok!

Irene Nemirovsky, Ensamhetens vin

Helene är ett litet barn i början av boken, ett oälskat barn och ett barn som bara är i vägen. Hennes mor Bella är en kylig och självupptagen kvinna som gillar ett utsvävande liv och ett liv med sin älskare. Pappan Boris är aldrig hemma, han är ständigt på jakt efter mer pengar så han kan föda sitt spelberoende.Ingen ser Helene förutom hennes djupt älskade guvernant Rose. Sedan drabbas Ryssland av revolution och familjen tvingas fly, först till Finland och sedan till Paris. Helene växer under tiden upp till en stark kvinna som hittar sin självkänsla och till slut våga stå emot som tyranniska mor.

Jag vet inte riktigt hur jag ska ställa mig till denna bok, det lilla barnet Helene känns så brådmoget och så vuxen i sitt sätt. Hon känns inte som ett riktigt barn. Jag har förstått att Ensamhetens vin är en självbiografi klädd i en fiktiv romans form. Och kanske färgar det av sig på att Nemirovsky är en vuxen röst men som försöker använda ett litet barns röst för att berätta sin historia? Språket är dock vackert och griper tag i en, men jag får ändå inte samma känsla för denna som för Blodets hetta. Naturligtvis är den väldigt läsvärd för att få en bild av hur livet kunde te sig under revolutionen i Ryssland.

torsdag 24 februari 2011

Ett års dagen

På lördag så infaller då ett årsdagen. Ett helt år sedan jag tog mina fyra katter, min hund och mitt bohag och förflyttade mig 50 mil bort. Rakt ut i det okända klev utan att tveka en enda sekund. 
 Men först får vi backa bandet rätt långt tillbaka, leta oss tillbaka i tiden för att att hitta den punkt där allt detta egentligen tog sin början. Det första lilla steget togs då min familj vågade ge mig en spark där bak och fick mig att våga bryta upp från en plats och en person som inte var bra för mig. Där i den lilla byn närmare min älskade familj, i den skabbiga lägenheten, där började min resa. Där påbörjade jag mitt arbete med att bli frisk igen. Hela tiden med min familj vid min sida, visst har vi haft våra stunder och våra bråk, men jag minns att även vår resa mot försoning tog sin början där.Hela tiden fanns där mina älskade katter, Alex, Luna, Chili och Lilleman (Vila i frid min vän) och en helt ny vän blev Affe, som gav mig så mycket under så kort tid (Sov gott min älskade). Tiden med Affe lede dock till något väldigt stort *ler* nämligen Herr Hund, världens goaste och finaste vän och den bästa medicin som finns (helt utan biverkningar!).  Efter två år behövdes det ännu en flytt, en akutflytt för att komma bort. Jag hamnade då i en pytteliten by i ett gammalt torp, en plats som jag både älskade och hatade! Men att lilla jag kunde och vågade bo själv där ute i ett litet hus, jag lärde mig fixa vedspisen själv, klippa gräset ( även om kära pappa många gånger tog ett par varv med), hugga ved och allt det där andra som krävs att kunna när man bor i ett hus. Jag som inte trodde jag var nåt alls, jag som alltid gjorde fel och inte dög till något alls. Jag fixade det!

Jag träffade under denna tiden en fin vän, en vän som  numera är ett minne bara men som under tiden i mitt lilla hus gav mig en hel del. Han gav mig mod att stå för den jag är, att våga säga nej. Kärleken den hade jag gömt undan så långt in jag kunde, men smärtan och tomheten fanns där. Men jag vågade inte längre tro på den eller lita på den, jag hade blivit så bränd innan och var så illa tilltygade att det var bäst om jag lärde mig att leva ensam. Jag och mina djur skulle klara oss själv! Men en dag så satte jag mig ned, surfade runt planlöst, leta lite halvhjärtat efter någonstans där man kunde kanske möta folk som också skrev, kanske våga lägga in sina egna dikter. Jag blev medlem i en skrivsida, och bland tusentals andra var där en person som glimra till. Jag kommenterade hans texter, svara på något han sa i forumet. Vi började prata på  msn. Jag tänkte att det är ju alltid fint att ha någon att prata med även om det bara är på nätet. Sen talades vi vid i telefon, mitt hjärta fladdra till men illa kvickt stängde jag in hjärtat i en låda. Men han såg mina murar som jag byggt runt mig, och tegelsten för tegelsten bröt han loss och lade varligt åt sidan. Sen kom den dag då vi skulle träffas. Jag som var livrädd för att gå utanför dörren, omvärlden kunde vara så stor och farlig, tog tåget genom halva Sverige för att möta en främmande människa!
När jag såg honom för första gången så fladdra mitt hjärta vilt och hela den första dagen så kändes det så rätt, så naturligt. Vi plockade bara upp samtalstråden där vi lämnat den kvällen innan. Vi skildes åt efter en helt ljuvlig dag, samtalen via telefon blev fler och längre, vi möttes på msn nästan varje kväll. Vi lärde känna varandra, han gav mig styrka att möta livet igen och han gav mig tro på att människor inte bara var onda. En hel sommar förflöt, en fin sommar med många utflykter med familjen och med att läka mig själv. 
 Sen kom han, Underbar ner till mig och som jag beundrar hans mod än idag. Jag var kanske lite elak och kastade han i lejongropen lite väl tidigt! Men som tur är avlöpte mötet med familjen väl och allt gick ju bra. *ler*

Sen följde en höst, en höst som var både ljuvlig och oerhört plågsam. Många turer blev det för oss, många resor tvärs igenom halva Sverige. Men jag tvivlade aldrig, jag visste enda sen första gången han var hos mig att jag hittat hem. Mitt tomrum var fyllt och jag visste att detta var rätt. Vår kärlek fick sig en rejäl omgång under den första hösten, den prövades många gånger men efter varje prövning kom vi ut på andra sidan  ännu starkare än förra gången. Han fick mig att växa, att våga leva och våga njuta. Han trodde på mig hela tiden (och tror på mig hela tiden nu med). Hos mig hade det sen en lång tid tillbaka funnits en längtan att börja om, någonstans långt bort. Men jag hade inte vågat tidigare. Men med hans hand i min och min älskade familjs stöd så tog jag det där klivet rätt ut i det okända för ett år sen.

Så nu är vi då tillbaka vid startpunkten, flytten för ett år sedan. En helt ny början 50 mil bort från allt som vad hemvant och tryggt. 50 mil bort från familjen. Jag har visst haft hemlängtan och gråtit av saknad, men familjen finns ju där och vi ses ofta ändå. Och när vi nu ses är det helt annorlunda än mot tidigare, vi möts som vuxna människor och vi kan samtala och umgås och ha det helt underbart. Jag har även stundtals känt mig väldigt vilsen, inte hade jag trott att det kunde vara så annorlunda här än där nere, jag var ju kvar i Sverige men så fel jag hade. Men sakta har jag lärt känna vår lilla stad här och landskapet i sig. Dock har jag aldrig någonsin haft några tvivel eller tvekan, utan det har hela tiden känts helt rätt. Underbar och jag har också skapat oss ett förhållande som är så starkt och så kärleksfullt. Vi har båda hittat hem nu. 

Då för ett år sen fick jag även äntligen hjälp med att kunna bli helt frisk, att kunna börja arbeta igen. Jag påbörjade min arbetsträning på ett demensboende för snart ett år sen, då var jag en rädd och försiktig människa som knappt vågade andas och som klarade bara några få timmar i veckan. Idag går jag rak i ryggen till jobb och tar för mig och pratar, skämtar och skrattar, och jag är nu upp i deltid! På ett år har jag gjort en helt makalös resa, en resa fylld av gropar och hinder som fått mig att ramla omkull. Men med Underbars hand i min och familjen som stöttar mig hela tiden så har det gått. Jag har bitit ihop och gett mig fanken på att detta ska jag klara. Jag ska visa alla att jag, lilla jag är bäst! Idag kan jag säga att jag är verkligen lycklig, jag mår bra och jag trivs med livet! 

Tänk hur saker och ting kan falla sig, tänk en liten stund på om jag inte gått in på just den sidan....Jag vågar inte tänka tanken klart ens. Det är för skrämmande. Och tänk om min älskade familj inte vågat ge mig en spark där bak för så många år sen? 

Till Pappa, du är och har varit ett orubbligt stöd. Din vilja att hjälpa mig betyder mycket för mig. Att du ständigt ger så mycket av dig själv för min skull och för mina systrars skull, det är oerhört fint. Tack för allt och jag älskar dig.

Till Mamma, du och jag är som hund och katt! Vi har bråkat så gnistorna har rykt! Men även vi har kommit långt under dessa åren. Bit för bit har vi närmat oss varandra och försonats med det gamla. Nu har jag fått en fin vän hos dig min älskade mams som jag kan prata med och finna tröst och stöd hos! Tack för allt och jag älskar dig.

Till minsta systern, Min underbar och pratglada syster! Vi tappade kontakten under en tid där men nu har även vi hittat tillbaka till varandra och kan prata som vänner igen. Jag är så stolt över dig med. Och så glad att du verkar ha hittat rätt här i livet, tillsammans med din pojke (krama om han från mig och säg åt han att han är en fin människa och att han ska vara rädd om dig). Jag älskar dig!

Till mellan systern, Du och jag har inte längre någon bra kontakt, du är där bort i USA och jag är här. Jag önskar vi kunde ha en bättre kontakt då jag saknar dig. Jag beundrar ditt mod och din styrka. Och tack för att just du var en av dom som sparka mest då för många år sen! Jag älskar dig

Till Underbar, Jag älskar dig av hela mitt hjärta, hela min själ och hela min kropp. Du är mitt hem och min borg. Du är min viloplats och min trygghet. Du är min glädje och min vän. Du är min älskade och min ledsagare. Du är mitt allt! Tack för att du finns!

måndag 21 februari 2011

Paus

Jag kände att jag var tvungen att ta en paus från allt nu. Lyssna på min kropp och våga säga nej. Jag vet att snart är arbetsträningen över och jag måste söka jobb. Men jag vet även att Underbar stöttar mig och att vi klarar oss. Jag har inte någon panik att hitta jobb omedelbart och det är skönt att veta. Men jag har pressat mig själv så hårt för att få det att gå ihop. Jag tar för mycket ansvar här hemma med och kan inte riktigt släppa kontrollen. Jag måste bli bättre på det helt enkelt. Men nu ska jag bara vila denna vecka, läsa, sova och gå långa promenader.  

Lite om läsningen, denna månad har varit riktigt fin. Har haft många fina läsupplevelser och hitta många nya "vänner". Läsningen är något som verkligen ger mig energi och framförallt ro i kroppen. Att bara få dyka in i en bok, att få njuta av upplevelsen och få stänga av omvärlden helt för en stund. På onsdag är det bokreadags, några är redan på väg hem till mig och en runda till byns lilla bokhandel blir det med. Hoppas göra några fler fina fynd och kanske hitta några nya bekantskaper. 

Nu ska jag bara skriva en rec till och sen vila mitt stackars finger. För naturligtvis stöp jag i backen imorse och det ordentligt. Reflexmässigt slängde jag ut armen för att ta emot... Inte så smart visa det sig då mitt ena finger stukades till. Och nu tycker jag allt att det räcker med snö och vinter. Jag är så trött på den, trött på snön, trött på kylan, trött på alla kläder. Helt enkelt trött på den. Det räcker nu!!!

Irene Nemirovsky, Blodets hetta

I en liten fransk by lever människorna tätt in på varandra i ett till ytan lugnt och välordnat samhället. Den åldrade Silvio är vår berättarröst som med sin långa livserfarenhet iakttar hur livet går sin stilla lunk ända tills den bryts av häftiga passioner, svek och otro. Sakta så kommer gamla mörka familjehemligheter till ytan och allt rubbas.

Med många små nyanser berättas en historia om längtan, kärlek och passioner. Språket känns avskalat och till ytan enkelt men det döljs många lager bakom. Detta är en bok att läsa långsamt och njuta av, lite som en fin chokladpralin. Det är en väldigt vacker bok och jag kommer bära med mig den länge. Jag blev väldigt förtjust i Nemiroskys berättarstil och hur hon med små medel kunde locka fram så mycket. Och det gör mig väldigt sorgsen att veta att Irene inte fick lov att leva längre, 1942 sattes hon i Auschwitz och en månad senare var hon död. Under sin korta levnadstid hann det komma ut 4 böcker och bla denna bok hittades senare och gavs ut först 2009.

onsdag 16 februari 2011

Guillermo Martinez, Lucianas långsamma död

Lucianas pojkvän drunknar, sedan dör hennes föräldrar och hennes bror i två olika olyckor. Men Lucian tror att det inte är olyckor utan en man, en begåvad författare, som hon en gång jobbade för som arrangerar dödsfallen. En man som hon förödmjukade och avvisade. Han är nu ute efter hämnd. Eller är det den sanna historien? Den begåvade författaren kommer även till tals och får berätta sin version. Och snart är vi inne i en virvel där vi inte vet som som är sant eller lögn. Vem är den skyldige och vem är den oskyldige?

Jag vet inte vad jag ska tycka om denna bok egentligen. Visst är språket stilsäkert, där finns ett driv framåt och där finns oanade vändningar. Men för mig blir det mest, Jaha? Jag gillar iden med att vi får höra samma historia ifrån två olika håll. Det blir svårt att veta vad som är sanning och vad som är lögn. Men jag får inte någon direkt känsla för den, det känns som om det bara skrapas på ytan. Tråkigt tycker jag då jag verkligen var sugen att läsa denna bok, tankarna om hämnd, om slump och om straff verkade så intressanta. Men i denna bok fann jag inte det jag sökte.

söndag 13 februari 2011

Claude Izner, Mordet i Eiffeltornet

Vi befinner oss i Paris, året är 1889 och den stora världsutställningen äger rum. Paris nya triumf, Eiffeltornet är invigt. Och en kvinna faller död ner just där, ett bistick säger polisen. Men bokhandlaren Victor Legris anar att det inte är hela sanningen och när fler människor dör av just ett bistick så dras Victor in i en mörk härva. Och att skilja vän från fiende blir svårt under dessa heta sommarveckor.

Detta är en väldigt klassisk pusseldeckare i samma anda som Agatha Christie. Platsen, miljöerna och tiden är väldigt trevliga och fulla av historisk detaljrikedom. Victor Legris är en härlig människa att lära känna, något förvirrad och ängsligt lagd dock. Hans vänner får även dom ta sin plats såsom Kenji, hans kollega och styvfar. Det är avkopplande läsning som går snabbt att läsa. Och pusselbitarna och ledtrådarna finns där, utplacerade men inte alltför tydliga. En mycket härlig lässtund fick jag med denna bok, jag vill väldigt gärna fortsätta läsa mer om Victor Legris.

Tanja Langer, Cap Estrel

Michel, en ung arkitekt, som precis avslutat ett stort projekt ger sig av på semester. Han tänker tillbringa några veckor på Franska Rivieran. Denna resa väcker minnen och vi som läsare förstår så småningom att han varit där förut. Vi får även följa en ung kvinna vid namn Elisabet och vi får följa en ung kvinna vid namn Helene och hennes två små barn.

I korta stycken växlar historien mellan dessa människor och lager för lager skalas av. Sakta läggs pusselbitarna och vi börjar förstå vad som egentligen hänt mellan dessa människor. I början hade jag svårt att ta mig in i boken, den bjöd på motstånd. Jag kände mig förvirrad av det avskalade språket, bristen på detaljer och av enkelheten i stilen men jag läste vidare och så småningom hittade jag in. Den dagen jag läste boken hade jag bara tid att sitta ner i korta stunder och det var nog det som behövdes, tid mellan lässtunderna för att smälta och förstå. För boken är oerhört vacker i all sin enkelhet. Det handlar om kärlekens förödande kraft och om att längta och om saknad. Hur kärleken kan vända upp och ner på hela världen. Detta är en stilsäker debut med ett fantastiskt språk och en ljuvlig känsla.

onsdag 9 februari 2011

Hoppsan då...

Glömt berätta att jag fick två böcker av Underbar förra veckan, det var Mordet i  Eiffeltornet av Claude Izner (utläst, rec kommer) och Iskallt budskap av Kitty Sewell. Han vet hur man gör sin flickvän glad *ler*

Sen så råkade jag halka in på Adlibris sida idag och där kunde man förboka inför bokrean! Tre st ifrån bokrean blev det, Blodets hetta av Irene Nemirovsky ( lånade denna ifrån bibblan och blev förälskad!),  Älskade syster av Joyce Carol Oatse och Uppslukad av Jasper Fforde. Sen tog jag en pocket vid sidan om som jag länge velat läsa, Slutet på Mr Y av Scarlett Thomas.  Sen blir det ett besök i den lilla bokhandeln här i byn med och ett besök i stora staden för att kolla av vad som finns där. Jag gillar bokrean men inte så att jag köper bara för köpandets skull, oftast är det böcker jag läst men vill ha i bokhyllan för att kunna läsa om, sen är det böcker jag länge varit intresserad av att läsa och sist är det böcker av favoritförfattare som jag gärna vill ha. Alla inköp är noga utvalda!

Guillermo Martinez, Morden i Oxford

En ung argentinsk student kommer till Oxford för att studera matematik. Han hyr ett rum hos en äldre dam som sedan blir mördad. Arthur Seldom, en matematik professor, fick en varning innan mordet begicks. En lapp där det var ritat en symbol och orden "Den första i ordningen". Därefter upptäcks flera lappar och fler mord begås enligt en invecklad och matematisk logik. Och jag begriper inte mycket alls, långa stunder ägnas åt djupa filosofiska studier och det med en matematisk inriktning. Ord och termer som någon mycket smartare än jag kan begripa används jämt och ständigt, jag känner mig dum som får använda ordboken för att kunna förstå vad det är jag läser om. Jag gillar inte det alls. Boken känns osammanhängande och obegriplig, jag får ingen känsla för någon av personerna i boken. Karaktärerna känns väldigt platta och ensidiga, inte fulla av liv och känslor.

Där finns ett litet sidospår i boken som jag fann väldigt sorgligt och vackert men det var nog den enda behållningen av boken.  Det var denna bok jag nämnde i ett inlägg som tog emot att läsa, ville ändå läsa ut den efter ha tagit mig igenom halva boken. Men nu känns det väldigt dumt, borde gett upp och ägnat tiden åt något bättre.

lördag 5 februari 2011

Ingrid Hedström, Lärarinnan i Villette

En älskad och väldigt omtyckt lärarinnan blir påkörd och dödad i en bilolycka eller är det inte en olycka? Undersökningsdomaren Martine Poirot i den lilla belgiska staden Villette ( Väldigt snygg vinkning där med namn och land!) börjar undersöka fallet och upptäcker att där finns många mörka hemligheter i den döda kvinnans liv. Och det är många som inte vill att dom kommer fram i ljuset igen. En sidohistoria är Martines man, historikern Thomas som försöker ta reda på vem som ligger bakom en massgrav som hittas på en byggarbetsplats.

Det finns ett driv i boken och ett medryckande språk men jag finner karaktärerna väldigt platta och livlösa.Martine och hennes vänner känns väldigt stereotypa och jag får ingen direkt känsla för någon i boken faktiskt. Historien i sig är väldigt intressant och välskriven, med många detaljer om det belgiska samhället. Men det saknas något i denna bok känner jag. Jag kommer läsa nästa del i serien med för att se om det blir en utveckling eller inte.

Peter James, Död mans fotspår

Ett kvinnolik hittas i en dagvatten tunnel, en ung kvinna är på flykt ifrån någon eller något, ännu  ett kvinnolik hittas fast denna gång i Australien och allt verkar leda till en man som avled  9/11-01 i New York...

Roy Grace och hans kollegor får fullt upp i denna boken. Det är många historier att hålla reda, många trådar att nysta i och många pusselbitar att hitta. Det är en ständig spänning med väldigt smarta vändningar. Jag gillar verkligen James sätt att skriva, språket är dynamiska och karaktärerna känns levande. Roy och hans kolleger känns verkliga och äkta, det känns inte stereotypt och stelt. Det är befriande att läsa sådana deckare där den traditionella typen inte förekommer, visst finns där karaktärer bland Roys team som är mindre tilltalande, såsom Norman Pottinger, en sexfixerad och fördomsfull man men som har en väldigt bra förmåga att snoka rätt på ledtrådar.  Slutet gör mig dock väldigt frustrerad eftersom jag vill ha svar nu! Men nästa del är ännu inte översatt till svenska! Skynda på kära översättare!

Januari månad

Tänkte göra en kort summering vid varje månadsskifte på utlästa böcker. Januari månad var antalet dock lite lågt, men jag har varit bortrest en del och även haft lite problem med migränen ett par dagar. Är dock nöjd av valet av böcker, det blev en väldigt trevlig blandning förra månaden och även en viss prestation i att slutläsa en bok som var rätt motig emellanåt att ta sig igenom (om den boken kommer en rec så småningom).
Stjärnorna står för betyget som mest är ett rent känslomässigt betyg, om hur jag kände för boken just då. Dom mer konkreta funderingar angående språk, karaktärer, miljöer, stämningar och liknande skrivs istället ner här. Ungefär vad betygsskalan är:  * Dålig bok som inte gav något, ** Helt ok, *** Bra bok men något fattades, **** Väldigt bra bok som gav en fin känsla, ***** En helt underbar bok som var osläppbar 

  • John Berendt, Fallande änglars stad ***
  • Jan Mårtensson, Vampyren ***
  • Kate Morton, Den glömda trädgården *****
  • Peter James, Död mans fotspår ****
  • Curtis Sittenfield, I en klass för sig ****
  • Ingrid Hedström, Lärarinnan i Viletta ***
  • Guillermo Martinez, Morden i Oxford *** 

onsdag 2 februari 2011

Sherlock Holmes

Jag har läst det mesta om Sherlock Holmes och hans vapenbroder Dr Watson, och jag läser gärna om dessa böcker. Arthur Conan Doyle var en mästare på att bygga upp skickliga intriger, spännande fall och skapar ett intresse för karaktärerna. Holmes själv är en otrevlig, egoistisk och lätt galen person men han är även ett geni. Dr Watson är hans ständiga skugga och följeslagare som skapar en fin dynamik i historierna. Åtskilliga tv:serie och filmer har gjorts om detta paret som kämpar mot brottsligheten och ondskan. I söndags dök ännu en tv:serie upp och som lyckades så totalt att skapa något helt nytt ut av detta radarpar! Holmes och Watson har nu fått flytta in i modern tid och det var en väldigt lyckad gjord överflyttning. Det funkar väldigt väl och är väl anpassat till modern tid, referenser till Doyles historier görs hela tiden, tex så bor dom även i denna nya serie på 221 Baker Street, Watson är fortfarande en militärläkare osv. Men Holmes missbruk har reducerats till ett beroende av nikotinplåster, vilket känns bra. Jag gillar det nyskapande i serien som tex att när Holmes tänker för sig själv, så gör han det tyst men det dyker upp små rutor där det står vad han tänker. Mycket intressant serie och jag kommer se resterande två avsnitt med glädje. Och jag håller alla tummar för att det rykte som går, att det kommer att släppas fler avsnitt är sant!

Solsidan

I helgen som gick upptäckte jag och Underbar, väldigt långt efter alla andra, tvserien Solsidan. Vi tittar inte alls mycket på tv, dels för att vi inte hinner och dels för att vi stör oss väldigt mycket på vissa av tvkanalerna. Vi har ingen lust att följa diverse olika dokusåpor av vitt skilda ämnen och vitt skilda kvaliteter, vi har inget intresse av att ständigt bli avbrutna i tvserier av ständiga reklampauser och vi trivs bättre utan tv:n. Så vi låter bli att titta på tv helt enkelt, vi serdock gärna på dokumentärer  av olika ämnen och även gärna tvserier på ettan och tvåan. Och vi skaffar oss även tvserier som vi kan titta på via datorn eller dvd:n. I helgen var vi på jakt efter något avslappnande, varmt och roligt att titta på. Valet föll på Solsidan och vilken lycka! Serien är helt underbar, full av igenkännings humor och trevliga människor. Ingen direkt slagunder bältet humor, ingen förnedrings humor, bara en enkel och varm humor med bitska ironiska undertoner om dagens samhälle och relationer. Vi fastnade så mycket att vi tryckte i oss halva första säsongen!