Att lära sig den hårda vägen

Jag har funderat fram och tillbaka hur privat jag ska vara här på bloggen och kommit fram till att det allra privataste stannar hos mig. Men jag tänker dock vara något personlig och det för att min blogg och min läsning har påverkats mycket sista tiden och kommer påverkas under en tid framöver med.  Jag fick mig en hård läxa för två veckor sedan och det är att när man inte lyssnar på sin kropp så kommer den för eller senare ge dig en käftsmäll så att du börjar lyssna på den. Jag har fibromyalgi, obehandlad och ignorerad utav mig. Lite som att tänker jag inte på den så finns den inte.... Jag har jobbat en del under sista halvåret och det fungerade ok. Så i mars skadade jag knäet väldigt illa och jag jobbade, var sjukskriven, jobbade lite till, blev sjukskriven, jobbade och sedan blev jag uppsagd i slutet på mars. Började söka jobb, det var absolut nödvändigt med jobb och det nu! Studier var inplanerade till hösten eller möjligen nästa vår men jobb skulle fixas till varje pris.

Blev erbjuden ett jobb och då kollapsade jag, hjärtat och hjärnan totalt överansträngda. Jag kom inte ens ihåg mitt eget namn... Just nu är jag sjukskriven på heltid, inväntar tid till en smärtklinik och försöker ta en timme i taget, en dag i sänder. Jag orkar inte läsa, får inte läsa för mycket heller, ska låta bli datorn, mobilen och tv:n. Går långsamma rundor med hunden, sitter på gräsmattan och försöker lära mig att andas igen. Lära mig förstå hur mitt liv kommer bli nu med en kronisk smärtsjukdom. Vart är mitt liv på väg nu? Kommer jag kunna följa min utstakade väg? Vilka blir mina drömmar nu? Sådana frågor och många andra bearbetar jag en i taget, just nu är det helt kroppen som bestämmer vad som sker under dagen.  Lyssnar på fåglarna, tittar på katternas bus i gräset, njuter av vinden och solen. Eller så kryper jag upp i soffan med djuren och bara är en stund.

Hunden Gibson längst till vänster, därefter Mio och Chili uppe i knäet!

Bloggen kommer inte försvinna, jag kommer skriva omdömen och vara aktiv men i mindre omfång. För bloggen betyder så mycket för mig, det är min oas och fristad. Samtidigt som jag inte läst alla era andras bloggar eller kommenterat hos er, det saknar jag med.

Böckerna jag orkar läsa just nu, de är så få och det tar sådan tid att läsa. Men jag är glad för att jag i alla fall kan läsa något, för tänk om böckerna försvunnit helt? Det jag gör mest om dagarna är att måla, eller rättare sagt färglägga. Då får hjärnan vila ifrån alla intryck och impulser och kroppen får komma i fas med sig själv igen.

Tack till alla er som ändå fortfarande tittar in!