Måndagsgrubbel: Böcker och sorg

Jag har tvekat fram och tillbaka kring dagens måndagsgrubbel. Om jag ska skriva just detta inlägg
eller välja något annat. Anledning är att just detta grubbel blir personligt och allvarligt. Men i förmiddags var jag på min vårdcentral och skulle möta min nya läkare och blev i princip dumförklarad när det gäller just detta ämne jag funderar på skriva om. Jag känner därför att det är viktigt för mig att lyfta fram det och visa på ämnets allvar. Koppling till bokbloggen kommer bli tydligare ju längre ni läser. Ämnet som jag kommer beröra handlar om sorg. Sorgen man känner när en älskad familjemedlem dör. Sorg är något allmänt vedertaget och accepterat av de allra flesta när vi förlorar en nära anhörig. Men sorgen som uppstår när den älskade familjemedlemmen är fyrbent i form av tex en katt eller hund är inte lika accepterad och ofta möts man av oförståelse. Som min läkare idag som inte kunde förstå att jag just nu lever i en sorg, för det var ju bara katt det handlade om.  Sorg går inte att jämföra eller mätas, man kan inte tycker jag säga att min sorg är värre än din sorg eller göra åtskillnad för att det ena sorgen handlar om en mänsklig förlust och den andra om förlusten efter ett husdjur. Sorg är privat och personlig, det är bara du som känner sorgen som vet hur stark den är och det är bara du som kan veta hur djup din sorg är.

För att knyta samman detta högst privata ämnen med just bokbloggen så kommer jag i detta inlägg svara på en kommentar jag fick häromdagen. En kommentar sagd i alla vänlighet förstås men som fick mig att börja grubbla likväl. Det var i samband med att jag lade upp läslistorna för september och oktober som jag fick en kommentar kring att jag läste extremt mycket på sista tiden. Ja jag har läst mycket på sista tiden och det har sina skäl. I augusti när det stod klart att Chili inte skulle överleva så byggde jag ett fort omkring mig. Jag bäddade in mig i ett bo där omvärlden, verkligheten och vardagen enbart kunde hanteras i små portion. Jag pratade med mina närmaste men bara i små doser, jag var social med mina närmaste men bara i korta stunder och allt det där som skedde i omvärlden, krig i Syrien och presidentval i USA, det läste jag om och reagerade på. Men i små portioner. Jag är sjukskriven men varje dag är fylld med träning, studier, möten och behandlingar  samt ett hem att ta hand om och de kvarvarande djurens alla behov att tillgodose. Men så fort jag kunde och kan så kryper jag likt en sköldpadda in i mitt skal igen och låter mig omsvepas av ord. Jag kliver ut ifrån min egen verklighet med sorg och förtvivlan, med orkeslöshet och tomhet och låter bokens värld ta över.

 När Chili gick bort så började jag läsa. Så fort boken och jag var klara med varandra så föste boken mig varsamt framåt till nästa bok och sedan nästa bok därefter. I ett lysande pärlband så ser jag alla böcker som varsamt föst mig framåt under de sista månaderna. En efter en har de tagit hand om mig och låtit mig slippa verkligheten och vardagen när jag inte längre orkar med den. För även om de är många så har jag inte skummat någon av dom, inte har jag heller glömt bort någon utan alla finns de där hos mig. Varje bok har gett mig en stunds andrum men vissa har gett mig ännu mer än så. J.K Rowling lät mig få vara med Harry Potter och hans vänner där inga sjuka katter finns och där fantasin och magin lindrade smärtan.  När det stod klart att Luna var obotligt sjuk med en massiv tumör på hjärtat och där även hennes liv inte gick att rädda så var det till Serahema jag begav mig, skriven av Marcus Olausson. Här sveptes jag iväg och under en tid så fick jag andas och vara tillsammans med Elderim, Cal och Rendon. Längre fram dök Anna-Klara Mehlich upp och hennes sagoböcker med skimmer och finhet svalkade ett brinnande hjärta. Därefter kom Anna Jakobsson Lund och Fredrik Backman som via sina känslostarka böcker fick mig att gråta när jag inte kunde gråta på egen hand. För att sorgen och förtvivlan var för stor.

Fortfarande bygger jag fort kring mig och kryper in i mitt skal, fortfarande vaggar böckerna mig till ro och ger mig andrum. Sorgen pågår varje dag, varje andetag men steg för steg tar jag mig igenom. Mina närmaste, min sambo och våra katter Mio och Alice samt lilla hunden Gibson stöttar mig och ger mig ork även om jag inte kan prata om det jag känner. Även om jag inte orkar vara här till fullo så finns de hos mig. Läkningen sker sakta, för varje bok kommer jag närmare mig själv igen och när jag hittat tillbaka till mig själv igen så kan min relation till böckerna återigen bli som vanligt. Istället för att inhalera böcker så finns böcker där som vanligt, just nu är böcker mer som ett beroende. Istället för att tröstäta eller dricka eller liknande beroende så är jag beroende av böckerna och den avskärmning de skänker mig just nu. När jag läser så kan jag stänga ute världen, verkligheten och vardagen. Så småningom kommer jag orkar med livet och vardagen igen där jag läser för att jag vill det och inte för att det är livsnödvändigt. Där böckerna är sällskap och inte enbart medicin. Där jag inte behöver bygga ett fort bestående av ord och sidor av papper. Där jag orkar vara här och nu hela tiden utan att ständigt fly in i böckernas värld när jag inte orkar leva i verkligheten och vardagen. Men inte än, kanske om en stund.

Måndagsgrubbel: Vad är en roman?

Förra veckan hoppade jag måndagsgrubblet pga av tidsbrist och brist på ork. Denna måndag kommer jag med anledning av Lyrans Noblessers Den bästa utmaningen grubblar över vad är egentligen en roman? Utmaningen gick ut på att lista den bästa amerikanska författaren som skrev romaner. Jag tyckte att jag läste mycket romaner och då även av kvinnliga amerikanska författare. Men så visade det sig att det gjorde jag inte alls. Och många av de jag listat som romaner kategoriseras under andra etiketter såsom feel-good, underhållningslitteratur eller chick-lit. Så vad är då en roman? Vilka böcker passar egentligen in på etiketten roman? Vi börjar med att reda ut alla begrepp tror jag.

Enligt wiki är romanen en  "populär skönlitterär form som består av en längre berättelse på prosa." Men att "Moderna romaner kan ytterligare delas in i genrer såsom detektivroman, science fiction-roman och kärleksromaner"  

Så om jag förstår detta rätt så är  begreppet roman grunden och där man sedan lägger till någon form av specifikation i form av feel-good, detektiv eller kärleksroman för att specificera exakt vad boken handlar om. Så att jag läsare vet om det är en feel-good jag läser eller om det är en detektivroman. Denna indelning är det vi även kallar genrer om jag förstår det hela rätt.  Så en bok som har etiketten feel-good är i grunden en roman men där själva etiketten hjälper oss läsare att förstå vad för sorts bok det är. Möjligen är dessa indelningar också till hjälp för författaren när de skriver? Men då är även dystopier och fantasy en form av romaner? De är ju längre berättelse skrivna på prosa men har en särskild inriktning/tema och därför blir de fantasyböcker eller dystopier. 

Finns det möjligen någon form av böcker som enbart är romaner? Är romaner på något sätt en egen genre?  Enligt sidan författartips så ska romanen innehålla en story, en intrig samt innehålla en början, en mitt och ett slut. Men det hjälper ju inte mig egentligen, för det jag vill veta är om en bok enbart kan kallas för att det är en roman. Inget annat, bara att det är en roman. Eller måste varje roman delas in i olika former av genrer? Skriver tex Mhairi McFarlane romaner i genren chick-lit eller skriver Lucy Dillon romaner i genren feel-good? Om jag istället läser tex Toni Morrison som var mitt exempel i Den bästa utmaningen, kallas hennes verk för romaner eller är det även något mer? Söker man på Toni Morrisons bok De blåaste ögonen står det att det är en fiktion samt en roman. Medan inne på Bokus så står boken under kategorin Samtida skönlitteratur.  Under denna kategori hittar vi även Lucy Dillon. 

Då fick vi ytterligare ett begrepp att reda ut, nämligen skönlitteratur. Såhär skriver wiki om det: "Skönlitteratur är en samlingsterm för berättelser och andra texter skrivna med konstnärliga mål. Innehållet kan vara påhittat utan att det nödvändigtvis måste vara lögn." Alltså precis som Toni Morrison eller Lucy Dillons bok. Samt " I bokhandlar och bibliotek utgör skönlitteratur en betydande andel av de böcker som ställs ut, och delas därför upp i flera undergrupper, baserat på genre, målgrupp eller omfång"   

Indelning brukar göras i tre större grupper nämligen epik, dramatik och lyrik. Dessa huvudgrupper delas sedan i mindre undergrupper. Epik delas tex in i roman, epos och noveller.  Därefter delas varje undergrupp in i olika stilar och genrer. Så en bok är inte bara en bok, rakt upp och ned. Det är inte bara en roman utan varje enskild roman ska placeras i rätt sorts fack beroende på vilket innehåll den har. Eller är jag helt ute och cyklar? Har ni några tankar kring dagens måndagsgrubbel som inte skapade några direkta svar utan istället fler frågor. 

Måndagsgrubbel: Baksidetexter

Då var det dags för det allra första måndagsgrubblet! En serie inlägg som kommer en gång i veckan och där jag kommer grubbla över stora saker och små saker som har med böcker och läsning att göra. Vill du som läser kommentera det jag grubblar över får du gärna göra det och vill du även skriva ett eget inlägg som svar på mitt måndagsgrubbel får du gärna göra det ( länka gärna då här så jag kan hitta det du skrivit!) Har du kanske något du vill att jag grubbla över säg till så ordnar jag det!

Mitt första grubbel handlar om baksidetexter. Och allra först måste jag få säga att själva ordet i sig är väldigt klumpigt och jag undrar om det kanske inte finns något bättre ord för det? Det jag menar med baksidetexter är i alla fall det som står på baksidan av boken. Detta korta stycke som beskriver bokens handling för mig.

Ett stycke text som det råder många delade meningar om. Vissa vill inte alls läsa det medan andra tycker det är väldigt hjälpfullt att det finns. Jag tillhör dom som gillar att läsa baksidetexten, det är i det närmaste ett måste för.  Jag lånar väldigt mycket av mina böcker och när jag är på biblioteket för att hitta böcker så dels går jag efter säkra kort, de böcker där jag känner till författaren och vill läsa, dels efter ren chansning. Då läser jag titeln, lockas av ett fint omslag och läser baksidetexten för att bestämma mig för om det är en bok för mig.  Dessutom så är det så att innan jag börjar läsa boken vill jag gärna läsa baksidetexten, informationen som finns på flikarna på omslaget, författarinformationen om det finns och så all den där informationen som finns i början av boken. Utan det har jag svårt att komma igång med läsningen, jag behöver en hint om vad boken kommer att handla om. Man skulle kunna säga att det fungerar som en startsträcka för att komma igång med läsningen. Jag fungerar likadant när det kommer till filmer och tv-serie, även om jag vet vad filmen handlar om eller om det är en tv-serie jag sett många avsnitt av så måste jag läsa det korta stycket som beskriver filmen eller det avsnitt jag ska se. Att bara börja titta eller läsa känns konstigt för mig, det är svårt att inte vet något alls om det jag ska börja se eller läsa. Jag behöver en liten förklaring till vad handlingen kommer gå ut på för annars känner jag mig helt vilsen på något sätt. När jag väl kommit igång med läsningen så behöver jag inte denna startsträcka utan kan bara fortsätta läsa efter varje avbrott.

Jag använder också baksidetexterna som påminnelse om böcker jag har läst. Just för tillfället är mitt minne väldigt dåligt och fungerar inte alls som det ska. Men oftast när jag läst ut en bok så kommer jag ihåg den bra länge efteråt.  Efter en tid så fylls det på med fler utlästa böcker och vissa böcker faller då i glömska. Det skulle bli helt överfullt i huvudet annars ju. Men det räcker oftast att jag får se titeln och läsa baksidetexten för att jag ska komma ihåg bokens handling och vad jag tyckte om den. Böcker som har många år på nacken minns jag kanske inte lika mycket som de böcker jag läste för ett eller två år sedan.

Men en baksidetext kan inte heller vara skriven hur som helst. Det finns några komponenter som avgör om det är en bra baksidetext eller inte, Det viktigaste är längden, ibland har man stött på texter som är nästan lika långa som hela boken och då blir det för mycket information. Så lagom lång och i denna lagom långa text bör det rymmas en kortare beskrivning av bokens handling och de personer som ingår i den. Men det ska inte avslöjas för mycket heller och helst undvika spoilers. Ibland har man läst en baksidetext som avslöjar att tex att en stor tragedi ska inträffa och så sitter man där och väntar och väntar och så händer det ingen stor tragedi. Eller händer det men man själv förstår inte hur tragedin kunde utmålas som så avgörande för handlingen att det tom skrevs om den på baksidan. Texten får gärna innehålla någon information om vilkens sorts bok det är, om det är spänning eller drama eller något annat. Så att jag som läsare får en liten hint om vilken sorts bok det är jag kommer att läsa. Gärna då insmuget några lämpliga beskrivningar som tex mustigt språk, nagelbitande spänning eller ömsint kärlekshistoria. Det sätter tonläget och gör att jag kan lättare avgöra om när boken ska läsas. Denna bit hör ihop med att jag är en läsare som utgår mycket ifrån dagsform och känsloläge när jag ska välja en bok. Jag planlägger inte min läsning utan jag utgår ifrån vilket humör jag är på. ( Detta blir ett eget grubbel om detta tror jag!)

Så för att lista några bra hållpunkter för en bra baksidetext:

* Lagom lång
* Kortare beskrivning av bokens handling och personer.
* Inga för stora avslöjande men gärna en liten teaser om innehållet.
* Några beskrivande detaljer om vilken sorts bok det är jag ska läsa.

Några bra baksidetexter jag läst på sistone är Marcus Olaussons till den första boken i serien Serahema Sapprium,boken De rotlösa. Baksidetexten är lagom lång, ger en tydlig hint om handling men utan att avslöja för mycket. Den känns lockande och avslutats med det dramatiska " Ty blod är liv och Han Som Viskar i Natten har åter vaknat". En annan väldigt bra baksidetext är den till Michelle Pavers senaste bok Expediton Kanchenjunga, även denna lagom lång med lockande beskrivning och med en teaser om det lurar något ondskefullt på berget.

Så vad tycker du om baksidetexter? Bra eller dåligt? Läser du dom eller hoppas du helst över dom helt?