Temainlägg: Tre nordiska deckare

Här kommer då det fjärde temainlägget och denna gången blir det tre nordiska deckare.

Vi börjar i Danmark:
Den gränslöse av Jussi Adler-Ohlson

För sjätte gången hälsar jag på hos kriminalkommissarien Carl Mörk och hans kollegor Assad och Rose. Avdelning Q får en förfrågan ifrån Bornholm, en gammal bekant till Mörk som ber om hans hjälp med ett gammalt fall. En ung kvinna som mystiskt försvann och senare hittades död på Bornholm. Inget som får Mörk att rusa iväg för att hjälpa sin kollega. Något han snart får ångra. Dessutom följer vi en sidohistoria om en ung kvinna som fastnar i en sekts långa tentakler. Dessa två historier ska mot slutet flätas samman men denna gång tycker jag att historien som Adler-Olsen berättar är ovanligt segdragen. Det mesta står och stampar på samma ställe i en evighet innan den gamla historien kopplas ihop med den nutida historien. Den gränslöse känns lite dammig helt enkelt och jag är rätt glad när boken väl tar slut. Visst kan Adler-Olson skriva, det är det ingen tveka om. Språket är rappt och tätt skrivet, dialogerna flyter på fint och karaktärerna är lika underbara som vanligt. Assad är en kär favorit hos mig, hans förflutna gömmer nog på många hemligheter. Så jag läser gärna men det tar emot en aningen framemot slutet. Jag hoppas verkligen att det kommer fler delar om Avdelning Q och att det där läs-drivet som fanns i de första delarna, det där drivet som gör att man bara måste läsa ett kapitel till och ett till och ett till, kommer tillbaka.


Vi tar ett skutt över sundet och landar i Sverige:

Paradisoffer, Kristina Ohlsson

Paradisoffer är en deckare som på ett kusligt sätt kom att nästintill verklig, jag läste denna strax innan tragedin i Nice inträffade och med de senaste årens ständiga bombningar och terrorism färskt i minne så är Paradisoffer oerhört skrämmande. Här är det ett Boeing 747 som lyfter ifrån Stockholm, ankomst stad New York som blir kapat. Ett bombhot hittas ombord planet strax efter det lyft från marken. Hotet säger att planet inte får landa förrän ett antal krav har infriats, om planet landar sprängs det i luften. Vi möter här igen Fredrika Bergman som numera arbetar på Justitieministeriet och Alex Recht som fortfarande jobbar inom polisen men där han leder ett helt nytt team. Dessutom möter vi Eden Lundell som arbetar på Säpos kontraterrorenhet, en mycket trevlig ny bekantskap måste jag säga. Att författaren själv har arbetat och har erfarenheter inom Säpo så blir också skildringen av det kapade planet så mycket mer äkta. Paradisoffer är en vansinnigt spännande berättelse som är omöjlig att lägga ifrån sig, kaparna har satt en tidsgräns och den följer även vi som läsare. Kristina Ohlsson är en skicklig författare som kan konsten att skapa driv i sin berättelse, fylla ut den med välgjorda karaktärer och trovärdiga miljöskildringar.

Vi förflyttar oss över gränsen och beger oss till Norge:

Ugglan dödar bara om natten, Samuel Björk

Samuel Björk skrämde slag på mig i sin första bok, som heter Det hänger en ängel ensam i skogen och i bok två lyckas han återigen skrämma slag på mig. Ugglan dödar.... är en otroligt skickligt skriven berättelse med en tät intrig och helt oväntade vändningar. Här lurar mörkret precis under ytan och ondskan är mitt ibland oss alla. Jag slukar Ugglan dödar... och de sista kapitlen sitter jag med andan i halsen. Vi får möta kriminalkommissarien Holger Munch igen tillsammans med hela sitt team. Mia Kruger är även hon på plats om än väldigt trasig som person. Det är ett udda team Munch styr över men de är alla experter på samma område nämligen ond bråd död och den mörkaste ondskan. Här hittas en ung flicka, naken och täckt med fjädrar i en dunge. Runt hennes kropp finns ett pentagram i form av levande ljus. När en anonym hackare råkar komma över en film som visar hela mordet i all sin brutalitet så får utredningen en otäck vändning och teamet måste börja sin jakt på en av mest bestialiska mördaren de någonsin mött. När man läser Ugglan dödar... behöver man starka nerver och en tålig mage för det är en otäck berättelse som berör mig väldigt mycket.

Temainlägg: Tre hemligheter och sökandet efter sanningen

I detta tredje temainlägget som har som syfte att försöka beta av den orimligt långa listan med oskrivna böcker så kommer det handla om hemligheter och sökandet efter sanningen.

Vi börjar faktiskt vårt temainlägg i ett stall!

Dagen då vi försvann, Lucy Robinson

Annie har en mörk hemlighet, en hemlighet som är så djup att det kommer krävas något mycket oväntat för att Annie ska bli hel igen. Katie som är Annies vän befinner sig på någon helt annanstans, hon är på flykt och sin fristad finner hon väldigt oväntat i ett häststall. Oväntat eftersom Annie sökt ett jobb som hästskötare, trots att hon vet något alls om hästar. Men hon får jobbet och sakta börjar vi som läsa förstå att något inte står rätt till. Vad är det som dessa två kvinnor döljer och vad är som gör att de är på flykt? En tätt berättelse med skärpa och konstant spänning, där jag som läsare faktiskt inte vet vad som lurar runt nästa hörn. Starka och trovärdiga karaktärer som känns levande och äkta. Jag som var hästtjej i yngre år älskar också skildringarna av stallet och hästarna där.  En spännande läsning med inslag av kärlek.





Därefter hoppar vi raskt över till storstaden London och en familj i

sönderfall.
Den tredje hustrun, Lisa Jewell

En stjärnfamilj bestående av två exfruar, en ny fru och ett antal barn som alla kretsar kring maken och pappan Adrian. Alla är de lyckliga och nöjda med sin brokiga familjeskara. Eller? För när Maya, Adrians tredje hustru faller framför en buss och omkommer så visar det sig att bakom fasaden döljs både hemligheter och svek. Och ännu mer de konsekvenser hemligheter kan få. Som vanligt bjuder Lisa Jewell på en välskriven berättelse som blottlägger karaktärerna på djupet och där vi får följa med in bakom fasaden. Lisa Jewell har ett luftigt språk som tilltalar mig mycket och jag läser med njutning hennes böcker. Dock så når  Den tredje hustrun inte upp till samma nivå som tex Fågelburen. Jag upplever att Den tredje hustrun på något sätt är lite tunn, berättelsen känns inte helt färdig på något sätt. För när den stora hemligheten avslöjas så sitter jag mest där och känna " Jaha? Vad det allt?". Men förutom detta lilla så är Den tredje hustrun en välskriven och intressant bok som tilltalar mig mycket. Lisa Jewell styrka är hennes skicklighet i att beskriva relationer mellan människor på ett mycket övertygande sätt.


Nu tar vi hoppet över till en fest, en fest för de rika och där en enda ödesdiger natt kommer förstöra
många människors liv.
Den mörkaste hemligheter, Alex Marwood

Cooco och Ruby, enäggstvillingar och barn till ett mycket förmöget par. En fest för att fira att tvillingarnas pappa fyller femtio år och en morgon där alla vaknar och inser att Cooco är spårlöst borta. Vad är det som hänt egentligen? Var är Cooco? Bokens berättelse utspelar under två helger, den första är helgen då Cooco försvinner och den andra den helgen då den mörkaste hemligheten kommer att avslöjas. Alex Marwood börjar alltmer närma sig att hamna på min favorit-lista men Den mörkaste hemligheten är dock inte fullt så bra att jag kan skriva dit henne direkt. Den mörka hemligheten är på inget sätt dålig, det är en mycket obehaglig berättelse som är riktigt välskriven. Dock så känns det hela lite ljummet, jag får inte riktigt samma känsla som när jag läst hennes två tidigare. Detta kan kanske ha mest med mig själv att göra, jag hade en tid då jag hade lite låg läslust. För Den mörkaste hemligheten andas av glamour och lyx, en ljuvlig försommarkväll fylld med löften och förtrollning. Där de vuxna dricker kopiöst och njuter av sin luxuösa omgivning med solen som skiner och nätterna är fulla av tindrande stjärnor. Barnen som är med löper mest fritt och på kvällarna får de en lite "vitamin" ( en sömntablett!!!) för att de vuxna ska kunna njuta ostört. Dessa oansvariga vuxna gör mig förbannade och ledsen. Så visst lyckas Marwood med att beröra mig som läsare och som ständigt driver på mig framåt. Kanske kan den där känslan av ljummet beror lite på att det är lite otydligt när berättelsen skiftar spår och person. Men sjutton vad det är otäckt när Marwood skriver och denna berättelse berör mig så starkt eftersom det handlar om barn som far illa.

Det lånade mörkrets riddare av Dave Rudden

Dave Rudden, Det lånade mörkrets riddare
Rec-ex ifrån Modernista förlag, Tusen tack
Handling:

Denizen Hardwick är föräldralös och hans liv är – nåja – normalt. Visst, i sagorna blir föräldralösa barn räddade från eländet när de upptäcker att de är trollkarlar eller krigare eller förutspådda att bli kungar. Men det här är verkligheten, där föräldralösa barn bara är barn utan föräldrar.

I alla fall var det vad Denizen trodde.

Under en ovanligt mörk natt öppnas grinden till barnhemmet Crosscaper för en bil rytande av kraft. Mannen i bilen hämtar Denizen, med löfte om att presentera honom för en sedan länge försvunnen faster. Men under bil- färden till stan blir de överfallna och häpnadsväckande saker börjar hända: det visar sig att monster kan växa fram ur skuggorna. Och att det finns ett uråldrigt sällskap av riddare som håller dem i schack. Ett sällskap som Denizen visar sig ha en alldeles speciell koppling till…

Vad jag tyckte:
Det lånade mörkrets riddare var en oväntad överraskning ifrån Modernista förlag och det visade sig vara en mycket trevlig sådan. Det lånade mörkrets riddare en actionfylld äventyrsberättelse som rymmer både hjärta och smärta. Det lånade... bjuder på en spännande färd där vi tillsammans med de fantastiska karaktärerna får lära känna detta mystiska sällskap närmare och där vi lär oss att monstren under sängen kanske trots allt finns. Denizen är en både charmig och modig karaktär som jag gillar riktigt mycket.  Samtidigt så är även Denizen en komplex karaktär och där hans känslor får ta stor plats. Det är minsann inte så lätt att vara föräldralös och sedan behöva tampas med monster och försöka reda ut vad som är gott och ont.

Författaren lyckas väl med att få med oss på det hisnande äventyr som Denizen råkar ut för, han berättar lagom mycket åt gången och via Denizen får som läsare chansen att lära oss mer om riddarna. Och jag älskar verkligen att det bland riddarna finns både kvinnor och män, flickor och gossar. Det är inte könet som är viktigt utan vad du kan göra som person, vad du har att bidrar med och hur väl du utför dina uppgifter som spelar roll. Härligt det tycker jag. Sedan gillar jag beskrivningen av det magi-system som ligger till grund för riddarsällskapet och som de använder i sin kamp mot mörkret. Jag gillar speciellt hur denna magi tar något av dig som människa och där varje användning av magin kan få förödande konsekvenser. Magi-systemet känns helt enkelt genomtänkt och förståeligt.

Det lånade... är också fylld av bitsk och charmig humor som gör att jag faktiskt fnissar högt flera gånger. Och jag älskar verkligen vänskapen mellan Denizen och Simon, en annan föräldralös pojke som bodde på samma barnhem som Denizen. Simon är i sig en stark karaktär och får faktiskt oväntat mycket utrymme, något som jag verkligen gillar.  ( Om denna bok någonsin blir film så vet jag att scenerna ifrån barnhemmet när Simon är där själv skulle få mina nackhår att resa sig!)

Det lånade... är en fantastisk bok som förtjänar många läsare och även om denna första boken klarar av att stå på egna ben så skulle jag gärna vilja att det blev en serie. Bara för att jag blir så förtjust i de olika karaktärerna och själva atmosfären och stämningen i boken.

Temainlägg: Två mysiga böcker

Jag fortsätter temainläggen ett tag till, ännu har jag bara skrivit ett men det lär komma några till. Alltför att komma ikapp med alla de böcker som ännu väntar på sin tur att bli skrivna om. Förra gången var det deckare-tema men denna gången blir det mysiga böcker.

Vi börjar med att besöka ett litet bageri:
Det lilla bageriet på strandpromenaden, Jenny Colgan

Här möter vi Polly som hade allt, ett perfekt jobb, en tjusig man och en stilig lägenhet. En konkurs senare är Polly helt ensam och utan jobb. I ett försök att starta om och driven av hjärtsorg så hyr Polly en ruffig vindsvåning belägen på en liten ö utanför Cornwalls kust. En bitter hyresvärdinna, en snygg biodlare, ett litet bageri och såklart en övergiven lunnefågel är några av ingredienserna i denna söta och charmig berättelse. Det lilla bageriet.... är en lättläst och lättsmält historia med karaktärer som aldrig får något riktigt djup. De är fluffiga men det är också allt och det blir lite väl sockersött emellanåt. Visst var det en trevlig lässtund fick jag men mer än så är det inte för mig.



Vi går vidare och besöker ett räddningscentrum för hundar:

Ensamma hjärtan och hemlösa hundar, Lucy Dillon

Här har vi återigen en kvinna i fokus, Rachel som är en lyckad affärskvinna som levt i ett hemligt förhållande med en gift man i över 15 år. Sedan får hon ett oväntat arv, hennes älskade faster har gått bort och dessutom testamenterat hela sitt bohag till Rachel. I detta bohag ingår också ett räddningscentrum för hundar. Boken bjuder också på ytterligare två starka kvinnoporträtt nämligen Zoe som försöker överleva som ensamstående mamma och Natalie som längtar förtvivlat efter att bli mamma. Dessa tre kvinnor kommer mötas via hundhemmet och det blir även kärlek i denna boken. Men om den föregående mysboken var för ytlig och för sockersöt så bjuder Ensamma hjärtan....på en feel-good kryddat med en rejäl dos allvar och svärtade kanter. Karaktärerna i boken känns levande på ett helt annat sätt än i föregående bok, jag förstår mig på dessa kvinnor och män som berättar om sina liv, drömmar och förhoppningar. Att boken är fylld av charmiga, underhållande och busiga hundar gör ju inte boken sämre precis.  Jag njuter av läsningen och känner mig alldeles varm i hjärtat av den. En fin bok som även ger mig djup mitt i det mysiga, en karamell med syrlighet och sötma helt enkelt. Dessutom finns där även en bitsk humor i boken som gör läsningen ännu trevligare.

Bro Bro Breja av M.J Arlidge

M.J Arlidge, Bro Bro Breja

Rec-ex ifrån Lind & Co, Tack så mycket!

Handling:
En död man som levt ett till synes skötsamt liv hittas i ett övergivet hus. Någon har skurit ut hans hjärta och lämnat det utanför familjens ytterdörr. Det är det första offret. Och kriminalkommissarie Helen Grace anar att det inte är det sista.
I Southamptons slumkvarter frodas prostitution och droghandel. Varför har en lyckligt gift man rört sig i det området? När ännu ett liknande fall dyker upp är det tydligt att det går en seriemördare lös. Ett tredje offer hittas. Vilken är den gemensamma nämnaren? Kan mördaren spåras vid den chattsida där ett antal män diskuterar och betygsätter prostituerade?
Helen Grace har inte bara en krävande mordutredning på sitt bord. Hon försöker också återhämta sig efter systerns död samtidigt som hon måste navigera mellan blindskären på polisstationen, där inte alla vill ha henne kvar. Helen kan känna vreden bakom morden, men hon kan inte föreställa sig hur skickligt mördaren går tillväga, eller vad som väntar henne i slutet av jakten 

Vad jag tyckte:
Bro Bro Breja är andra delen med kriminalkommissarien Helen Grace i huvudrollen. Jag blev väldigt förtjust i del 1, Ole Dole  så jag såg verkligen framemot att få läsa del 2. Och jag blev inte besviken på denna utan Bro Bro Breja på en väl uppbyggd historia med en del oväntade vändningar. Historien som sådan är mörk och bitvis riktigt otäck, författaren balanserar dock fint på gränsen mellan för mycket obehagliga detaljer och lagom mycket detaljer.

Helen Grace är en minst sagt annorlunda karaktär och framförallt är en hon en väldigt säregen polis som gärna går sin egen väg. Något som inte alltid uppskattas av hennes chef eller hennes kollegor. Men som jag som läsare uppskattar mycket, Helen Grace är en frisk fläkt som verkligen bjuder på något nytt. Hon är verkligen inte en standar karaktär! Det föregående fallet i den förra boken avslöjade att Helen Grace förflutna är minst sagt mörkt och rymmer många hemligheter. Ett mörker som i denna del två avslöjas ännu mer. Helen Grace är tuff, orädd men också väldigt ensam. M.J Aldrige visar också upp mycket av det som döljs bakom fasaderna och de vita staketen, det där som bubblar under ytan men hålls tillbaka av en tunn fernissa av ytlighet och masker. Snyggt gjort.

Bro Bro Breja är en smart och underhållande bok där författaren lyckas väl med att bygga upp en känsla av obehag och spänningen är stundtals riktigt olidlig. Bro Bro Breja är en bok får en att vara vilja läsa ett kapitel till, och kanske ännu ett kapitel till och vips så var det långt efter sovdags!

En bok som kräver näsdukar...

Jag fick ett boktips ifrån kära mamma och eftersom titeln verkade lockande och då jag vet att kära mamma och jag tycker om samma sorts böcker så lånade jag den sist jag var på biblioteket.

Ikväll läste jag ut den....

Nu gör mitt hjärta ont och jag har tårar i ögonen. Men samtidigt känns det fint i själen. Hopp och sorg,  kärlek och förtvivlan,  bottenlösa gropar och höga berg är vad som ryms mellan två pärmar. Jag kan varmt rekommendera Agnes Ledigs bok "Det vi inte visste var lycka". Men glöm inte näsdukarna!

Räfvhonan av Anna Laestadius Larsson

Anna Laestadius Larsson, Räfvhonan

Rec-ex ifrån Piratförlaget, Tusen tack!

Handling:

Det är juni 1810 och det brinner en eld på terrassen till det Fersenska palatset. Grevinnan Sophie Piper rör sig oroligt fram och tillbaka, göder elden med brev och avskrifter som under inga omständigheter får hamna i orätta händer. På Stockholms gator hörs pöbeln ryta: De ska hänga räfvhonan i hennes egna tarmar och sedan supera på Haga.

Där förbereder sig drottning Charlotta på flykt. En båt väntar nere i Brunnsviken för att föra henne bort om folket bestämmer sig för att anfalla slottet. De är båda offer för en omsorgsfullt planerad hatkampanj som dirigeras från Glada tackan. En krog som ägs av Johanna, som en gång kallades Pottungen och var Charlottas tjänsteflicka.

Vad jag tyckte:
Räfvhonan är den avslutande delen i trilogin om Charlotte, Sophie och Johanna. Jag har läst de två föregående böcker och njutit av de båda, tryck på namnen så kommer ni till del ett som berör Charlotte och del två som berör Johanna.

I Räfvhonan är det alltså Sophie som står i centrum och den tid som vi nu befinner oss i är en mörk och orolig tid. Jag kände till grevinnan Sophie Piper sedan tidigare, ett namn man sett i historieböcker men aldrig tänkt närmare på än så. Anna Laestadius Larsson visar än en gång att hon kan skriva fram en historisk person på ett sätt som gör henne både levande och väldigt äkta. Jag följer alla de vindlingar Sophies liv tar och jag lider med henne genom alla nederlag och missöden. Laestadius Larsson får mig att känna som om jag är där, i Stockholm i början av 1800-talet, jag känner dofterna och andas in både blomdoft och odörer, ljuden som rör sig kring Sophie spelas upp i mina öron. Atmosfären och  detaljerna gör att den historiska miljön kliver fram och utformas till en levande scen inför mina ögon. Jag fascineras mycket av hur den tidens mode såg ut, Laestadius låter Sophie föra talan om de obekväma korsetterna och andra klädesplagg som inte är gjorda för att leva i. Mycket intressant tycker jag.

Precis som i de föregående böckerna så är jag så glad över att det är kvinnornas historia jag får läsa om, Laestadius lyfter fram just de människor som annars är så osynliga i historieböckerna. Laestadius är en skicklig författare som med stor kunskap lyckas skildra det svenska hovlivet i slutet på 1700-talet på ett sätt som både är intressant men också väldigt spännande. Det är med vemod jag läser den sista sidan, jag vill inte riktigt lämna Charlotte, Johanna eller Sophie. Jag har trivts så bra i deras sällskap och dessutom känns det som om jag lärt mig väldigt mycket om svensk kvinnohistoria genom Laestadius böcker.