Idag har Annika gjort i ordning en knepig fråga, hon vill veta våra bästa tips på tunna böcker på max 100 sidor!
Tipsa om ditt bästa lästips på böcker på runt 100 (eller där omkring) sidor.
Detta var en riktigt svår fråga, jag läser i princip inte så tunna böcker faktiskt. Jag gillar rejäla böcker med ett ordentligt sidoantal. Men några få kunde jag komma på i alla fall, de flesta gamla favoriter som gärna läses om och har lästs flera gånger.
* Rufus av Doris Lessing. En favorit hos mig, en historia om en hemlös katt som charmar sig raka vägen in i författarens hem!
* Möss och människor av John Steinbeck, En stark berättelse om rätt och fel.
* Ru av Kim Thuy, En vacker berättelse med ett underbart språk.
* Kvinna i Svart av Susann Hill, En finstämd spökhistoria som långsamt bygger upp en riktigt obehaglig stämning.
* Norrtullsligan av Elin Wägner. En charmig, svart och väldigt fin berättelse om fyra unga kvinnors liv i sekelskiftets Stockholm.
* Mina fem tigrar av Lloyd Alexander, Ännu en favoritbok, en helt bedårande berättelse om Lloyd och hans fem tigrar. Ömsint och kärleksfullt berättat om de fem tigrarna.
Några böcker ska man smaka på, andra ska man sluka och några få ska man tugga och låta smälta / Francis Bacon
fredag 30 maj 2014
torsdag 29 maj 2014
En fascinerande bok om en en fruktansvärd resa.
Ola Skinnarmo, I Shackletons fotspår
(Länken går direkt till Ola Skinnarmos egna hemsida, länken är direktkopplad till den sidan som handlar om denna expeditionen)
I denna bok möter vi den kända svenska äventyrare Ola Skinnarmo, bla är han mannen som begav sig ensam till Sydpolen och han har paddlat kajak runt Svalbard i Andrees fotspår och så reste han då 2003 tillsammans med ett flertal andra till Sydpolen, närmare bestämt för att följa Sir Ernest Henry Shackletons fotspår. Shackleton var en äventyrare han med men året då han begav sig iväg på sin expedition var 1916. Och det skulle bli en resa som visade sig ta närmare 2 år innan de lyckades återigen befinna sig på fastland. Deras skepp Endurance frös fast i isen och de 28 medlemmarna i expeditionen fick ta sig fram till fots, i små trånga livbåtar och slita som djur för att ens överleva. Det är en oerhört fascinerande bok där de båda resorna följs åt parallellt, nutid möter dåtid och man häpnar över hur mycket en människa kan tåla utan att ge upp. Då syftar jag främst på Shackletons resa, Skinnarmos resa vara drygt en månad och är rätt så trygg och säker resa, ja så tryggt och säkert det kan bli när man beger sig ut i haven kring Sydpolen förstås. Shackletons resa är en kamp för överlevnad och där Shackleton vägrar att ge sig, alla män som kom med på resan ska med hem också.
Boken är fylld av fotografier tagna av Frank Hurley ifrån Shackleton och hans medlemmars äventyr och där är även många fina bilder med ifrån Skinnarmos nutid resa. Det är ett skrämmande landskap, kallt, vitt och väldigt ödsligt. Man häpnar över hur de dåtida människorna kunde ens komma på tanken att bege sig in i ett hav som verkar så obarmhärtigt som havet runt Sydpolen. Ingen gps, inga gore-tex kläder och ingen satellit telefon, bara sig själv och sina kamraters kunnande att förlita sig på. Boken var en högläsningsbok, där jag läste högt för Kära Sambon, vilket den passade perfekt för då den ger upphov till många funderingar och förvånande utrop. Boken är ett riktigt praktverk, snyggt formgiven med glansiga och tjocka papperssidor. Det är en riktigt härlig lässtund denna tjocka bok ger och vi fortsatte vår läsning med att hoppa över till Andrée- expeditionen på den andra polen och skriven ur Bea Uusmarks vinkel.
(Länken går direkt till Ola Skinnarmos egna hemsida, länken är direktkopplad till den sidan som handlar om denna expeditionen)
I denna bok möter vi den kända svenska äventyrare Ola Skinnarmo, bla är han mannen som begav sig ensam till Sydpolen och han har paddlat kajak runt Svalbard i Andrees fotspår och så reste han då 2003 tillsammans med ett flertal andra till Sydpolen, närmare bestämt för att följa Sir Ernest Henry Shackletons fotspår. Shackleton var en äventyrare han med men året då han begav sig iväg på sin expedition var 1916. Och det skulle bli en resa som visade sig ta närmare 2 år innan de lyckades återigen befinna sig på fastland. Deras skepp Endurance frös fast i isen och de 28 medlemmarna i expeditionen fick ta sig fram till fots, i små trånga livbåtar och slita som djur för att ens överleva. Det är en oerhört fascinerande bok där de båda resorna följs åt parallellt, nutid möter dåtid och man häpnar över hur mycket en människa kan tåla utan att ge upp. Då syftar jag främst på Shackletons resa, Skinnarmos resa vara drygt en månad och är rätt så trygg och säker resa, ja så tryggt och säkert det kan bli när man beger sig ut i haven kring Sydpolen förstås. Shackletons resa är en kamp för överlevnad och där Shackleton vägrar att ge sig, alla män som kom med på resan ska med hem också.
Boken är fylld av fotografier tagna av Frank Hurley ifrån Shackleton och hans medlemmars äventyr och där är även många fina bilder med ifrån Skinnarmos nutid resa. Det är ett skrämmande landskap, kallt, vitt och väldigt ödsligt. Man häpnar över hur de dåtida människorna kunde ens komma på tanken att bege sig in i ett hav som verkar så obarmhärtigt som havet runt Sydpolen. Ingen gps, inga gore-tex kläder och ingen satellit telefon, bara sig själv och sina kamraters kunnande att förlita sig på. Boken var en högläsningsbok, där jag läste högt för Kära Sambon, vilket den passade perfekt för då den ger upphov till många funderingar och förvånande utrop. Boken är ett riktigt praktverk, snyggt formgiven med glansiga och tjocka papperssidor. Det är en riktigt härlig lässtund denna tjocka bok ger och vi fortsatte vår läsning med att hoppa över till Andrée- expeditionen på den andra polen och skriven ur Bea Uusmarks vinkel.
onsdag 28 maj 2014
Då möter jag Ruth Galloway igen!
Elly Griffiths, De utstötta
Sjätte boken ( inte tredje som det av någon mycket märklig anledning står på förlagets sida) om Ruth Galloway har lånats och läst. Det är underbart att vara tillbaka i Ruths sällskap och får återse Nelson, lilla Kate och såklart druieden Cathbad! Och det är fint att vara tillbaka i Norwich igen. Denna gång så arbetar Ruth med ett fall som rör kvarlevorna ifrån en kvinna som hängdes och begravdes på 1867. Kvinnan är känd som Mor Krok, pga att hon saknar en hand som ersatts med en krok. Jemima Green är hennes riktiga namn och hon var en sk änglamakerska, och det sade att ett flertal barn dött i hennes omvårdnad, och det var det hon blev dömd för och avrättades för. Men det visar sig snart att fallet med Jemima Green rymmer mycket mer än vad Ruth först hade tänkt sig. Och när dessutom ett tv-team uppmärksammar fallet blir det än mer komlicerat. Det är väldigt trevligt att Elly Griffiths har bakat in en historiker i själva berättelsen, denne man kan ge en ännu fylligare bild av Jemima Green och vad änglamakerska egentligen var för något. Samtidigt som Ruth arbetar på sitt fall så får Kriminalkommissarie Harry Nelson ett mycket otäckt fall att ta hand om, en litet barn har hittas död. Först sägs det vara ett fall av plötslig spädbarnsdöd, men Harry blir misstänksam för där är något i familjen som inte stämmer. När sedan ett annat barn, ifrån en annan familj kidnappas blir allt mycket mer otäckt.
Det är en stillsam berättelse denna gång, men inte långsam utan spänningen finns med där men lite mer smygande denna gången upplever jag det. Där mycket fokus ligger på Jemima Green och den bakomliggande historien kring henne. Men även fallet som Harry Nelson får ta hand om får ta stor plats, det är ett sorgligt fall som är djupt tragiskt och det är mycket som inte visar sig stämma. Deckare eller böcker överlag som berör barn svider ofta extra hårt, det är så fel i att barn råkar illa ut. Nu är jag förvisso inte förälder själv men jag kan ändå förstå känslan och rädslan och skräcken.
Som vanligt är intrigerna tätt skrivna och gediget ihop byggda. De båda historierna flätas skickligt ihop utan att det känns krystat eller märkligt på något sätt. Personerna är även de som vanligt lika trovärdiga och livfulla som vanligt. Även Ruth sköna, lite torra humor finns kvar och Cathbads varma personlighet finns även den kvar. (Var lite orolig för honom efter förra boken nämligen)Nelson med sin smarta hjärna och lite vemodiga känsla är därmed. De karaktärer som funnits med sedan början har utvecklats på ett fint sätt, ett sätt som bra utan att bli för knepigt eller tillgjort. Den nya karaktären som jag tror kommer att återkomma i nästa bok vävs smidigt in i det redan sammansvetsade gänget, än är hen inte helt med i gänget men på god väg. Jag är oerhört förtjust i Ruths hus, långt ut på saltängarna, bortom all ära och redighet, precis så som jag vill bo en dag! Också Flint förstås, den trofasta katten med det egensinniga humöret. =) Så nu är det bara att börja vänta igen på nästa del i serien, jag avundas den som ännu inte ens läst bok 1. Du har ett riktigt härligt läs-äventyr framför dig!
Ett tillägg: Jag har läst några recensioner om Elly Griffiths böcker där många reagerat på Ruths viktnoja och där de känner att det är så tråkigt att en kvinnlig karaktär inte kan få slippa tänka på vikt och noja över vad de äter hela tiden. Jag förstår deras tankegång men samtidigt så tycker jag att just den sidan hos Ruth gör att jag mer känner igen mig och där jag känner att Ruth känns så vanlig, för viktnoja är något som de flesta har. Något som i sig är helt onödigt, för så länge man mår bra och är frisk så är inte antalet kg på vågen som är det viktiga. Men vi gör det ändå, nojar över maten och vikten. Jag tycker det är ett sympatiskt drag hos Ruth, framförallt också att jag ser en förändring i Ruths beteende kring sin vikt, den har förändrats ifrån bok 1 fram till nu bok 6. Hon verkar mer förlåtande mot sig själv nuförtiden, mer nöjd med livet vilket nog har mycket med lilla Kate att göra och även om viktnoja är där så känns de tankegångar mer som lite syrliga kommentarer än ren självkritik.
Sjätte boken ( inte tredje som det av någon mycket märklig anledning står på förlagets sida) om Ruth Galloway har lånats och läst. Det är underbart att vara tillbaka i Ruths sällskap och får återse Nelson, lilla Kate och såklart druieden Cathbad! Och det är fint att vara tillbaka i Norwich igen. Denna gång så arbetar Ruth med ett fall som rör kvarlevorna ifrån en kvinna som hängdes och begravdes på 1867. Kvinnan är känd som Mor Krok, pga att hon saknar en hand som ersatts med en krok. Jemima Green är hennes riktiga namn och hon var en sk änglamakerska, och det sade att ett flertal barn dött i hennes omvårdnad, och det var det hon blev dömd för och avrättades för. Men det visar sig snart att fallet med Jemima Green rymmer mycket mer än vad Ruth först hade tänkt sig. Och när dessutom ett tv-team uppmärksammar fallet blir det än mer komlicerat. Det är väldigt trevligt att Elly Griffiths har bakat in en historiker i själva berättelsen, denne man kan ge en ännu fylligare bild av Jemima Green och vad änglamakerska egentligen var för något. Samtidigt som Ruth arbetar på sitt fall så får Kriminalkommissarie Harry Nelson ett mycket otäckt fall att ta hand om, en litet barn har hittas död. Först sägs det vara ett fall av plötslig spädbarnsdöd, men Harry blir misstänksam för där är något i familjen som inte stämmer. När sedan ett annat barn, ifrån en annan familj kidnappas blir allt mycket mer otäckt.
Det är en stillsam berättelse denna gång, men inte långsam utan spänningen finns med där men lite mer smygande denna gången upplever jag det. Där mycket fokus ligger på Jemima Green och den bakomliggande historien kring henne. Men även fallet som Harry Nelson får ta hand om får ta stor plats, det är ett sorgligt fall som är djupt tragiskt och det är mycket som inte visar sig stämma. Deckare eller böcker överlag som berör barn svider ofta extra hårt, det är så fel i att barn råkar illa ut. Nu är jag förvisso inte förälder själv men jag kan ändå förstå känslan och rädslan och skräcken.
Som vanligt är intrigerna tätt skrivna och gediget ihop byggda. De båda historierna flätas skickligt ihop utan att det känns krystat eller märkligt på något sätt. Personerna är även de som vanligt lika trovärdiga och livfulla som vanligt. Även Ruth sköna, lite torra humor finns kvar och Cathbads varma personlighet finns även den kvar. (Var lite orolig för honom efter förra boken nämligen)Nelson med sin smarta hjärna och lite vemodiga känsla är därmed. De karaktärer som funnits med sedan början har utvecklats på ett fint sätt, ett sätt som bra utan att bli för knepigt eller tillgjort. Den nya karaktären som jag tror kommer att återkomma i nästa bok vävs smidigt in i det redan sammansvetsade gänget, än är hen inte helt med i gänget men på god väg. Jag är oerhört förtjust i Ruths hus, långt ut på saltängarna, bortom all ära och redighet, precis så som jag vill bo en dag! Också Flint förstås, den trofasta katten med det egensinniga humöret. =) Så nu är det bara att börja vänta igen på nästa del i serien, jag avundas den som ännu inte ens läst bok 1. Du har ett riktigt härligt läs-äventyr framför dig!
Ett tillägg: Jag har läst några recensioner om Elly Griffiths böcker där många reagerat på Ruths viktnoja och där de känner att det är så tråkigt att en kvinnlig karaktär inte kan få slippa tänka på vikt och noja över vad de äter hela tiden. Jag förstår deras tankegång men samtidigt så tycker jag att just den sidan hos Ruth gör att jag mer känner igen mig och där jag känner att Ruth känns så vanlig, för viktnoja är något som de flesta har. Något som i sig är helt onödigt, för så länge man mår bra och är frisk så är inte antalet kg på vågen som är det viktiga. Men vi gör det ändå, nojar över maten och vikten. Jag tycker det är ett sympatiskt drag hos Ruth, framförallt också att jag ser en förändring i Ruths beteende kring sin vikt, den har förändrats ifrån bok 1 fram till nu bok 6. Hon verkar mer förlåtande mot sig själv nuförtiden, mer nöjd med livet vilket nog har mycket med lilla Kate att göra och även om viktnoja är där så känns de tankegångar mer som lite syrliga kommentarer än ren självkritik.
Present!
Idag fick jag en present av min Kära Sambo, som ett litet Grattis för att jag klarat av ännu en kurs och det var Sommarens söta, en helt bedårande kakbok som jag tittat lite på innan med och önskat mig. Det verkar vara en bra kakbok med många enkla recept, vardagskakor blandat med lite fina kakor. Jag var verkligen i behov av en ny fräsch kakbok, så nu ska det bakas i helgen!
Omslagsonsdag: Folkfritt vatten
Idag vill Elena på Bokpotaten att vi ska visa upp omslag på folkfritt vatten! Spännande tema det! Jag måste säga att jag börjar se framemot onsdagarna, att få ägna en stund åt att hitta omslag, bläddra i bokhyllan och på bloggen, plocka fram fina omslag och sedan få ägna en stund åt att hoppa runt till alla andra som även de lagt upp fina omslag. Dock så är det ofta förenat med livsfara då man alltid får ett par tips på böcker som verkar intressanta!
Jag är väldigt förtjust i både Stephen Booths omslag men gillar även Elly Griffiths omslag, jag gillar även att de bådas omslag i deras andra böcker går i samma stil. De passar så fint ihop då tycker jag. Vilken gillar du bäst?
Jag är väldigt förtjust i både Stephen Booths omslag men gillar även Elly Griffiths omslag, jag gillar även att de bådas omslag i deras andra böcker går i samma stil. De passar så fint ihop då tycker jag. Vilken gillar du bäst?
Om unga spökjägare i London
Jonathan Stroud, Den skrikande trappan
I denna spökbok för unga läsare befinner vi oss i England, främst i London, men det är ett England som är plågat av ständiga problem med hemsökelser av spöken, gastar, vålnader och andra spöklika fenomen. Så har det varit i närmare femtio år och folk har börjat vänja sig. Som hjälp mot de övernaturliga fenomenen finns det parapsykiska agenturer som med hjälp av unga agenter utrotar olämpliga spöken. Agenterna är barn, då de har ett mer öppet sinne och där många har en speciell sorts talang för att se, höra eller känna spökena. Dock så finns de vuxna med, som övervakare och beskyddare.
Trion i denna bok består av tre udda karaktärer, tre individer som är outsiders i branschen. Det är Anthony Lockwood, George och så Lucy. Det är Lucy som för talan i boken och jag gillar henne skarpt, hon är kaxig och modig på ett härligt sätt. Deras lilla firma går rätt dåligt och när de dessutom råkar ställa till det rätt så ordentligt för sig, de "råkar" elda upp ett huset lite halvt sådär, så är de riktigt i klistret. Spökena i boken delas in i tre kategorier, där kategori 1 är tämligen harmlösa väsen/spöken/andar medan kategori 3 är riktigt farliga spöken. Men allra farligast är förstås att bli spökberörd, då är du död inom en mycket kort tid nämligen. Den lilla trion har även andra problem, Lockwood har en tendens att reta upp spökena lite väl mycket, George är lite för förtjust i mat och då speciellt kakor så han ibland glömmer bort vad han egentligen ska göra och Lucy tycker att regelboken mest är till för att följa lite när man känner för det. Detta är en rolig bok, jag fnissar rätt mycket åt de tre och även åt spöken ibland, den är lite lagom läskig, framförallt då de beger sig till den stora ökända herrgården där ingen vågat sova över på många år. Inte sedan ett helt team med spökagenter som skulle sova över en natt försvann och senare hittades döda. Jag gillade verkligen boken, trots att jag kanske inte är rätt åldersgrupp för boken. =) Men ibland är det riktigt skönt att få läsa en bok där man kan släppa alla kraven och bara få ett riktigt fint läsäventyr. Naturligtvis måste boken vara välskriven och ha en fungerande historia trots det, och det tycker jag att Den Skrikande trappan har. Härliga miljöbeskrivningar, ett roligt lexikon i slutet på boken, humor och trovärdiga karaktärer gör att jag slukade boken på en enda läsning!
I denna spökbok för unga läsare befinner vi oss i England, främst i London, men det är ett England som är plågat av ständiga problem med hemsökelser av spöken, gastar, vålnader och andra spöklika fenomen. Så har det varit i närmare femtio år och folk har börjat vänja sig. Som hjälp mot de övernaturliga fenomenen finns det parapsykiska agenturer som med hjälp av unga agenter utrotar olämpliga spöken. Agenterna är barn, då de har ett mer öppet sinne och där många har en speciell sorts talang för att se, höra eller känna spökena. Dock så finns de vuxna med, som övervakare och beskyddare.
Trion i denna bok består av tre udda karaktärer, tre individer som är outsiders i branschen. Det är Anthony Lockwood, George och så Lucy. Det är Lucy som för talan i boken och jag gillar henne skarpt, hon är kaxig och modig på ett härligt sätt. Deras lilla firma går rätt dåligt och när de dessutom råkar ställa till det rätt så ordentligt för sig, de "råkar" elda upp ett huset lite halvt sådär, så är de riktigt i klistret. Spökena i boken delas in i tre kategorier, där kategori 1 är tämligen harmlösa väsen/spöken/andar medan kategori 3 är riktigt farliga spöken. Men allra farligast är förstås att bli spökberörd, då är du död inom en mycket kort tid nämligen. Den lilla trion har även andra problem, Lockwood har en tendens att reta upp spökena lite väl mycket, George är lite för förtjust i mat och då speciellt kakor så han ibland glömmer bort vad han egentligen ska göra och Lucy tycker att regelboken mest är till för att följa lite när man känner för det. Detta är en rolig bok, jag fnissar rätt mycket åt de tre och även åt spöken ibland, den är lite lagom läskig, framförallt då de beger sig till den stora ökända herrgården där ingen vågat sova över på många år. Inte sedan ett helt team med spökagenter som skulle sova över en natt försvann och senare hittades döda. Jag gillade verkligen boken, trots att jag kanske inte är rätt åldersgrupp för boken. =) Men ibland är det riktigt skönt att få läsa en bok där man kan släppa alla kraven och bara få ett riktigt fint läsäventyr. Naturligtvis måste boken vara välskriven och ha en fungerande historia trots det, och det tycker jag att Den Skrikande trappan har. Härliga miljöbeskrivningar, ett roligt lexikon i slutet på boken, humor och trovärdiga karaktärer gör att jag slukade boken på en enda läsning!
tisdag 27 maj 2014
Skräck på bara två meningar
Jag har sett både på min privata facebook-sida och på olika bokbloggar om något som kallas Two-Sentence Horror Stories. Jag har inte direkt läst några men av någon märklig anledning gick jag in och började läsa här och se det skulle jag inte gjort... Jag är ensam hemma och ska alldeles snart gå ut på nattrundan med hunden, så himla smart av mig då...
Denna meningen skrämmer mig rätt rejält, jag har 3 katter själv här hemma nämligen, nr 9 på listan som finns under länken ovan:
" I always thought my cat had a staring problem- she always fixated on my face. Until one day, when I realized that she was looking just behind me."
Denna här var med rätt obehaglig, nr 8 på listan:
"I awoke to the sound of the baby monitor crackling with a voice comforting my firstborn child. As I adjusted to a new position, my arm brushed against my wife, sleeping next to me"
Denna här fick nackhåren att resa sig på mig, nr 5 på listan:
"A girl heard her mom yell her name from downstairs, so she got up and started to head down. As she got to the stairs, her mom pulled her into her room and said "I heard that, too."
Denna här var med riktigt otäck, nr 14 på listan:
" You get home, tired after a long day's work and ready for a relaxing night alone. You reach for the light switch, but another hand is already there"
Att man med två meningar kan skapa något så obehagligt är rätt häftigt måste jag säga.
Min favorit novell består av enbart en mening och är skriven av Ernst Hemmingway och den lyder så här: " For sale: New babyshoes, never worn". Ibland behövs väldigt få ord för att beskriva något ofantligt stort eller som i fallet med Två meningars skräck historier skrämma en riktigt ordentligt.
Denna meningen skrämmer mig rätt rejält, jag har 3 katter själv här hemma nämligen, nr 9 på listan som finns under länken ovan:
" I always thought my cat had a staring problem- she always fixated on my face. Until one day, when I realized that she was looking just behind me."
Denna här var med rätt obehaglig, nr 8 på listan:
"I awoke to the sound of the baby monitor crackling with a voice comforting my firstborn child. As I adjusted to a new position, my arm brushed against my wife, sleeping next to me"
Denna här fick nackhåren att resa sig på mig, nr 5 på listan:
"A girl heard her mom yell her name from downstairs, so she got up and started to head down. As she got to the stairs, her mom pulled her into her room and said "I heard that, too."
Denna här var med riktigt otäck, nr 14 på listan:
" You get home, tired after a long day's work and ready for a relaxing night alone. You reach for the light switch, but another hand is already there"
You
get home, tired after a long day's work and ready for a relaxing night
alone. You reach for the light switch, but another hand is already there
Read more at http://www.sunnyskyz.com/blog/153/20-Terrifying-Two-Sentence-Horror-Stories-I-Didn-t-Think-It-Was-Possible-Until-5-When-The-Hair-On-My-Neck-Stood-Up#ime1IpIZmYmzUf14.99
Read more at http://www.sunnyskyz.com/blog/153/20-Terrifying-Two-Sentence-Horror-Stories-I-Didn-t-Think-It-Was-Possible-Until-5-When-The-Hair-On-My-Neck-Stood-Up#ime1IpIZmYmzUf14.99
Att man med två meningar kan skapa något så obehagligt är rätt häftigt måste jag säga.
Min favorit novell består av enbart en mening och är skriven av Ernst Hemmingway och den lyder så här: " For sale: New babyshoes, never worn". Ibland behövs väldigt få ord för att beskriva något ofantligt stort eller som i fallet med Två meningars skräck historier skrämma en riktigt ordentligt.
I
awoke to the sound of the baby monitor crackling with a voice
comforting my firstborn child. As I adjusted to a new position, my arm
brushed against my wife, sleeping next to me
Read more at http://www.sunnyskyz.com/blog/153/20-Terrifying-Two-Sentence-Horror-Stories-I-Didn-t-Think-It-Was-Possible-Until-5-When-The-Hair-On-My-Neck-Stood-Up#ime1IpIZmYmzUf14.99
Read more at http://www.sunnyskyz.com/blog/153/20-Terrifying-Two-Sentence-Horror-Stories-I-Didn-t-Think-It-Was-Possible-Until-5-When-The-Hair-On-My-Neck-Stood-Up#ime1IpIZmYmzUf14.99
I
always thought my cat had a staring problem - she always seemed fixated
on my face. Until one day, when I realized that she was always looking
just behind me
Read more at http://www.sunnyskyz.com/blog/153/20-Terrifying-Two-Sentence-Horror-Stories-I-Didn-t-Think-It-Was-Possible-Until-5-When-The-Hair-On-My-Neck-Stood-Up#ime1IpIZmYmzUf14.99I
Read more at http://www.sunnyskyz.com/blog/153/20-Terrifying-Two-Sentence-Horror-Stories-I-Didn-t-Think-It-Was-Possible-Until-5-When-The-Hair-On-My-Neck-Stood-Up#ime1IpIZmYmzUf14.99I
I
always thought my cat had a staring problem - she always seemed fixated
on my face. Until one day, when I realized that she was always looking
just behind me
Read more at http://www.sunnyskyz.com/blog/153/20-Terrifying-Two-Sentence-Horror-Stories-I-Didn-t-Think-It-Was-Possible-Until-5-When-The-Hair-On-My-Neck-Stood-Up#ime1IpIZmYmzUf14.99
Read more at http://www.sunnyskyz.com/blog/153/20-Terrifying-Two-Sentence-Horror-Stories-I-Didn-t-Think-It-Was-Possible-Until-5-When-The-Hair-On-My-Neck-Stood-Up#ime1IpIZmYmzUf14.99
I
always thought my cat had a staring problem - she always seemed fixated
on my face. Until one day, when I realized that she was always looking
just behind me
Read more at http://www.sunnyskyz.com/blog/153/20-Terrifying-Two-Sentence-Horror-Stories-I-Didn-t-Think-It-Was-Possible-Until-5-When-The-Hair-On-My-Neck-Stood-Up#ime1IpIZmYmzUf14.99
Read more at http://www.sunnyskyz.com/blog/153/20-Terrifying-Two-Sentence-Horror-Stories-I-Didn-t-Think-It-Was-Possible-Until-5-When-The-Hair-On-My-Neck-Stood-Up#ime1IpIZmYmzUf14.99
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)