När en bok kom vid precis rätt tidpunkt: Bäraren av Marcus Olausson

Marcus Olausson, Bäraren
Rec-ex ifrån författaren, Tusen tack!

Handling:
En björnjakt slutar i katastrof och den unga sköldmön Disa ställs inför ett val som får större konsekvenser än hon anar. I jakten på Åskvigg upptäcker Elderim mörka sidor hos sig själv och tvivlet gnager inom honom. Hur långt är han beredd att gå i sökandet efter svärdet?

Mordet på kung Danim tvingar prins Kevin att slutligen ta sitt ansvar som tronarvinge. En häxjakt på savmästare tar vid, men då fyra diplomater från Niriat anländer börjar en annan lösning växa fram. Kyrkan vacklar och Mörkret breder sakta ut sig över Serahema. Den väldiga lindormen vaknar ur sin dvala med glupande hunger.

Vad jag tyckte:
Den 13 oktober satt jag här i soffan med Luna, vi hade bara några få timmar kvar innan det var tid för henne att somna in. Precis i det ögonblick plingar det till på min facebooksidan som är knuten till bloggen. Författaren Marcus Olausson undrade om jag möjligen ville läsa fortsättningen på De rotlösa, en bok jag verkligen älskade att läsa. Just då behövde jag något att hålla fast vid och då kom dessa två böckerna verkligen vid precis rätt tidpunkt. Det var just då som dessa böcker behövdes som allra mest. Dagen efter att Luna somnat in började jag med att läsa om första boken och sedan under två veckor befann jag mig i Serahema. Här fanns inga katter som plötsligt får tumörer på hjärtat. Här fanns ingen sorg efter en förlorad vän. Här fanns ingen sjukdom eller vardag som måste tas hand om. I två veckor fick Marcus Olaussons böcker De rotlösa och Bäraren fungera som boklig snuttefilt såsom Harry Potter fick vara när Chili somnade in i augusti. Så mycket sorg på så lite tid.

Men över till Serahema och fortsättningen på de äventyr som började i De rotlösa. Marcus Olausson tar allt det som var så fantastiskt med första boken och så fördjupar han det ytterligare ett par nivåer. Jag är stum av beundran för hur skickligt hans målar upp sin värld där han lyckas så väl med att göra den både komplex och lättförståelig. Hur han lyckas får våra tre hjältar, Elderim, Rendon och Cal att växa och mogna. Där vi får ta del av nya svårigheter och där vägen mot slutet visar sig vara både mörkare och farligare än vad någon kunnat tro. Jag fascineras också över att Marcus Olausson fyller ut sin historia med både fascinerande och intressanta sidokaraktärer. Jag blev tex personligen väldigt fascinerad över Viovina, en kvinna som förvisso är knuten till den mörka sidan men som är så väl tecknad att jag inte dömer ut henne direkt utan faktiskt blir nyfiken på varför hon valt den väg hon valt.  Disa är också en karaktär som dyker upp direkt i inledningen, karaktär som man anar kommer få ta en större plats ju djupare in i historien vi kommer.  Det är skönt att det börjar dyka upp kvinnliga karaktärer och jag hoppas på en fördjupning av detta i kommande böcker.

Det känns som att vi steg för steg tränger djupare in i både berättelsen, karaktärerna och självaste landet Serahema. Jag sa i samband med förra boken hur besviken jag blev över att drabbas av en häftig längtan efter att besöka en plats som det inte finns någon som helst möjlighet att besöka. Samma längtan drabbar mig även denna gång. Serahema känns så komplett på så många sätt. Det känns som en komplett värld med mängder av olika lager och nivåer. Här finns insprängt olika folkslag, olika landsdelar med olika sorters kultur, musik, mat och religion. Och vi har bara fått upptäcka en liten del av det massiva landet Serahema. Grunden lades i De rotlösa och i Bäraren får vi alltså upptäcka mer om landet och karaktärerna i lite lugnare tempo. Gradvis utvecklas världsbygget och karaktärsutvecklingen pågår under tiden vi rör oss igenom landet. Magin finns närvarande men tar mindre plats än i  förra boken.

I Bäraren så kommer mörkret att ta en allt större plats och frågorna kring ondska och godhet kommer att växa fram alltmer. För allt är inte bara svart eller vitt, där i mellan ryms oceaner av gråa nyanser. Detta skildrar Marcus Olausson på ett mycket skickligt sätt, han får mig som läsare att tänka till och börja ifrågasätta inte bara de mörka och onda utan även Elderim, Cal och Rendon.

Jag älskar verkligen Bäraren, den fyllde sin funktion som boklig snuttefilt på allra bästa vis och den gav mig andrum när sorgen blev alltför övermäktig. Jag har faktiskt redan läst del tre men ska låta den sjunka in någon dag till innan det är tid att skriva om den.

Finns det en, finns det flera av Mhairi McFarlane

Mhairi McFarlane, Finns det en, finns det flera
Rec-ex ifrån Harper Collins, Tusen tack!

Handling:

Finns det en, finns det flera

Allt börjar med det där bröllopet. När Edie blir tagen på bar gärning i en minst sagt pinsam situation är det hon som får skulden. För att slippa skitsnacket på sociala medier och de anklagande blickarna från hennes före detta vänner, tvingas hon lämna staden och får i uppdrag att spökskriva en biografi om den nya heta stjärnan Elliot Owen. Det ska väl inte vara så svårt?

Jo, faktiskt. För platsen hon förvisas till är Nottingham, staden där hon växte upp. Där tvingas hon bo hos sin deprimerade pappa och bittra syster, som konstant ifrågasätter allt Edie gör. Dessutom visar sig superstjärnan Elliot totalt oförmögen att ta ett nej. När Edie plötsligt förvandlas till sitt tonårsjag, inser hon att det är hög tid att ta reda på vem hon egentligen är.

Vad jag tyckte:

Mhairi McFarlane skriver smarta och underhållande feel-good som blandats med en nypa av brittiska romantiska komedier. Hon har snabbt kommit att bli en av mina favoritförfattare och jag slukar varje ny bok så fort jag bara hinner. Finns det en, finns det flera är inget undantag utan jag faller även för denna bok. Edie är en charmig och underhållande berättare som pga ett litet missöde finner sig stå ute i snålblåsten. Det är intressant att McFarlane valt ett så aktuellt tema som mobbing och utfrysning via de sociala medierna. Hur både människor som känner Edie och totalt främmande personer anser sig har rätten att döma henne och utsätta henne för både hat och rent av hot är skrämmande att läsa. Men McFarlane gör det på ett medryckande sätt som inte drar över till ren misär utan hon bibehåller den lättsamma tonen utan att för den skulle göra av avkall på allvaret. Finns det en, finns det flera rymmer många väl tecknade personer som känns äkta och där dialogen är kvicktänkt och rapp. Finns det en, finns det flera är en charmig berättelse som är mycket underhållande att läsa. Som även innehåller svart, torr brittiska humor av allra högsta kvalitet!

Jag läser med njutning McFarlanes böcker och de får mig att må bra. De är som gosiga filtar som sveper in i mys och får en att må bra ända in i själen. Denna senaste boken gör precis detta och det är lite vemodigt att den tar slut så snabbt. Just idag skulle jag verkligen behöva en dos McFarlane för att slippa tänka på det fruktansvärda valresultatet.

Ett skrämmande resultat

För ett ögonblick ägnar vi oss inte åt böcker här utan åt politik. Jag kunde knappt tro på det jag läste i morgontidningen faktiskt var sant. USA har valt Donald Trump som president...

 Jag fick läsa om det flera gånger innan jag förstod att det faktiskt var så. En man som inte har någon erfarenhet alls ifrån det politiska yrket, som inte delar de demokratiska värderingar som världen så väl behöver och som vill utesluta stora grupper ifrån det amerikanska valet. En man som påstår att klimathotet är ett enda stort påhitt, som hånar soldater för deras feghet för att de kommer tillbaka ifrån krig med Posttraumatisk stressyndrom.  Ett val som, eftersom vi idag lever i en globalt tätt sammansvetsad värld, kommer få konsekvenser även för oss här i Sverige. Vad kommer hända? Oron gnager och ängslan är stor. Hur kunde detta ske?  En skrämmande utveckling och jag känner mig mest mållös och stum.

Trolldomens tre skrifter av John Stephens

John Stephens, Trolldomens skrifter

Jag har läst en serie med böcker som heter Trolldomens tre skrifter. Serien består av Smaragdernas bok, Rubinens bok och Sista striden.  Jag kommer här avhandla alla tre i ett inlägg så det kan förekomma spoilers nedanför.

Smaragdernas bok
Här möter vi de tre syskonen Kate, Michel och Emma för första gången. De har levt på barnhem så
länge de kan minnas och det livet har inte varit lätt. Vem deras föräldrar är vet ingen och syskonen har hela tiden undrat varför de blev bortlämnade. Så en dag blir de skickade till den mystiska staden Cambridge Falls och hädanefter kommer livet aldrig bli sig likt. Av Dr Pym får de veta att de är utvalda och mycket speciella. Deras föräldrar tvingades lämna bort dom pga en mycket ondsint trollkarl.  I Dr Pyms märkliga hus hittar syskonen en märklig grön bok med blanka sidor. Detta blir startskottet för ett storslaget äventyr som andas både av Narnia och andra klassiska fantasyberättelser. Men Smaragadernas bok står på helt egna ben och författaren skapar en hisnande läsupplevelse tillsammans med de tre syskonen. Just relationen mellan syskonen är en av styrkorna i boken, de beskrivs på ett väldigt fint sätt och att de är så sammansvetsad inför det okända som kommer drabba dom. Smaragdernas bok är en spännande och välskriven fantasy för yngre läsare som bjuder på både dvärgar, häxor och tidsresor. En kamp mellan gott och ont finns också med som centralt tema i berättelsen. Med en rapp ton och träffsäkra dialoger skapar John Stephens en historia fylld med driv och action. Här ryms både det som är svårt och otäckt men också det som får vara litet och ledset. Emma med sin lite rättframma fräna ton slår an hos mig starkt men så gör även Kate, den äldsta som försöker hålla ihop dom alla tre när hon knappt själv orkar hålla sig själv upp och Michael, mellan-syskonet som älskar dvärgar och tror gott om alla. Förutom det spännande i boken finns här också en skön humor som är väl inpassat i berättelsen.

Rubinernas bok
10 år har gått sedan syskonen lämnades på barnhem och i samband med föregående äventyr förstår de att de måste hitta trolldomens tre skrifter innan det är försent. Kanske kan de också återförenas med sina föräldrar? Om de nu kan hitta dom förstås.  Syskonen är på flykt undan en ondskefull trollkarl och de kommer att hamna på olika ställen. Under flykten råkar Kate förflytta sig bakåt i tiden till New York. Nu måste hon inte bara undkomma elaka trollkarlar utan också hitta ett sätt att återförenas med sina syskon. Emma och Michael kämpar på sitt håll med att hitta den andra boken, Rubinernas bok. En bok som varit försvunnen i närmare 2000 år.  Återigen känns de klassiska fantasyelementen igen. John Stephens använder sig av många klassiska delar i en fantasybok men han skruvar till det ett par varv. Han tar tex standarmallen för alver, fagra med spetsiga öron, skickliga på pilbåge och så lite gröna kläder på det. Stephens adderar en extrem fåfänga till dessa alver, två alvprinsar lär tex har startat ett krig enbart pga frågan om vem som har glansigast och vackrast hår. Lite karikatyrartat men på ett mycket snyggt sätt. Skildringen av New York är en bit som tilltalar mig väldigt mycket. Här finns magiska människor sida vid sida om vanliga människor men ändå är de gömda. Stämningen är dickens-artad med de utsatta barnen som lever i en tom kyrka.  En hel stadsdel är vigd åt just magiker. Jag blev väldigt förtjust även i denna boken, det är fartfyllt och massa av action men också eftertänksamhet. Allt blandat med skarpsinniga dialoger och frän humor.

Sista striden
Nu är det tid för att finna den allra sista boken, den som kommer avgöra huruvida ondskan ska segra

eller det goda. Förra boken slutade med en rejäl cliff-hanger och Emma befinner sig nu i fångenskap. Hur ska Kate och Michael lyckas rädda henne? De tre syskonen kommer också ställas inför väldigt svåra val och det är en betydligt mörkare stämningen i denna sista boken. Kommer de lyckas eller kommer de att gå under i kampen. Och framförallt, kommer de finna sina föräldrar igen? Sista striden är en lika välskriven och spännande berättelse som de andra två. Snabbt tempo med en mörkare ton varvat med humor, värme och kärlek. Det är väl tecknade personer som fyller ut berättelsen på ett riktigt bra sätt. Detaljerna sitter där de ska och miljöskildringarna är snyggt gjorda. Sista striden bjuder på en fint avslut på en mycket läsvärd serie.

Tematrio: Autofiktion och annat som kanske är sant.

Det var länge sedan jag var med på tematrion men nu är det dags att komma igång igen. Så här kommer den första tematrion ifrån Lyrans Noblesser på väldigt länge. Veckans tematrio handlar om:
" Berätta om tre bra böcker som på något sätt är baserade på verkligheten!"

1. Kaufmanns utvalda av Karl Almén Burman bygger på verkliga sjukhusjournaler och författarens egna farmors minne ifrån sitt arbete som mentalsköterska i Sverige på 50-talet. Fina personskildringar och ömsint berättade om det mörkaste mörkret. 
2. Expedition Kanchenjunga av Michelle Paver. Här använder sig författaren av tidigare bergsexpeditioner som funnits i verkligheten och införlivar dom i en egen påhittad expedition. Och adderar en spökhistoria, mycket läsvärd. 
3. Sekten på Dimö av Mariette Lindström. En thriller om det farliga med sekter och hur lätt det är att snärjas. Författaren har själv erfarenheter ifrån sektlivet, närmare 25 år och en hel del av hennes erfarenheter finns möjligen med i berättelsen. Mycket läsvärd.

Sedan två bubblare, nämligen två böcker som står olästa i min hylla och som jag gärna vill läsa. Nämligen Blonde av Joyce Carol Oates och Hon älskade av Helena Henschen

Kvinnan i blått av Elly Griffiths

Elly Griffiths, Kvinnan i blått

Handling:
När Ruth Galloways vän Cathbad vaktar ett hus i pilgrimsorten Walsingham i Norfolk, får han en kväll syn på något högst märkligt. På kyrkogården i närheten av huset sitter en ung kvinna, klädd i nattlinne och blå morgonrock. Morgonen därefter hittas hon död i ett dike utanför Walsingham. Kriminalkommissarie Harry Nelson kallas in och konstaterar att den döda kvinnan behandlades för drogmissbruk på ett privat sjukhus i närheten. 

Som hängiven ateist har Ruth själv undvikit Walsingham under sina 17 år i Norfolk, men blir kallad dit av en gammal universitetsvän som arbetar som präst. Väninnan har börjat få hätska, anonyma brev som riktar sig mot kvinnliga präster och refererar till ortens arkeologi – och med en slående formulering om ”en kvinna i blått, gråtande över världen”. 

Sambandet mellan den döda kvinnan och de religiösa hotbreven kan omöjligt vara en slump. Medan det lilla samhället förbereder sig för det årliga påskspelet om Jesu korsfästelse, påbörjar Ruth och Harry en kamp mot tiden. Frågan är om de kan hitta mördaren innan fler faller offer? 

Vad jag tyckte:

Jag formligen älskar Elly Griffiths mysdeckare om arkeologen Ruth Galloway och läser dom mer stor njutning. En kvinna i blått gör inte mig besviken på något sätt. Vi har en mystisk kvinna i blått som dyker upp på en kyrkogård där underbara Cathbad råkar bevittna hennes mystiska uppenbarelse. Kvinnan hittas senare död och det utanför en liten by som ägnar sig väldigt mycket åt pilgrimsfärder och dit många av kyrkliga personer beger sig till. En turistort ägnat åt helgon och dyrkande.  Nelson tar sig an fallet men kommer även får rätt stora problem på ett personligt plan. Något som kan sätta den sköra relationen mellan honom och Ruth i gungning. Samtidigt blir Ruth indragen ifrån sitt håll genom att en gammal skolkamrat hör av sig. Denna väninnan befinner sig i Ruths trakter och hon har några underliga brev fulla med hot som hon vill att Ruth tar en titt på.

För mig är Elly Griffiths böcker om Ruth alltid en trivsam läsupplevelse där författaren väver in både nutiden och dåtiden, gärna några anslag av det övernaturlig/ folktron, varvat med intressanta och färgstarka karaktärer och naturskildringarna som gör mig avundsjuk på att jag inte befinner mig just där just nu! Ruth är en kär favorit hos mig och jag är väldigt lättad över att hennes eviga viktnoja verkar vara i princip borta nu. Att Cathbad får vara med på ett hörn är också väldigt trevligt då jag gillar honom skarpt.  Mysig läsning som passar utmärkt i höstrusket och under kommande kyliga vinterkvällar.

Utmaning: Bästa Dystopi

Lyrans Noblesser har börjat med en ny form av utmaning, första inlägget kom i lördag och jag  passar på att hoppa på idag!  Den första utmaningen är:


.."temat för denna, den första, bästa-utmaningen dystopier, post-apokalypser och annat elände. Välj ut EN, den ni tycker är allra bäst, och berätta för oss vad det är ni gillar med den. Ni kan välja att berätta om en bok eller en film."

 Vi ska alltså utse en bästa bok inom genren dystopi. En enda... Alltså bara en enda! Jag hade kunnat lista många väldigt bra böcker inom denna genren efter jag verkligen älskar just dystopier. Det finns så många att välja på ju. Jag skulle kunna nämna Anna Jacobsson Lunds Tredje principen, Tidens mirakel av Karen Thompsson Walker, Pandemium av Lauren Oliver eller möjligen Oryx and Crake av Margret Atwood eller så tar vi Karin Tidbeck Amatka, dessutom går det ju inte att inte nämna Hungerspelen av Suzann Collins. Filmer låter jag bli att ens börja tänka på för då kommer detta inlägg att spårar ut helt nämligen!

Så jag lyssnar på Lyran och väljer en enda!

Jag väljer då In i skogen av Jean Hegland som fortfarande ett år efter avslutad läsning finns kvar hos mig. Det händer att jag fortfarande tänker på den och jag bär med mig systrarna Nell och Eve ännu. In i skogen är en skimrande vacker bok om total mörker och hopplöshet. Det är en avskalad dystopi som behåller sitt fokus på individens inre när det vanliga samhället gått under. En njutning att läsa. Så här skrev jag om den när jag läste den, ord som håller än idag:

" Jag älskar verkligen denna boken, den borrade sig in under huden på mig och rätt in i hjärtat. Vid vissa scener flödar tårarna, inte fulgråt utan istället stilla tårar av förtvivlan och sorg. Jag gillar hur författaren lyckas mejsla fram sina karaktärer så intensivt levande framför mina ögon. För hur länge orkar man upprätthålla sina drömmar? Hur länge orkar man kämpa egentligen? Skogen som omringar huset har även den en viktig roll i berättelsen och jag älskar Heglands sätt att beskriva skogen som både en vän och en fiende."