Utmaning: Den bästa: Saint Patricks day

Sitter och dricker förmiddagskaffe och ska snart ta tag i att städa av huset litet. Men först tänkte jag vara med på Lyrans Bästa utmaning som det var ett tag sedan jag deltog i. Denna helg inspireras Lyran av att det varit Saint Patricks day och frågar alltså följande: Har ni burit grönt idag eller har ni blivit nypta? Dagen till ära vill jag att ni ska berätta om den bästa irländska romanen/författaren ni läst.

Jag väljer helt enkelt  Tana French, Till skogs då jag tycker hennes deckarserie är helt fantastisk. Tills skogs är hennes första som utspelar sig på en polisstation i Dublin. I första boken möter vi Rob Ryan som har huvudrollen samt Cassie Maddox som är hans kollega. I nästa bok så har istället Cassie Maddox huvudrollen. I tredje boken så är det en ny person som tar huvudrollen men alla har de gemensamt att de arbetar för samma polisstation. Ett smart drag tycker jag och jag är riktigt förtjust i hennes böcker.

Utmaning: Den bästa: Konserten

Denna helg ska Lyrans noblesser går på konsert med sin dotter och därför undrar hon:
Vilken är den bästa konsert du varit på? Berätta!

Jag lyssnar inte direkt på musik, föredrar tystnad faktiskt och jag är inte heller direkt någon konsert-människa. Men jag har faktiskt två starka minnen ifrån två helt olika konserter som definitivt platsar som bästa konsertminnet.

Den första var förra sommaren där jag strax innan konserten, ca 1 och ½ månad innan, blivit sjuk. Först var det akuten med hjärtproblem som sedan visade sig vara utmattningssyndrom. Jag hade mått väldigt dåligt en lång tid och det tog helt enkelt stopp. Jag var väldigt skör och extremt trött. Men just denna konsert hade varit inplanerad en längre tid och jag ville så gärna åka dit. Och det visade sig att just den konserten, ja hela den kvällen blev ett av de finaste minnen på väldigt länge. Ett minne som sedan bar mig igenom sorger och tragedier. Mycket för att jag fick dela minnet med min älskade mamma och min ena kära syster. 

Konserten var Diggiloo, utomhuskonsert där vi satt i det gröna så att säga. Vi hade picknick med oss och en massa gott att tugga på. Det regnade av och till men det gjorde liksom inte så mycket. Jag minns extra mycket när Magnus Johansson ställde sig på scenen för att spela trumpet, snacka om gåshud! Och just i den sekund han började spela kom solen fram och lyste upp hela scenen! Magiskt! En underbar kväll som jag kommer bära med mig länge. Och extra fint var det att bli så omhändertagen av min mamma och syster. Jag kände mig verkligen älskad den kvällen och det var till så stor hjälp under den kommande tiden.

Klippet nedan är inte från just där vi var men hittade inte något som var just därifrån. Men här får man i alla fall smakprov på Magnus Johansson!

Nästa konsertminne är ifrån något som var mycket mindre men som ändå gick rätt in i hjärtat på mig. Återigen får vi ta en kort bakgrundshistoria.  2009 levde jag ensam då jag lyckats bryta mig fri ifrån ett mycket destruktivt förhållande. Som sagt så lyssnar jag inte mycket på musik men en kär vän gav mig denna låt som en uppmuntran. Denna låt blev sedan min styrkelåt, den låt jag lyssnade på när jag kände att min ork och livslust höll på att sina. Konsertminnet kommer ifrån 2013 då jag bodde i Västmanland, närmare bestämt Arboga.  En lördag mitt i sommaren var där någonslags festival eller jippo av något slag i byn. Och Sarah Löfgren var där! Hon sjöng akustiskt med bara en kille som spela gitarr. En liten folkpark, en sen sommarkväll och jag var där med min nya kärlek. Han som läkt mig och gjort mig hel. När hon sjöng just låten Starkare, min ledsång igenom nattsvart helvete, då grät jag. Jag hittar inga videos ifrån den spelningen men här kommer själva låten i alla fall.

Utmaning: Den bästa Tegelstenen!

Helg igen och dags för Lyrans Den bästa igen. Denna gång efterfrågor hon den bästa tegelstenen. Jag älskar tegelstenar!  Jag väjer inte för sidantalet utan dyker gärna ner i en riktig tjock tegelsten. Så jag kan inte välja en enda tegelsten. Så jag delar in frågan i olika kategorier!

Den bästa historiska tegelsten
* Svärdet och spiran av Ken Follet 1100 sidor historia som kretsar kring bygget av en katedral under 1100-talet. Magiskt bra tycker jag.

Den bästa fantasy tegelstenen
* Det sista riket av Brandon Sanderson. Episk klassisk fantasy som brer ut sig över 742 sidor!

Den bästa thriller tegelstenen
* Jag är Pilgrimen av Terry Hayes. Nervpirrande spiondrama som sträcker ut sig på 791 sidor.

Den bästa romantiska tegelsten
* Främlingen av Diana Gabaldon. Skottland, man i kiltar, vackra kvinnor och så lite tidsresor på det. Ljuvlig läsning på 735 sidor!

Den bästa av de bästa tegelstenarna
* Pestens tid av Stephen King. Här har vi tegelstenarnas tegelsten! Min utgåva är den icke förkortade upplagan och den brer sig ut över 1122 sidor! ( Med efterordet så är det 1129 sidor)
Här nedan har jag lag den bredvid Legend av Richard Matheson, som är häftad ( Pestens tid är storpocket) men har bara ynka 212 sidor. Men vid jämförelsen så ser vi att Pestens tid är en Tegelsten med stort T!

Utmaning: Den bästa- Brittiska tv-serien

Nu är Lyrans noblesser tillbaka efter julledigheten och här kommer årets första Den bästa.
Denna gång ska det handla om Den bästa Brittiska tv-serien. Kära tider... Så många det finns att välja mellan ju. Älskar brittiska tv-serier ju! Men väljer enbart en enda för ovanlighetens skull! Ett förutsägbart svar måhända men en kär favorit hos mig.

* Morden i Midsomer

Visst är serien en smula förutsägbar efter så många säsonger men för mig innebär serien mycket sentimentala känslor. Jag minns tv-kvällar på sommaren med föräldrarna och jag minns hur sambon och tittar varje sommar, precis efter Allsång på skansen.  Vi ser också om avsnitt, ofta är det denna serien vi sätter igång när livet är svårt och jobbigt. Jag har sett alla avsnitt som finns och några tom 2-3 ggr. =)

Utmaning: Den bästa: Förintelsen

Denna gång handlar Lyrans noblessers utmaning om Förintelsen. Så här skriver hon: Berätta om den bästa bok ni läst eller den bästa film/TV-serie ni sett, som skildrar Förintelsen.

Jag tänkte faktiskt omnämna både en bok och en film denna gång. Vi börjar med filmen.

* Sunshine, En film som handlar om en judisk familj i Ungern över tre generationer. Genom fattigdom och rikedom, den antisemitiska vågen, förintelsen och, slutligen, de överlevandes kamp. Jag har sett filmen två gånger och den berörde mig starkt båda gångerna. En mäktig film som gör ont att se samtidigt som den är hjärtskärande vacker. Med bland annat Ralph Fiennes och Rachel Weisz

Boken jag väljer denna gång är:
* Jag heter inte Miriam av Majgull Axelsson En roman som gjorde fruktansvärt ont att läsa men även som ingav hopp. En berättelse om en kvinna vid namn Miriam som på sin 80-års dag äntligen börjar berätta och det hon berättar är en fruktansvärd skildring av hur det romska folket behandlades och mördades under Förintelsen. 

Den bästa: Svensk klassiker

Då var det dags igen för utmaningen Den bästa. Denna gång vill Lyrans noblesser att vi ska:
"Berätta alltså om den bästa klassiska romanen skriven av en nu död, svensk man. Boken får gärna ha ett manstema, men det är inget krav ;"

Det är minsann inte lätta utmaningar Lyran ställer oss inför! Men denna gång kom svaret ganska så fort. Jag väljer:

* Per-Anders Fogelström, Vävarnas barn. Detta är den första boken i Barn-serien, den serie som utspelar sig före Stad-serien. Just Vävarnas barn var en sådan där bok som knockade mig totalt. Det är även ett manstema i den då det är främst Johannes och hans liv som står i fokus. Eländes elände men skrivet på ett helt fantastiskt sätt.  Det är som sagt första delen och jag har ännu inte läst de följande delarna. Trots detta väljer jag att ta denna i dagens utmaning, jag kunde lika gärna valt Hjalmar Söderbergs fantastiska Dr Glas eller Den allvarsamma leken. Men eftersom just denna boken lyser så starkt hos mig trots att det är så längesedan jag läste ut den och för att den påverkade mig så starkt när jag läste den får den blir Den bästa. 

Fogelström skrev i förordet till Vävarnas barn så här: " Det här är en berättelse om i livstiden föraktade och nu glömda människor, utnyttjade och sedan utplånade. De levde på samhällets botten, sämre än borgarnas tjänstefolk och hantverkarnas gesäller, fattigare eller åtminstone hungrigare än torpare och lantarbetare. Deras närmaste gelikar socialt och ekonomiskt var fattighjon, lösdrivare och fångar. Egendomslösa och sälla läs- och skrivkunniga lämnade de inga andra spår efter sig än de andrahandsuppgifter som kan återfinnas i myndigheters, fabrikörers, fattigläkares, prästers och andra utomståendes yttrande"

Utmaning: Bästa Dystopi

Lyrans Noblesser har börjat med en ny form av utmaning, första inlägget kom i lördag och jag  passar på att hoppa på idag!  Den första utmaningen är:


.."temat för denna, den första, bästa-utmaningen dystopier, post-apokalypser och annat elände. Välj ut EN, den ni tycker är allra bäst, och berätta för oss vad det är ni gillar med den. Ni kan välja att berätta om en bok eller en film."

 Vi ska alltså utse en bästa bok inom genren dystopi. En enda... Alltså bara en enda! Jag hade kunnat lista många väldigt bra böcker inom denna genren efter jag verkligen älskar just dystopier. Det finns så många att välja på ju. Jag skulle kunna nämna Anna Jacobsson Lunds Tredje principen, Tidens mirakel av Karen Thompsson Walker, Pandemium av Lauren Oliver eller möjligen Oryx and Crake av Margret Atwood eller så tar vi Karin Tidbeck Amatka, dessutom går det ju inte att inte nämna Hungerspelen av Suzann Collins. Filmer låter jag bli att ens börja tänka på för då kommer detta inlägg att spårar ut helt nämligen!

Så jag lyssnar på Lyran och väljer en enda!

Jag väljer då In i skogen av Jean Hegland som fortfarande ett år efter avslutad läsning finns kvar hos mig. Det händer att jag fortfarande tänker på den och jag bär med mig systrarna Nell och Eve ännu. In i skogen är en skimrande vacker bok om total mörker och hopplöshet. Det är en avskalad dystopi som behåller sitt fokus på individens inre när det vanliga samhället gått under. En njutning att läsa. Så här skrev jag om den när jag läste den, ord som håller än idag:

" Jag älskar verkligen denna boken, den borrade sig in under huden på mig och rätt in i hjärtat. Vid vissa scener flödar tårarna, inte fulgråt utan istället stilla tårar av förtvivlan och sorg. Jag gillar hur författaren lyckas mejsla fram sina karaktärer så intensivt levande framför mina ögon. För hur länge orkar man upprätthålla sina drömmar? Hur länge orkar man kämpa egentligen? Skogen som omringar huset har även den en viktig roll i berättelsen och jag älskar Heglands sätt att beskriva skogen som både en vän och en fiende."