Jag har nyligen läst ut en bok, Hämnden av Reginald Hill (rec om själva boken kommer snart) och i den boken finns en tankegång eller mer en bild som jag fastnade för. Jag och Underbar har diskuterat länge och ingående om denna bild, detta samtal lede även till att jag fick leta på bibblan efter mer information. I boken får vi möta Wolf Hadda, en mycket attraktiv, framgångsrik och väldigt förmögen man som har allt han någonsin drömt om. Han är gift med Imogene, hans prinsessa och han har en vacker dotter. Men en dag så slås allt det vackra i spillror, Wolf blir anklagad för det värsta brott som finns och blir häktad. Han råkar ut för en otäck olycka och blir vanställd. Han förlorar sin fru och sin dotter, hela hans förmögenhet försvinner och han har nu ingenting. Och här finns då den bild jag pratade om. Innan detta brott så var han väldigt vacker och attraktiv, hans utseende beskrivs noga i början av boken, men efter brottet så är han vanställd. Han ansiktet är fullt av ärr, hans ena ben är snett, han saknar ena handens fingrar och han haltar fram.
Som en person uttrycker det: Se på han, det är klart han är skyldig. Han ser ju ut som ett monster.( Minns inte exakta ordföljden och boken är tillbaka på bibblan nu. ) Alltså hans utseende visar att han är ond. Och visst är det väldigt ofta så att onda människor i litteraturen eller på film ges ett förskräckligt utseende eller nån form av missbildning, såsom tex Frankenstein, Dracula, Fred Kruger, Jigsaw i Saw filmerna osv. För att tydligt visa att ondskan finns där, att dessa otäcka och fula människor är nog onda, det räcker att titta på dom ju så ser man det. Men lika ofta leker författaren eller filmskaparen med en, för lika ofta som det är monstret så lika ofta är det just den vackra och fina människan som är den onde. Men våra fördomar och tankesätt säger ofta automatiskt är att "Nä, inte han, han ser så vanlig ut ju. Han är ju rent av väldigt stilig. Det måste ju vara han, den med det hemska ärret rakt över ansiktet, den sneda ryggen, den fula kroppen osv". Och detta tankesätt används även ofta i verkligheten, hur ofta har man/jag sagt just så " Nämen han ser så vanlig ut!"? Att vi är så vana vid från filmens värld och litteraturens värld att monsterna inte är dom vanliga, snygga och stiliga utan dom där andra, skuggvarelserna med missbildningar eller ärr. Det är mycket intressant att fundera i dom här banorna och jag känner att jag måste fördjupa mig mer. Detta jag skrivit nu är mest lösa tankar och funderingar, jag har inte riktigt kunna bygga upp det ordentligt med bra exempel och fakta. Men det ska jag nog råda bot på. *ler*
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar