Begravda i himlen av Zuckerman & Padoan

Pete Zuckerman & Amanda Padoan, Begravda i himlen  

Handling:
När Edmund Hillary blev först med att bestiga Mount Everest hade han sherpan Tenzin Norgay vid sin sida. Faktum är att sherporna har varit hjältar i det tysta lika länge som västerlänningar har klättrat i Himalaya. När elva klättrare omkom på världens farligaste berg K2 i augusti 2008, överlevde två sherpor katastrofen. De hade besegrat fattiga förhållanden och politiskt kaos för att bli två av världens skickligaste klättrare. Nu berättas deras otroliga historia för första gången. 

Vi får följa Chhiring Dorje Sherpas och Pasang Lamas livshistorier, från deras byar högt upp i Himalaya, till slummen i Katmandu, över glaciärerna i Pakistan till baslägret på K2. När katastrofen är ett faktum finner Chirring sin kollega Pasang strandsatt, utan yxa, på en isvägg där han väntar på att dö. Den räddningsaktion som följer har kommit att bli legendarisk. 

Vad jag tyckte:
Jag och kära sambon såg för en tid sedan en film som heter The Summit som handlar om den olycka på berget K2 som krävde 11 människors liv. Filmen är en dokumentärfilm med dramatiska inslag och där det mesta av dokumentär inslag är fotograferade av svenske klättraren Fredrik Sträng.  Min nyfikenhet var väckt och jag vill gärna veta mer om just bergsbestigning. Jag hittade då på biblioteket denna bok, Begravda i himlen som handlar om samma olycka men berättade ur ett helt annat perspektiv. I Begravda i himlen berättas det om de bärare som också befann sig på K2 denna ödesdigra dag, en skildring som få känt till innan och vars historia länge var okänd för många människor. Zuckerman och Padoan har verkligen arbetat hårt med att få fram deras perspektiv på händelserna men utan att själva lägga in sitt eget dömande eller tycke. De har helt enkelt velat skapa ytterligare ett perspektiv på den fruktansvärda olyckan genom att lyfta fram en tidigare okänd sida av händelserna. Peter Zuckerman och Amanda Padoan i månader intervjuat och levt tillsammans med några av de nepalesiska och pakistanska klättrarna, som spelade avgörande roller under de ödestigra dagarna. De har även intervjuat en rad andra klättare som var inblandade i K2 tragedin. 

Det som gör boken ännu mer intressant är att Zuckerman & Padoan även berättar om bärarnas historia, om sherpornas liv och om själva folket sherpa. För det finns en skillnad där, rent allmänt så har de bärare som arbetar med att bära upp utrustning och liknande åt bergsbestigarna allmänt kallats för sherpor. Men i själva verket är sherpa ett folk som bor i bergstrakterna i Nepal. Just denna del av boken är extremt intressant att läsa om. Om deras livsstil och hur deras historia ser ut är något jag tidigare inte visste något om men efter att ha läst Begravda i himlen så har jag fått ta del av några helt enastående människoöden samtidigt som jag fått en ordentligt historielektion om en del av världen som tidigare var okänd för mig.

Begravda i himlen är vansinnigt spännande, möjligen något seg på sina ställen i de väldigt många detaljerna kring bergsbestigning och utrustning som användes, men  på det stora hela en oväntat bra läsning som både var välskriven och spännande.

Den röda grevinnan av Yvonne Hirdman

Yvonne Hirdman, Den röda grevinnan

Handling:
"Min mamma är grevinna, sa jag i det snoriga Hökarängen, till de inflyttade ljushåriga ungarna från Norrlands skogar. Inte undra på att de gav sig på mig. Men hon var faktiskt grevinna, min mor. Fru Charlotte Hirdman hade ett hemligt, kringflackande liv bakom sig innan hon blev vår »utländska« mamma i Hökarängen. Länge visste jag inte mycket mer. Och så dog hon, hux flux innan hon kunde få bli människa för en, en människa man ville veta mer om.

Min mor föddes i efterskalvet av den första ryska revolutionen i Estland, då Tsarryssland. Familjen flyttade till Österrike-Ungerns allra östligaste gränstrakter, där hon levde sin barndom under det första världskriget, med östfronten hotande nära. Hon gifte sig med en urfattig baltisk greve, Alexander Stenbock-Fermor och levde det vilda livet i Berlin under de sista åren av Weimar-republiken, innan Hitler kom till makten. Hon förälskade sig i en kommunist och flydde med honom till Moskva via Zürich. Och hon var en av de få som lyckades komma ut ur Sovjetunionen innan den stora terrorn slog till på allvar, i början av 1937.
Min mammas liv utgör en liten del av den europeiska mellankrigstidens historia. Alltid där ljuskäglan svepte fram. Ofta i mitten. Därför vill jag berätta den här historien för er."
Yvonne Hirdman ( Från förlagets hemsida)

Vad jag tyckte:
Jag brukar inte läsa biografier eller memoarer men jag fick Den röda grevinnan i födelsedagspresent. Så då ville jag ändå ge boken en chans, texten på baksidan lät intressant. Sedan började jag läsa och kunde knappt sluta läsa. Yvonne Hirdman har skrivit en biografi om sin mamma som är så spännande och intressant att man bara måste läsa lite till. Självsäkert tar Hirdman sig an projekt att försöka förstå sig på vem hennes mamma egentligen var. Men trots den självsäkra tonen och det rättframma språket talar Hirdman också om för oss att all den fakta, alla minnen, alla historier som kommer fram inte nödvändigtvis behöver vara fullt korrekta. För så är det med minnet och tiden, ju längre tiden går desto mer förvrängs våra minnen.

Via ett otal källor med en helt fantastisk källkritiskt hållning har Hirdman ändå fått fram en fullödig berättelse om en kvinnas liv och öden samtidigt som boken också är en berättelse om ett sönderslaget Europa.  Samtidigt så är Den röda grevinnan djupt personlig och emellanåt känns det som om jag sitter bredvid Yvonne Hirdman, sorterar papper, läser gamla brev och tittar på gamla fotografier. Vi sorterar och funderar på hur och vad som tas med, Hirdman vrider och vänder på texten och fakta samtidigt som hon gärna gör dramatiska utsvävningar. Dessa utsvävningar är till för att krydda historien, göra den mer dramatiskt. Det gör att jag som läsare känner mig än mer delaktig då jag kan se historien rullas upp som en film framför mina ögon. Hirdman avslutar dessa utsvävningar med " tänker jag mig att det kunde vara".  Jag skulle gärna vilja läsa om boken för att se hur det är andra gången man läser den och jag försöker övertala sambon att läsa så jag kan få prata mer om den.

Biografin om Robin Williams, det kunde ha blivit så bra...

Emily Herbert, När skratten tystnar
Rec-ex ifrån Bookmark förlag, Tack!

Att få läsa en bok som rec-ex och där det visar sig att man inte gillar boken är svårt, det är faktiskt en konst att skriva konstruktiv kritik utan att det bara bli någon form av elakheter. Jag gillar själva initiativet ifrån förlaget men tyvärr så når inte bokens innehåll upp till mina förväntningar.

Jag har alltid gillat Robin Williams och sett många av hans filmer, favoriterna finns i Mrs Doubtfire, God morning Vietnam, One hour photo, The Nightlistner och Döda poeters sällskap bara för att nämna några. Så när jag såg att Bookmark förlag skulle ge ut en biografi om honom så blev jag väldigt nyfiken. Så pass att jag skrev och fråga om ett rec-ex. Sedan hörde jag att boken inte var så bra trots allt, hos Bokföring hos Monika var det jag hörde det. Så jag ställde om mina förväntningar och började läsa med mycket låga förväntningar och tur var det. För detta är tyvärr inte en bra biografi över Robin Williams, de stycken jag gillade bäst var förordet skriven av Babben Larsson, bilderna och slutkapitlet som består av 20 av Williams bästa skämt.  Jag ska försöka förklara varför jag inte gillad den, boken börjar med ett kapitel med inklistrade tweets ifrån kända och okända personer som ger sin hyllning över Williams precis när han gått bort. Därefter följer kapitel över Williams barndom, uppväxt, karriär och familjeliv där stora delar av texten består av klipp och klistra metoden. Författaren verkar ha dammsugit internet och sociala medier på citat och sedan byggt sin bok kring detta. En del av citaten har även källhänvisningar som får mig att rysa. Källhänvisningar som andas skvallerpress som tex "sa en god vän till familjen" eller "anonym källa". Vid något tillfälle ges utrymme för ett citat som uppvisar en viss kritik mot Williams sätt att arbete men författaren sveper likgiltigt detta under mattan genom att avvisa citatet med följande kommentar " Men alla andra var som sagt betagna." ( S 93) Övrig text känns generaliserande och hafsigt ihop skrivet. Det är ytligt och dåligt formulerat.

Biografin ger förvisso en ytlig och lätt överskådlig information kring Robin Williams. Men jag saknar dock djupet och närheten som en riktigt välskriven biografi kan ge en. En biografi kan också ge en inblick i ett liv som man i vanliga fall inte skulle få. I Robin Williams fall så finns det en psykisk ohälsa som hade kunnat hanteras på ett finare och bättre sätt. Det kunde blivit en intressant och djupgående skildring över ett liv i rampljuset samtidigt som man kämpar med inre demoner. Knappt 200 sidor är denna biografi, stor text och luftig design vilket gör att boken upplevs som väldigt kort och tunn. Emily Herbet är en psedonym för en brittisk journalist vid namn Virginia Blackburn, som tydligen skrivit många kändisbiografier från Lady Gaga till Michael Jackson.