En mindre bra bok

Dan Brown, Den förlorade symbolen

Här är då Robert Lagndon i farten i igen, denna gång är det hans vän och mentor Peter Solomonson som drar in Robert i en livsfarlig katt och råtta jakt. Eller rättare sagt är det Peters kidnappare som tvingar de båda att ställa upp på denna jakten och även Peters syster Katherine  blir inblandad. Och även Cia blir snart inblandade i denna röran. Peter Solomonson är nämligen en högt uppsatt medlem i Frimurar orden och han är även bevakare över en hemlig stenpyramid. En pyramid som sägs innehålla en ofantlig skatt och det är denna skatt som kidnapparen vill åt. Även andra högt uppsatta medlemmar i Frimurar orden blir även de inblandade. 

Nu inleds en intensiv och action fylld jakt som kommer att pågå under den orimligt korta tiden på ca 12 timmar. På denna korta tid så ska Lagndon knäcka gåtan med den mystiska pyramiden, Katherine får sitt labb sprängd i bitar och hon flyr ifrån kidnappare, hennes assistent ska råka ut för problem, vi beger oss ner under Capitolium till en underjordisk och hemlig källare, vi får följa med kidnapparen under hans påhitt, vi får följa CIA-chefens försök till att lägga sig i, vi får ta del av Peter och Katherines förflutna och om deras mamma som mördades när de var yngre. Det händer helt enkelt för mycket på för kort tid. Jag finner det rörigt och osammanhängande, spänningen försvinner och jag tappar lusten helt.

 Texten är sprängfylld med förklaringar och detaljer om symbolik, hemliga sällskap, mystiska koder och fakta om frimurarorden.  Jag brukar tycka om böcker som behandlar dessa ämnen, jag vill minnas att jag läste Browns Da Vinci koden och Änglar och Demoner med glädje och fann de vara spännande och intressanta. Men båda de böcker utspelar sig under en längre tidsperiod och på många olika platster runt om i världen. Den förlorade symbolen utspelas i samma stad och under en tidsperiod på tolv timmar, det blir för rörigt och för mycket av allt. Sedan så är det hela 7 stycken olika översättare till denna bok, en bok som är på ca 300 sidor. Ju längre läsningen pågår desto mer falnar mitt intresse och mot slutet skummar jag mest, allt för att bli klar med denna bok så jag kan lägga den åt sidan och glömma den. Jag känner mig helt enkelt utmattade av alla fakta detaljer och all information så grundhistorien i sig glöms bort och jag tappar helt intresset för hur det ska gå för de inblandade. Jag läste denna bok eftersom Dan Brown kommer ut med en ny bok i maj, Inferno men jag får se om jag läser den eller inte. 

En kärleksförklaring

John Green, Förr eller senare exploderar jag.

Ibland läser man böcker som kryper in under en skinn, de gräver sig in i ens hjärta och får en att tappa andan. De berör en på djupet och när de är slut vill man genast börja om för det gör ont att släppa taget om dem. John Green har skrivit just en sådan bok och nu vill jag skriva om den. Men hur jag än vrider och vänder på orden blir de inte tillräckligt bra. Allt som kommer ut ur mig är " Men åh, den är ju bara så himla jättebra". Och det säger ju egentligen ingenting alls om boken, men just denna sortens böcker är så svåra att berätta om. För det går inte att hitta just de där rätta orden som berättar om alla de känslor de skapade hos en. Orden kan inte förklara varför just denna kröp i i mitt hjärta och byggde bo där. Men jag gör ett tafatt försök och sedan ber jag er att läsa den själva.

Boken i sig är en otroligt vacker kärlekshistoria samtidigt som den handlar om döden och sorg. Den handlar om Hazel och Augustus, två tonåringar som båda är märkta av cancer. Hazel har lungcancer, det handlar inte längre om hon kommer dö utan enbart när och när är väldigt snart. Agustus har skelettcancer som tog hans ena ben men det är hoppfullt för honom ändå, hans chanser att överleva är större. Hazel och Augustus möts i en stödgrupp för cancersjuka barn och de förälskar sig i varandra och de kommer att älskar varandra så oerhört mycket. Men cancern är där jämt och ständigt, som en störande extra person när de två borde få njuta av livet och av varandra. Ändå är detta en hjärtslitande vacker och fin berättelse om kärlek och vikten av att leva sitt liv fullt ut oavsett hur långt eller kort det är. John Green låter även humorn få lov att ta plats, Hazel, Agustus och deras vän Isac, även han märkt av cancern är riktiga kvickhuvuden emellanåt.

Jag grät och jag skrattade när jag läste och jag får tårar i ögonen nu med när jag försöker göra denna bok rättvisa. Slutet är så magstarkt att jag ryser bara jag tänker på det. John Green har en magisk penna som skapar ett livfullt och vackert språk, det är en njutning att läsa trots det tunga ämnet det rör sig kring. Green väjer dock inte för det hemska med cancern eller för den fruktansvärda verkligheten, cancern och alla dess biverkning är hela tiden närvarande. Detta är en stark bok som jag kommer införskaffa för att ha ett eget exemplar, så att jag kan återvända och läsa om historien.

Hmmm

Det är farligt att sitta och söka efter bilder till inlägg, det förra inlägget har bilder hämtade ifrån respektive förlag. På Ica förlags hemsida hittar jag en del nytt som jag missat.

• Myter om mat av Stephan Rössner verkar vara väldigt intressant.Kommer nu i mars.
• Bullfest av Göran och Sofie Söderin verkar vara lite annorlunda men väldigt rolig. Kommer nu i mars.
• Kroppspråk för hundägare av Gabriela Metz och Ramona Teschner verkar vara väldigt intressant och spännande. Kommer i april

Dubbelrecension!

Jag läste två stycken bak/kakböcker i februari, två böcker som skildes sig åt rätt ordentligt. Den ena är flärdfull och lättsam, den andre är mer rejäl och vardagsenkel. Låt oss börja med den flärdfulla!

Afternoon tea av Jan Gradvall och Liselotte Forslin.

Detta är en mycket engelsk bok som berättar om teets historia, sedvänjor kring te, hur te figurerar i popmusiken och hur man brygger te på ett korrekt sätt. Boken är gjord på den engelska landsbygden, i trakterna av Bath och boken innehåller många vackra bilder därifrån.  Men inget te är komplett utan en massa läckra och underbar tillbehör! I denna boken får vi recept på bla scones med clotted cream, plommonpaj, scones med choklad och fruktkaka med guinesse. Dessutom får vi lära oss att göra lemoncurd och andra marmelader. Jag njuter när jag läser boken och jag tror faktiskt att denna bok så småningom kommer hitta sin väg in i vårt kök. Jag lånade denna på bibblan men skulle nog vilja ha den hemma så jag kan ordna ett riktigt ordentligt afternoon tea!

Enklare bröd, Martin Johansson

Detta är en mer vardaglig receptbok, med rejäla och enkla recept på bröd. Jag gillar verkligen denna boken då den inte innehåller en massa pekpinnar utan det känns lättsamt och roligt att baka bröd! Och det var även denna bok som fick mig att börja baka igen, först bröd och sedan annat. Jag ska försöka fortsätta baka mitt eget bröd hädanefter, det är ju rätt enkelt och det är inte svårt alls när man väl får grepp om det. I denna bok så är alla bröden långjästa bröd, man ska inte heller knåda bröden i all oändlighet och recepten kan man ändra på lite som man vill. Även denna bok ska införskaffas så jag kan fortsätta med mitt brödbakande.

Lev Grossman, Magikerna

Jag var dels förväntansfull inför denna boken men jag kände även tvivel. Förväntningarna kom sig av att boken till viss del skulle utspelas i en universitetsmiljö, jag är oerhört förtjust i den sortens akademiska miljöer när det gäller böcker.  Och tvivlen kom sig av att boken tillhör den sort av fantasy jag normalt inte läser. Jag läser med stor glädje fantasy som utspelar sig i helt påhittade miljöer och med helt okända varelser såsom tex Tolkiens Sagan om ringen, Patrick Rothfuss serie om Kvothe eller Kristin Cashores serie De utvalda. Jag har även börjat gilla sk urban fantasy, alltså en fantasy där vi befinner oss här och nu i vår egen verklighet men vid sidan om de vanliga människorna lever antingen vampyrer, varulvar eller andra magisk varelser såsom tex Maggie Stiefvaters serie Mercy falls, Richelle Meads serie Vampie academy eller Holly Blacks serie Berörarna. 

Men sen kommer vi då till den fantasy som innebär att någon går igenom en dörr, en garderob, åker ett speciellt tåg eller via någon annan form av portal och på detta sätt hamnar de i en magisk värld. Av någon anledning så köper jag inte det konceptet, jag finner det orimligt att det vid sidan om oss skulle finnas en parallellvärld. I en klassisk fantasybok så kan jag köpa nästan vad som helst för då vet jag att vi befinner oss i en värld som tillåter just det, en uppdiktad värld där det inte finns några exakta ramar eller mallar. Tyvärr så är Magikerna just en sådan bok där huvudpersonen går igenom en slags portal, i detta fall först för att komma till Brakebills college och senare för att komma vidare in i en magisk värld.  Jag hade dock kanske kunnat köpa det bättre om jag gillat huvudpersonen mer.  

Vår huvudperson är Quentin, han är en tonårsgrabb som är väldigt trött på det mesta här i livet, allt är meningslöst och där finns ingen direkt anledning till att anstränga sig anser han. Quentin får en inbjudan till Brakebills, ett college som bara få människor känner till och där enbart några få blir utvalda till skolans kurser. Quentin hamnar där genom en mystisk trädgård i Brooklyn och får veta att Brakebills är ett college för unga blivande magiker. Och här glimrar boken verkligen till när Quentin och hans vänner ger sig i kast med sina studier inför att bli magiker. Jag läser ivrigt men snart tappar jag lusten igen och det beror till största delen på Quentin, han är en gnällig, barnslig och omogen kille som jag mest vill ruska om ordentligt. Tyvärr fortsätter detta beteende och det finns även hos hans närmsta vänner och mot slutet av boken är jag rätt trött på dem. Det är enbart en karaktär som gör att jag orkar läsa klart boken och det är Alice, henne gillar jag skarpt. Hon utvecklas på ett trovärdig sätt genom historiens gång.   Dock så gillar jag verkligen Grossmans språk, det känns fräscht och energifullt. Han är en begåvad författare, det märker jag när jag läser, och rent språkligt är boken underbar att läsa. Grossman har även en mycket skön humor som lyser starkt på sina ställen. Jag är dock mycket tveksam till om jag kommer läsa del två, jag får vänta och se hur det känns längre fram.

Äntligen tillbaka till Three Pines!

Jag läste i slutet av förra sommaren en mycket förtjusande bok med titeln Mörkt motiv, skriven av Louise Penny. Jag fastnade då direkt för kommisarie Armand Gamache och jag blev lite smått förälskad i den underbara lilla byn Three Pines där boken utspelade sig. En idyllisk liten by fylld med excentriska invånare och där alla känner alla och allt är så fridfullt och vackert. Dock så göms det mörka hemligheter under ytan. Det är lite som Morden i Midsomer korsat med Agatha Christie och med en nypa P.D James. 

Nu så vart det då dags att återvända till Three Pines där ännu ett nytt mord begåtts. Denna gång är det dock inte en älskad och omtyckt invånare som dött utan det är en person nyss flyttat till byn. En person som är mycket illa omtyckt och som tagit med sig mörker till Three Pines. Nu är det upp till Gamache och hans medarbetare att försöka nysta upp den härva av ledtrådar som finns och det medan en svår vinterstorm nalkas den lilla byn. Jag är som sagt väldigt förtjust i dessa böcker, det är så mysiga trots att det handlar om mord och mörka ting. Jag känner mig avslappnad när jag läser och jag förtjusas över alla de små detaljerna, jag älskar att läsa om alla de olika innevånarna. Detta är inga blodiga deckare utan det är mer en klassisk pusselgåta, dock med lite mörkare undertoner. Sedan finns där även vissa saker som Gamache dras med, saker som kan komma att bli väldigt ödesdigra så småningom, jag hoppas dock att detta löser sig på ett bra sätt. Mycket trivsam läsning även om det dock återkom ett litet störningsmoment i form av en mycket otrevlig kriminalassistent. Hon fanns med i bok nr 1 med, men jag hade hoppats att hon skulle vara borta ur leken efter den. Dock tror jag hon ska fylla ett visst syfte men jag stör mig på henne så mycket så jag hoppas  hon försvinner snart dock på riktigt.  

Nu ser jag framemot del 3 och hoppas på fortsatt trevlig och mysig läsning tillsammans med Armand och alla de andra.

Anna klädd i blod, Kendare Blake

Cas Lowood är inte riktigt som alla andra tonåringar, han är nämligen spökjägare. Ett yrke som har gått i arv ifrån hans far som i sin tur ärvde yrket ifrån sin far. De jagar efter spöken/andar som blivit kvar här på jorden och som ger sig på människor pga vrede, sorg eller i ren hämnd och de dödar dem igen så att de försvinner helt.  De andra spökena/andarna låter de vara, de gör ingen illa när de vakar över sina nära eller när de inte vill lämna jorden riktigt än. Cas är dock numera ensam med sin mamma eftersom fadern blev dödad när denna var ute på ett uppdrag. Så Cas som nyss blivit 17 år axlar faderns roll och tillsammans med sin mamma reser han USA runt i jakt på onda och elaka spöken. Så en dag kommer de till Thunder Bay i Kanada, där det finns ett mycket ondsint spöke som i folkmun kallas Anna klädd i blod. Hon var en ung flicka som blev mördad på femtiotalet och har fram till idag haft ihjäl 27 människor. Nu är det upp till Cas att försöka ta död på detta ondsinta spöke. Men detta blir ett uppdrag som kommer att förändra mycket för Cas och utgången är mycket oviss. 

Jag gillade verkligen denna boken, den är lättsmält men har ändå en viss tyngd, den är lättläst men ändå välskriven och den är underhållande från början till slut.  Karaktärerna känns trovärdiga och intressanta, jag fann faktiskt att jag fick sympati för det ondsinta spöket Anna. Mycket smart skrivet av författaren som gör att man faktiskt känner något inte bara för de levande karaktärerna utan även för spöket i sig.  Mycket trevlig läsning, precis det jag behövde nu i februari för att kickstarta min läslust igen! Jag framemot del två som visst kommer heta Anna i mina mardrömmar.