Vem som helst utom Ivy Pocket av Caleb Crisp

Caleb Crisp, Vem som helst utom Ivy Pocket

Rec-ex ifrån Modernista förlag, Tusen tack!

Handling:
Ivy Pocket är en vandrande katastrof, som gång på gång väcker ilska och frustration hos de snobbiga aristokrater hon arbetar för. Men bilden vår hjältinna har av sig själv är en helt annan. Ivy är övertygad om att hon är allmänt underbar, fullkomligt charmerande och extremt begåvad.

När Ivy hamnar i Paris, ensam och utfattig, har hon ingen aning om hur hon ska ta sig tillbaka till England. Då blandar sig ödet i och Ivy kallas till en döende hertiginnas sjuksäng. Hon får där i uppdrag att leverera ett magnifikt diamanthalsband (som möjligen har en förbannelse vilande över sig) till Matilda Butterfield på hennes tolvårsdag. Från det ögonblicket och framåt kastas Ivy Pocket in i ett häpnadsväckande äventyr fullt av skurkar, galenskap och missförstånd.

Vad jag tyckte:
I början av boken så hade jag så svårt för Ivy Pocket, denna vandrande katastrofen som ljuger som en häst travar och ställer till med galenskaper och katastrofer överallt. Det blev tom så att boken blev liggande ett bra tag eftersom jag inte alls stod ut med dessa galenskaper och fånerier. Men sedan läste jag några recensioner om boken och tänkte att jag ändå måste ge boken och Ivy Pocket en ärlig chans. Så jag läste och fann att Ivy Pocket faktiskt förändras, bakom galenskapen och lögnerna fann jag en ensam och väldigt ledsen tjej. Där sökandet efter vart hon egentligen hörde hemma doldes bakom detta påtvingade lustigheterna.

Samtidigt så växte också historien för mig och jag fann att jag började njuta av denna galna äventyrsberättelse som virvlar fram som en orkan med försvunna barnjungfruar, mystiska sällskap, spökande grevinnor, små munkar klädda i bruna kåpor, ett ovärderligt halsband och en mängd med klockor.  Historien förstärks genom de fantastiska teckningar som finns i berättelsen, dessa teckningar är så vackra och jag kunde lätt bli sittande bara tittande på dessa!

Vem som helst utom Ivy Pocket är en underbar berättelse som bjuder på mycket spänning och faktiskt en hel del fnitter. Jag förtjusas av Ivy och kommer därmed över min inledande avighet jämte henne.  Jag hoppas den hittar många läsare i åldern 9-12! Och jag kommer absolut läsa nästa bok om Ivy Pocket!

Flickan med snö i håret av Ninni Schulman

Ninni Schulman, Flickan med snö i håret

Handling:

En kall och snöig nyårsafton försvinner sextonåriga Hedda Losjö från sitt hem utanför Hagfors i Värmland. Hennes föräldrar är förtvivlade. Vad kan ha hänt deras skötsamma dotter? När poliserna Petra Wilander och Christer Berglund får fallet på sitt bord visar det sig snart att Hedda har levt ett dubbelliv.

En tid senare hittas en ung flicka mördad i en jordkällare i skogen några kilometer från familjen Losjös hem. Flickan är naken och har dödats med ett skott i bakhuvudet. Kan det vara den försvunna Hedda? Den lilla polisstationen står nu inför en av sina största utmaningar.

Journalisten Magdalena Hansson har lämnat Stockholm och flyttat hem till Hagfors med sin sexåriga adoptivson Nils efter en uppslitande skilsmässa. Hon är trött och deprimerad och hoppas att lugnet på landsbygden och tryggheten i uppväxtstaden ska ge henne livsglädjen tillbaka. Magdalena engagerar sig känslomässigt i den försvunna Heddas öde och börjar undersöka fallet närmare. Snart inser hon att den fridfulla bygden bär på hemligheter som vissa gör vad som helst för att dölja.

Vad jag tyckte:
Flickan med snö i håret följer en ganska så klassisk deckarmall där vi har det lilla samhället som drabbas av bestialiska mord, vi har en liten landsortpolisstation och vi har även en journalist som återvänt till sin hembygd som råkar trassla in sig i både utredningen och med en av poliserna. Men jag tycker Schlulman lyckas väl med de klassiska elementen utan att det känns alltför kliché-artat. Istället blir Flickan med snö i håret en riktigt trivsam läsupplevelse som bjuder på en lagom spännande deckargåta med intressanta karaktärer och trevliga miljöskildringar.

Dessutom lyckas Schulman också väva in ämnen som berör landsorten vs storstaden, klassperspektiv med en blandning av vardagsliv och  relationer mellan människor. Ninni Schulman kryddar alltså sin ganska så vanliga standar-deckare med en nypa socialrealism och det blir faktiskt rätt lyckat. Ninni Schulman har ett gott öga för detaljerna som lyfter historien över den deckarflod som sköljer över en hela tiden.  Själva brottet är snyggt konstruerat men kan ibland hamna lite väl långt ut  ur fokus när det vardagliga tar över. Men det vävs ihop på ett snyggt sätt som känns trovärdigt och stabilt.

Jag kommer läsa de efterföljande delarna med glädje, det behövs även böcker som på alla sätt är lagom. De är på inga sätt dåliga men de bildar inte heller WOW-känslor men istället bidrar det med en trevlig känsla. De blir en fin läsupplevelse men utan att kräva för mycket av en.

Ondskans paradis: Hämndens pris av Sandra Gustafsson

Sandra Gustafsson, Ondskans paradis: Hämndens pris

Rec-ex ifrån författaren, Tack så mycket! ( Författaren har en facebook-sida om sin bok, gå gärna in där och läs mer!)

Handling:

Den första mördaren syntes inte till och helvetets närvaro tycktes vara borta. Världen levde igen och Jennifers barndom hade nått sitt slut. Hennes flytt in till blodsätarna stillade ensamheten och Oliwer var den som gav henne den där märkliga känslan av trygghet. Hennes liv hade ändrat sig och trots att förvirringen ibland kunde bli smärtsam, fick Oliwer bort skuggorna. Lyckan blir fulländad och hela världen omfamnar människans levande gåva från ljuset.

Men ödet hinner ikapp och när tiden är mogen kommer alla att ta del av det brutala tillvägagångssätt som ondskan använder för att försöka komma åt den enda levande ättlingen. Samtidigt som slottet fylls av en obeskrivlig glädje, väcker helvetet upp sina följare och både Jennifer och Oliwer kommer att plågas av den värsta mardröm man kan tänka sig.

Vad jag tyckte:

Jag blev rätt förtjust i den första delen i denna serien som heter Den oförlåtna och tackade därför ja när jag fick en förfrågan om att läsa nästa del i serien. Dock var jag en aningen förvirrad i början av boken eftersom det gått en tid sedan jag läst del ett så var mitt minne inte helt riktigt. Vi kastas nämligen rätt i handlingen och jag var tvungen att plocka fram bok ett för att läsa om sista delen. Men när jag väl kommit underfund med sambandet och sammanhanget blev klart för mig så flöt läsningen på fint. Även i Hämndens pris är det en intressant berättelse som växer fram men där kärleken och det romantiska var företrädande i den första boken så är det istället mörkret och ondskan som står i fokus i del två. Speciellt kretsar det kring hur arvet kan skapa en ond person och om man kan värja sig mot ondskan som finns inuti en.

Jag tycker det är intressant att få veta mer om de olika folkslagen som lever i Sandra Gustafssons värld där hon lyckas väl med att levandegöra de olika folken på ett tydligt sätt.  Precis som med första boken så gillar jag det lågmälda stilen som präglar boken där det blommiga och yviga språket passar väl ihop med berättelsen som sådan. I denna boken så stör jag mig dock en aningen på en del uttryck som används väldigt flitigt och tyvärr blir detta en aningen tjatigt i längden. Framförallt är det uttryckte iskalla blå ögon som används väldigt mycket för att beskriva blodsätarnas ögon.  Dessutom uppfattar jag Jennifer, huvudkaraktären, som ännu mer ängslig än vad hon var i första boken. Det känns nästan lite som om författaren håller tillbaka henne och inte låter henne ta den plats hon faktiskt förtjänar. Det blir lite väl mycket av ung dam i nöd räddas av mörkhårig man över det hela. Men detta är nog det enda jag har att påpeka när det kommer till Hämndens pris, det är en intressant och spännande berättelse som byggs upp på ett lågmält sätt och där läsningen känns väldigt behaglig trots det mörka ämnet.

Bokbloggsjerkan 18-21 mars

Jag tänkte ta tag i detta med bokbloggsjerkan igen och veckans fråga passar mig ypperligt!

Så här skriver Annika:

Har du någonsin haft en ”book hangover”, det vill säga en bok som tar slut på tok för tidigt och lämnar ett sådant avtryck/tomrum att du inte riktigt förmår dig plocka upp en ny bok för att aktivt försöka komma över den?  Vilken i så fall?

Många gånger om! Just nu har jag faktiskt en sådan, book hangover. Jag avslutade i veckan Marcus Olaussons fantastisk bok Serahema Sapatorium: De rotlösa och jag känner mig helt vilsen och faktiskt en aningen ledsen.

 Det finns som tur är två böcker till i denna serie men de finns inte här hemma hos mig just nu. Jag har försökt börja på andra böcker men inget tilltalar mig för där finns inget Serahema, ingen Elderim, Cal eller Rendon.  Jag vet inte vad jag ska ta mig till faktiskt för att kunna hitta en ny bok som kan väga upp detta. Serahema är en så briljant bok på så många sätt och allt annat känns blekt och fadd i jämförelse.  Jag läser en ren faktabok just nu, det var det enda som gick att läsa. Så får jag se i helgen om jag har hunnit smälta denna fantastiska bok så att jag kan påbörja läsningen av något annat. Ska försöka skriva en recension om den i helgen.

Fin post i brevlådan!

Igår var där ett fint litet brev i min postlåda. Detta brev innehöll två vackra bokmärken, skapade och skickade av Joelinda på Boktanken.  Bokmärken med två av mina favoritförfattare! J.R.R Tolkiens citat var verkligen passande och tilltalade mig väldigt mycket just nu!

Tusen tack Joelinda för dessa vackra bokmärke, de kommer bli väl använda!

Veckans bokbloggsfråga: Vecka 11

Eftersom jag försöker väcka liv i min blogg och min lust till att blogga så hoppar jag på diverse temainlägg såsom Veckans bokbloggsfråga igen!

Och denna vecka undrar Carola på Barnboksbloggen:

Den här veckan är jag intresserad av dig som person bakom bokbloggen. Vad jobbar du med eller pluggar till? Är böcker, läsande och skrivande en del av din jobbvardag också, eller är det bara ett fritidsintresse? Trivs du med ditt jobb eller drömmer du om att jobba med något helt annat, i så fall vad? 

Detta blir en känslig fråga för mig faktiskt. En fråga som möjligen blir för privat för mig att ens svara på. Jag är snart 34 år gammal och har ännu inte ens hittat fram till mitt framtida yrke, eller rättare sagt jag vet vad jag vill bli när jag blir stor men vägen dit är lång. Jag missade väldigt mycket av mitt liv för många år pga av olika väldigt privata skäl och det är först nu som jag äntligen börjat komma tillbaka till livet helt. Därför har jag tex inte arbetat så mycket i mitt vuxna liv, något som jag fått höra mycket negativt om från olika håll. Och jag är nog rätt trött på att känna att jag inte passar in eller får vara med bara för att jag inte har haft ett riktigt jobb tidigare. Det verkar finns en osynlig norm kan jag känna att man ska ha ett arbete för att räknas. Jag har av många olika anledningar hamnat så långt utanför samhället och den så kallade normen så frågan " Jaha, vad jobbar du med då?" kan faktiskt skapa riktig ångest hos mig. För att kunna svara på den frågan så måste jag försvara mig själv och lämna ut stora delar av mitt liv för att ens kunna ge ett halvdant svar. Och det orkar jag inte med faktiskt.

Just nu är böcker, läsande och skrivandet en del av min fritid men också på många sätt en del i min rehabilitering inför ett liv med mindre smärta och värk. Det är därför jag bara jobbar två timmar per dag just nu, återigen något jag får höra mycket om. Att bara jobba två timmar verkar inte riktigt räknas, jag har många gånger fått känslan av att vissa tycker det nästan är lite löjligt med att arbeta två timmar. Som nu när jag skadat knäet så får jag ibland höra, inte ifrån familjen som tur är, men ifrån andra håll, att jag faktiskt bara jobbar två timmar så varför ska jag då vara hemma för? Jag jobbar inte bara två timmar om dagen faktiskt, jag går till ett arbete två timmar om dagen men jag lägger ned minst lika mycket tid på min rehabilitering i form av träning och vila.

Förlåt om jag skenade iväg lite här och blev lite ilsk. Men detta är en känslig fråga och jag förstår nog inte riktigt syftet med den.  För hur har mitt jobb med mig som person att göra?

Jag var här av Gayle Forman

Gayle Forman, Jag var här

Rec-ex ifrån Modernista förlag, Tusen tack!

Handling:

Cody blir först chockad och sedan förkrossad när hon får veta att hennes bästa vän Meg tagit livet av sig, ensam på ett hotellrum.

Cody kan inte fatta varför Meg skulle vilja dö. De pratade ju om allt. Varför hade hon inte sagt något? Men när Cody reser till Megs universitetsstad för att packa ihop hennes tillhörigheter upptäcker hon att det är mycket Meg inte har berättat. Om sina rumskamrater, människor av en sort som Cody aldrig skulle ha stött på i sin lilla håla till hemstad. Om Ben McAllister, killen med gitarren och flinet som krossat hennes hjärta.

Men allra mest chockad blir Cody när hon till sist lyckas öppna en krypterad datafil på Megs dator, som visar att hon varit aktiv på en sajt som tycks vara kopplad till hennes död. Allt Cody trodde att hon visste om sin bästa vän sätts på spel.

Vad jag tyckte
Det är ett mycket tungt ämne som Forman tar upp i sin senaste bok och det är dessutom i en roman riktad till ungdomar. Men jag gillar författare som vågar ta upp känsliga ämnen och då framförallt i böcker som riktar sig till de unga. För självmord är ett svårt ämne att prata om och kan många gånger kännas tabu att prata om.  Så det gillar jag skarpt med boken Jag var här. När Forman dessutom tar det hela ytterligare ett steg och blandar in själva internets mörka sidor i det hela så tycker i alla fall jag att det hela blir ännu mer intressant. Jag vill inte berätta för mycket om just detta då det tar ett tag innan man får veta mer om just detta området.

Till en början så hade jag svårt att komma in i boken och jag förstod först inte varför, i Formans andra böcker så har läsningen flutit på utan problem. Men sen insåg jag att det är Cody som stör min läsning, hon är så arg och kantig så att även texten känns arg och kantig. Där jag förstår detta så släpper det hela för då drivs jag på för att jag vill veta om Cody så småningom kan bli lite mindre arg och kantig.

Jag var här är en hjärtskärande berättelse om förlust och sorg och om hur man kommer vidare när någon man älskat valt att avsluta sitt liv. I stunder kom allt detta lite för nära mig själv och jag satt med en tung klump i magen. Gayle Forman lyckas förmedla en mörk tragedi på ett mycket finstämt och ömsint sätt.  Först hade jag lite problem med titeln på boken, den kändes helt enkelt tråkig men när jag läst boken så förstår jag den ännu bättre. För "Jag var här!" är verkligen ett rop rätt ut på att inte glömma bort, inte sluta minnas.

Jag var här är en stark berättelse som berörde mig väldigt mycket.