Troll i de norrländska skogarna?

Jag har idag börjat läsningen av Stefan Spjutz nyaste bok och redan nu efter lite mer än 50 sidor börjar jag bli lite ängslig. Där finns en smygande rädsla inbakad i det vardagliga och jag tror att om jag läser den när det börjar bli mörkt lär jag nog titta mig omkring en gång extra  när vi är ute med JJ ikväll. 

Dödens stad

Dödens stad, Michael Connelly

Här möter jag igen Harry Bosch, en bok karaktär jag verkligen gillar även om jag stundtals har haft lite
svårt för hans något burdusa framtoning. Harry är en polis som går sin egen väg i jakt på mördaren och han ställer ofta till det för sig själv. Så även i denna bok där ett avsked ifrån den poliskår han tjänat för i hela sitt vuxna liv hänger över hans huvud. Harry lyckas även trassla in sig i en relation med en underordnad kollega. Dock så tycker jag där finns en mjukare sida hos Harry och det är skönt för mig som läsare att veta att även Harry reagera inför det onda han möter. Även Harrys kollega Jerry Edgar bildar en bra kontrast med sitt mildare sätt mot Harrys skarpare sätt. 

I denna boken så inleds berättelsen på nyårsdagen när en hund gräver upp ben i Laurel Canyon utanför Los Angeles. Ben som kommer visa sig tillhöra en tolvåring som varit försvunnen i 20 år. Misstankar riktas mot en pedofil som bor i närheten av där man fann benen och mediadrevet är snart i full gång vilket kommer få en förödande effekt på både fallet och på Harrys liv. Det är en lagom spännande bok fylld med intressanta karaktärer och detaljrika miljöer ifrån Los Angeles. Connelley är precis som Child en författare som jag gärna återkommer och läser när jag behöver smart, lättsmält och underhållande läsning med spännning och driv i. Harlan Coben och Linwood Barclay är två andra inom samma stuk.  

Reacher fixar allt

Det blir en dubbelrec av två st Reacher böcker, detta är lättsmält läsning som inte kräver mycket av dig som läsare. Men samtidigt är det alltid välskrivet och har ett ständigt driv igenom hela boken. Det är smarta och underhållande spänningsböcker som är perfekta när man behöver ha något lättare att läsa.


61 timmar, Lee Child

Jack Reacher liftar med en turisbuss fylld av pensionärer, tyvärr strandar dock bussen strax utanför den lilla staden Bolton som ligger någonstans i South Dakota. En svår snöstorm är på väg och Jack Reacher finner att han är strandad i staden. Han har inga vinterkläder och inga vinterskor. Och han inser ganska så snart att polisen har stora problem, där det mesta kretsar kring en modig äldre dam som ska vittna i en stor rättegång. Men en klocka tickar neråt och någon vill inte att den äldre damen vittnar och Jack hamnar som vanligt mitt i allt. Kvinnan måste skyddas till varje pris. Böckerna om Jack Reacher är ofta väldigt orimliga och ologiska, Reacher snubblar över svårigheter vart han än hamnar och naturligtvis räddar han upp hela situationen. Det är inte lika mycket rena slagsmål och actionscener i denna bok men det är ändå fartfyllt och spännande hela vägen. Jag gillar verkligen böckerna om Reacher, så fort jag behöver något lättar att läsa som ändå ger mig en bra lässtund så brukar jag vända mig till Lee Childs böcker om Reacher.  Reacher är en slags nutida vagabond, tuff och smart sådan, och han bär inte med sig något bagage.  Behöver han nya kläder så köper han det och sen slänger han de gamla. Just denna bok är något ojämn tycker jag dock, det är inte riktigt samma stil på denna som med de andra. Slutet är dock väldigt spännande. 

Värt att dö för, Lee Child

Denna bok tar vid strax efter förra boken så det kan förekomma en del spoilers så läs inte vidare om du vill ha kvar spänningen.


En kort tid efter händelserna i Bolton, så hamnar en något tilltufsad och skadad Jack Reacher i Nebraska. Här blir han ganska så omgående insyltad i en mycket märklig situation. Denna situation hör hemma långt tillbaka i tiden, närmare bestämt 25 år sedan då en åttaårig flicka ifrån trakten försvann spårlöst.  Dock så finns det folk och då speciellt en familj som inte vill att Reacher rotar i det förflutna eftersom det förflutna hänger samman med nutiden. Och där finns saker som vissa inte vill ska uppdagas och de gör allt de kan för att stoppa Reacher. I denna bok så är det mängder av slagsmål, folk som blir jagade, skjutna och dödade. Reacher är den som går i främsta ledet för det mesta av det. Men på något sätt så känns Reacher tröttare i denna boken, lite nedstämd och fundersam.  Samhället Reacher har kommit till är styrt av en enda familj, familjen Duncan och de sysslar även om olagliga saker som ingen i staden vill kännas vid. Jag gillar som sagt dessa böcker, det skrivs mycket om att dessa böcker är orimliga, ologiska och tröttsamma men på något sätt är det just det jag gillar. Reacher är en vägarnas hjälte, han liftar in i en stad, räddar folk och fä och liftar ut ur staden mot solnedgången igen. Detta är en fjortonde boken av Lee Child, den femtonde dyker upp i sommar. Jag har läst nästan alla de tidigar, tror jag tre stycken kvar av de tidigare att läsa. 

Läsning när man mår dåligt

Läsningen går just nu väldigt långsamt, förra veckan läste jag enbart lättsmälta böcker. Sådana som inte kräver så mycket av dig som läsare. Denna vecka har jag börjat läsa lite annat men läsningen går långsamt. Men läsningen är även en flykt just nu, en trygg plats där jag kan finna ro och slippa tänka på vardagen. Därför kommer jag börjar skriva här igen, jag kommer använda bloggen och skrivandet som ett sätt att för en stund tänka på något annat. Att använda min hjärna är alltid ett sätt för mig att bearbeta svåra saker. Att fundera ut saker och skriva hjälper alltid, att fokusera på något helt annat än det som gör ont. 

Till minne av Alex

Det har varit tyst här på bloggen ett tag och det kommer nog ta lite tid innan jag kommer igång att blogga så som det var innan. Men vi har sorg här i huset och detta inlägg kommer därför bli helt bok orelaterat. Detta inlägg kommer enbart handla om Alex.

För elva år sedan föddes ett litet ulligt och svart knyte, det var Sagas första kull och kullen blev ABC-kullen. Du var först ut så då blev du A, dina bröder blev Baloo och Cosmos. Jag hade många kullar under några år men det var bara ett litet antal av er som letade sig in i mitt hjärta och byggde bo. Det var Tiger, min lilla vilding som aldrig trivdes som vanlig huskatt, det var Chili vår fighter och som har ett lejons mod, det var fräcka och kaxiga Lilleman som tyvärr försvann, sen var det Alice som är som bara Alice är. Och den första av alla att bygga ett bo i mitt hjärta var du Alex. Ditt första steg in i mitt hjärta tog du när du var ca 12 veckor gammal. Sessan hade skadat sig och klämt sig illa, och när hon kom hem ifrån djursjukhuset så var hon förlamad i bakbenen. Vi ställde korgen på golvet och du kröp direkt ner till henne och började tvätta henne, sedan vek du inte ifrån hennes sida förrän hon var frisk igen. Sedan hade du mig fast, jag behöll dig och du kom att bli min vän och mitt stöd under elva långa år.

Du fortsatte med ditt omhändertagande även i fortsättningen, när JJ blev sjuk i UVI gav du dig den på att du skulle pyssla om och tvätta alla de 30 kg som Herr Hund består av. Du hämtade mat åt honom, tyvärr hämtade du katt-torrisar som inte var så populärt hos Herr Hund. Så fort jag var sjuk eller hade migrän begav du dig ut på jakt för att hämta hem byte åt mig. När någon i familjen vart oroliga eller ledsna eller arga skrek du indignerat åt oss med ditt speciella ljud. Du kunde inte jama utan du lät mer som du skrek, ett MEE-ljud. Om vi inte lyssna på dig i dessa situationer så klev du fram och bet tag, väldigt försiktigt, i första lämpliga kroppsdel och sen ryste du lätt. Som om du ville säga åt oss att allt är ok. Du vaktade även din flock och du var väldigt duktig på att stirra ut olämpliga personer som du inte godkände. Men en person som du direkt tog till dig och inneslöt i vår flock var nya Husse. Du studerade honom noga och du godkände honom direkt. Från den dagen var även nya Husse inräknad i din flock och vår familj. Även när JJ kom in i bilden några år innan nya Husse, så trots att han var av en annan sort och av en större storlek så godkände du honom direkt och han blev din vän.

Du var Mr Cool King, med ett lugn som var mycket svårt att rubba. Ända gången vart om vi inte var snabba nog med att släppa in dig eller ut dig eller om maten inte serverades på rätt tid.

 Du var även väldigt vaksam över din flock, Luna är drottningen här hemma som styr och ställer på järnnypor. Men det var du som var centrumpunkten i hela flocken, det var du som såg till att allt var lugnt i flocken och att alla mådde bra. Nu har vi förlorat vår centrumpunkt och vi är vilse. Vi måste omforma vår familj och flock utan vår trygga centrumpunkt. Hur ska vi göra det? Vem ska nu se till att vi alla mår bra? Vem ska bita oss i armen eller benet för att förmedla att allt är ok? Vi är som skeppsbrutna just nu hela din familj.

I elva långa år fanns du vid min sida, igenom mörker och svårigheter, i ur och skur och när livet självt kändes omöjligt. Vi gick igenom mycket, du och jag. Många förändringar och många svårigheter, men vi var även tillsammans när livet blev bättre. Du fanns där när jag fann din nya Husse och du fann en ny vän. Du byggde dig ett bo i mitt hjärta och det boet är nu tomt. Jag har ett Alex format hål i mitt hjärta och det gör så ont.  Du var min vän och en del av min familj, du var en av oss.  Vi är som sagt
skeppsbrutna nu och helt vilse. Dina fyrbenta vänner Luna, Chili, Alice och JJ sörjer dig djupt. Och din nya Husse saknar dig även väldigt mycket.


Vår älskade Alex som fick somna in den 21 mars 2013, en dag som för alltid kommer vara inristade i våra hjärtan. Jag hoppas du har det fint därborta på andra sidan regnbågen tillsammans med de av vår familj som redan finns där. Jag hoppas där finns mycket mat, varma filtar och mängder av skog och mark för dig att springa i. För du älskade verkligen livet utomhus, du älskade att känna det mjuka gräset under dina fötter, du älskade känna vinden i dina morrhår och du älskade när solen smekte din svart päls.

Jag älskar dig min Svarta Faran, min Fisen, min Mr Cool King, min Alex och jag saknar dig så oehört mycket.

Om den lilla människan

John Steinbeck, Möss och människor

Detta är en första boken jag tar mig an ur den serie med klassiker jag fick av pappa, det är den serie som man för något år sedan eller så kunde köpa med en viss kvällstidning. Detta är en av mina utmaningar för i år, att läsa åtminstone 6 st ur denna serie. Jag började med bok nr 3 eftersom de två första har jag redan läst. 

Möss och människor handlar om George och Lennie, två unga män som vandrar från gård till gård. Vi befinner oss på landsbygden i Kalifornia, på 1930-talet. De två vännerna söker upp arbete, stannar ett tag och tjänar pengar och ger sig sedan av. Deras dröm är att en dag få äga en egen bit land med en liten tillhörande gård, får vara sig själv och sköta sig själv. Men där är ett litet problem, Lennie är som George själv uttrycker, rätt tjockskallig.Han är helt enkelt förståndshandikappad och ibland ger detta de två vännerna stora problem. Lennie gillar nämligen att klappa på allt som är mjukt, alltifrån små möss till mjuka klänningar. Och när han blir rädd då krampar han tag och släpper inte greppet. De har nu fått en ny arbetsplatsplats och kommer snabbt in i gemenskapen i arbetarbarracken. George har noga talat om för Lennie att han ska sköta sig och hålla reda på sig, annars blir det ingen gård för honom. Inga små kaniner som George lovat ska finnas på gården. Lennie kämpar hårt men allt går fel och snart tar historien slut på ett mycket tragiskt sätt. Jag fick verkligen en klump i magen av de sista sidorna och jag berördes av Georges vänlighet och kärlek till sin stora klumpiga vän.

  Detta är en kort historia, min bok är på 138 sidor, men i den korta och enkla historien så ryms även en stor historia om den lilla människans kamp. Den handlar om vänskap och broderskap och det handlar om styrka. Jag är mycket förtjust i Steinbecks kärva och rättframma språk, tonen är enkelt och jordnära. Ta tex den här beskrivningen av de två männen:

"De båda hade gått i gåsmarsch och även här i det fria höll sig den ene bakom den andre. Båda var klädda i bomullsbyxor och bomullsjackor med mässingsknappar. Båda hade svarta slokande hattar och båda bar hårt rullade filtpackar på ryggen. Den förste var småväxt och livlig, mörkhyad, med vaksamma ögon och skarpa kraftiga drag. Allt hos honom var markerat: små starka händer, smala armar och en tunn benig näsa. Bakom honom kom hans motsats, en väldig karl med formlöst ansikter, stora bleka ögon, breda sluttande axlar och han gick tungt och släpade fötterna lite, ungefär som en björn drar labbarna efter sig." S. 8 i min utgåva.

En träffande historia som lyfter fram den enkla människan och Steinbeck  gör det riktigt bra.Det är en fängslande berättelse som jag läser med välbehag.  Detta är en klassiker som är väl värd att läsa och begrunda över.

En Gentlemannarövare

Scott Lynch, Locke Lamoras lögner

Vi befinner oss i en stad som vid en snabb glimt påminner om ett medeltida Venedig men när man tittar lite närmar ser man att stadens myllrande gator, mörka kanaler och de märkliga glastornen och glasbroarna är något väldigt annorlunda och att de bär på minnen om en svunnen tid. Staden Camorra är en stad där överlevnad är det viktigaste för många och där hertigen styr med järnhand över sina invånare. I denna staden så finns där en föräldrarlös pojke vid namn Locke Lamora. Han fiskas upp av Tjuvmakaren, en man som tar sig an utsatta barn och lär upp dem till små tjuvar. Men Locke är inte som de andra och efter ett tag så säljs han vidare till en präst som visar sig vara något helt annat än en vanlig präst. I hans omsorg och tillsammans med några vänner bildas så Gentlemannarövarna, dagtid så ägnar sig gänget åt vanligt enkelt tjuveri och småfifflande. Men bakom kulisserna och ordentliga förklädnader så ägnar de sig åt komplicerade bedrägeri där de hjälper de rika att lätta på sina tunga pengabördor. Men Locke har även en förmåga i att hamna i problem och det är ju just därför han hamnar hos prästen. Ett utdrag ur boken visar på humorn i boken och den ger även läsaren en ledtråd om att detta inte är en bok som har ett helt lyckligt slut. ""En vacker dag, Locke Lamora, kommer du att ställa till det något så praktfullt, så ärelystet, så överväldigande att himlen kommer att lysas upp och månarna börjar snurra och gudarna själva kommer att skita kometer av fröjd. Och jag hoppas bara att jag kommer vara kvar så att jag får se det. (Prästen som talar här)  -Inte då", sa Locke. "Det kommer inte att hända"

Det är en helt osannolik bok, fylld med fart och fläkt och mycket humor. På förlagets sida står det att boken har en Dickens influens och det kan jag enbart hålla med om. Historien berättas inte strikt kronologiskt, den hoppar mellan nu och dåtid och det bidrar till att hålla intresset uppe. Dialogerna i boken är välskrivna och fungerar väldigt väl. Miljöerna är livfulla och fulla av intressanta detaljer. Boken är inordnar i fantasygenren men det är ingen vanligt fantasy med alver, drakar och mängder av magi. Visst förekommer där underliga ting såsom glasrosor som livnär sig på blod, märkliga alkemiska föremål och växter och liknande ting. Men fantasy-inslagen har en mindre betydelse i denna bok, det är Locke och hans vänner som är det viktiga. Jag tycker mycket om boken och ser fram emot kommande delar.