Ska man skratta eller ska man gråta?

Just nu känner jag för att göra båda två samtidigt.  Går det möjligen att sätta livet på paus en stund så jag hinner hämta andan? Denna vecka har bjudit på både skratt och tårar i överflöd. Vet inte riktigt hur jag ska hantera det hela. Jag blir nu lite personlig men eftersom jag vet att detta kommer påverka min kapacitet och ork till att blogga en liten tid i alla fall så känns det ok att skriva här med.

Om vi börjar med de goda nyheterna, de som erbjudit skratt och glädje. Så har jag fått en arbetsträningsplats! Förra sommaren brakade jag ihop totalt då jag försökt att leva som vanligt och ignorera min fibromyalgi. Det man inte ser det finns inte heller var väl min teori så jag studerade först 150 % därefter jobb på två olika ställen varav det sista ett arbete som innebar att jag tvungen att gå dit fastän jag var skadad. Mycket jobbigheter på det stället. Vintern 2014/2015 var ett rent helvete rent ut sagt med en svårt sjuk hund som krävde omsorg dygnet runt och en skadad sambo som att med brutet ben i 3 månader. Samtidigt som jag då pluggade 150 % och sedan lägger vi till ett extra arbete som innebar att jag och sambon jobbade 6 dagar i veckan. Mitt i allt detta kaos så får jag då diagnosen fibromyalgi. Äntligen ett svar på varför jag mådde så dåligt och att min smärta inte alls det var ett påhittat ifrån min sida.  Men så hoppar vi fram till förra sommaren, då gick det inte längre att blunda och jag har sedan dess varit sjukskriven. En kort tid fick jag möjlighet att gå på en smärtklinik som gav värdefulla insikter. Därefter har det varit en lång process att hantera att det jag vill göra kan jag inte göra. Nu måste jag försöka hitta någon form av arbete som känns bra för mig och som jag orkar med. Min handläggare på arbetsförmedlingen och jag har kommit fram till att det administrativa yrket skulle kunna vara lämpligt. Det ryms många former av arbeten och uppgifter inom detta yrket. Och det företag jag ska arbetsträna på har många sådana uppgifter. Så 1 mars börjar jag och jag längtar så mycket. Äntligen är det dags för nästa steg i denna processen.

Så kommer vi då till delen där jag gråter istället. För denna vecka har verkligen bjudit på ytterligheter. I måndags ramlade jag ordentligt när jag var ute med hunden, det snöade som bara den och där var en isfläck jag inte såg. Och Pang så låg jag där på marken. Ett fyra timmar långt besök på akuten visade på trasiga ledband både i foten och knäet. Min kropp tål inte smärta så bra och är också skörare än vad den normalt ska vara. Så det tar hårt detta och är så frustrerande. Som tur är det några veckor innan arbetsträningen börjar så jag hinner förhoppningsvis vila upp mig ordentligt innan dess.