Hemmet av Mats Strandberg

Mats Strandberg, Hemmet 

Handling:
Joel är tillbaka i småstaden där han växte upp. Han har tvingats bli förälder till sin mamma Monika, som nu ska flytta in på demensboendet Tallskuggan. På hemmet jobbar Joels barndomsvän Nina. De har inte pratat med varandra sedan tonårens smärtsamma avsked.

Monika blir snabbt sämre när hon flyttat in på avdelning D. Hennes utbrott alltmer våldsamma. Och hon tycks veta saker som hon inte borde känna till. Det är nästan som om något okänt tagit över henne. Nu förs Joel och Nina åter samman för att rädda Monika och sig själva.

Vad jag tyckte:
Mats Strandberg fick mig att aldrig någonsin i hela mitt liv åka färja igen, och då var jag redan rädd för färjor innan, genom sin bok Färjan. Men trots detta kunde jag inte låta bli att läsa Hemmet för vem älskar inte att bli ordentligt skrämd ibland! Ja ok kanske inte alla men jag gör det =)

Hemmet är en skräckroman som utspelas på en helt oväntad plats som ändå är ett helt klockrent val. Jag har själv jobbat en kortare tid på just ett demensboendet och där finns en säregen känsla av vemod och avsked på just den platsen. Tyckte jag då när jag jobbade där. Just här placeras Mats Strandberg sin nya skräckroman. På plats där de äldre befinner sig långt in i demensens dimma och därför är helt försvarslösa inför det okända som tagit sin innanför väggarna på boendet. Ingen kan förstå dom längre och rädslan som de känner förmedlas med ömsinthet och medmänsklighet. Det kryper längs hela ryggen när jag läser Tallskuggans boendes egna delar. Flera gånger kikar jag nervöst omkring mig, blinkade inte lampan till där? Vem står ute i hallen? Åh det var bara tvättställningen. Men var där inte ett konstigt ljud ute i köket? Så här håller jag på under hela läsningens gång och ändå kan jag inte sluta! Vettskrämd och andlös tar jag mig igenom boken, sida för sida. Mats Strandbergs skräck är inte en skräck som känns främmande utan den är istället otäckt vardagsnära.

Detta beror mycket på att Hemmet är så mycket mer än bara skräck. Det är en kärleksroman också, om kärleken mellan föräldrar och barn, om barndomsförälskelser och kärlek till livet. Det är en hyllning till en mor och en roman om förlåtelse och försoning. Hemmet är också en ömsint skildring av hur det är att bli äldre, att börja tappa bort sig själv och om att vandra vilse i demensens mörka dimma. Vissa stunder när Joel bryter ihop över det svåra han går igenom när han ser sin mamma gör så ont i mig. Jag har själv haft nära anhöriga som jag förlorade i demensens dimma långt innan de gick bort. Mats Strandberg skriver så hjärtskärande äkta och innerligt att det berör mig djupt. Vår allas rädsla inför att bli äldre finns där som en röd tråd genom, skräcken över den tid som kommer och om man själv kommer förlora sig i demensen dimmor. Nina tillhör också ytterligare ett element där Joel är det anhörigperspektiv så är Nina perspektivet inifrån äldreboendet. Här kan Strandberg lyfta fram den tyvärr ständigt aktuella debatten om äldrevården och om de människor som varje ger allt för att våra äldre så få det så bra som möjlig.

Så förutom att bli vettskrämd blir jag också känslomässigt dränerad när jag läser Hemmet. Jag var helt slut när jag läst klart boken!

Ett stort plus i kanten för det ursnygga omslaget! Som jag dock fick vända upp och ned när jag skulle sova!

Betyg: 5/5
Boken kommer från: Lånebok från biblioteket
Andra som skrivit om boken: Johannas deckarhörna, Med näsan i en bok, I hyllan, Vargnatts bokhylla