Handling:
Kriminalkommissarie Conny Sjöberg satt i baksätet på en civil polisbil och tänkte att någonting ömtåligt och värdefullt höll på att gå sönder inom honom.
Det blåste kalla människofientliga vindar i landet, och han började förlora hoppet om att själv kunna göra någonting för att styra om dem. Teamet var dessutom helt klart ur form och medarbetarna snudd på aggressiva mot varandra. Atmosfären inne i bilen var så mättad av sorg och ilska att det var med lättnad de till slut klev ut och mötte den piskande yrsnön. Och en av de mest fasansfulla brottsplatser de någonsin hade upplevt.
Två personer mördade på öppen gata i centrala Stockholm. En medelålders kvinna och en liten pojke, brutalt nedklubbade med en hammare. Och det var bara början. Början på slutet
Vad jag tyckte:
Då har vi alltså kommit till vägs ände och det är tid att säga adjö till Hammarbypoliserna. Dags att låta Conny Sjöberg, Petra Westman, Jamal Hamad, Hedvig Gerdin, Odd Andersson och Jens Sandén få gå vidare utan oss. Det är denna grupp av människor som gjort Gerhardsens böcker till sådan bra böcker. Smarta, intressanta och sympatiska karaktärer som är lätta att tycka om, både deras fördelar men även deras nackdelar.
För ja, jag upplever denna sista boken så vemodig och så fylld av avsked att det nästan känns lite sorgligt att läsa den. Jag har följt detta gäng i åtta böcker nu, genom svåra fall och blodiga mord, genom privata problem och motsättningar men också genom de bra stunderna och de goda känslorna när man löste ett svårt fall. Så det är lite sorgligt att det nu är över. Men som Gerhardsen säger i efterordet, det är bäst att sluta när man är på topp och det har hon så rätt i. Det är så lätt att annars fortsätta mata ut bok efter bok och där det bara bli bla-ha av det hela. Så det var rätt av henne men jag hoppas att vi får läsa något helt nytt av henne inom kort.
Falleri, Fallera, Falleralla är som vanligt en tätt skriven bok med en välkonstruerad historia och ett smart upplägg. Gerhardsen har lyckats hålla standaren uppe igenom hela serien, visst har det funnits böcker som inte känns helt bra men där det ändå funnits tillräckligt mycket för att jag skulle vilja fortsätta läsa serien. Fallet i denna boken rymmer många trasiga människor och mycket ondska, en ondska som sipprar igenom och skadar oskyldiga. Den visar på hur händelser långt tillbaka i tiden kan sätta avtryck i nutiden och skapa medvetna eller omedvetna handlingar som kommer förändra många människors liv. Det jag alltid gillar med Gerhardsen är ju hur hon lyfter fram de svaga och de utsatta i samhället, allt förankrat i verkligheten. Hennes böcker rymmer mycket vardag och det gör att de känns väldigt trovärdiga.
En melankolisk ton genomsyrar boken, en slags uppgiven känsla är ständigt närvarande och man märker tydligt att detta är en avslutande bok. Lösa trådar ifrån andra böcker knyts samman, gamla mysterier får sina svar och allt vävs ihop till en helhet. Smart och snyggt gjort av Gerhardsen där, det blir inte klumpigt eller för påtagligt utan det är gjort på ett snyggt sätt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar