Aron är en ung man, 35 år, han jobbar som bokförläggare och han har ett lättare handikapp. Han är delvis förlamad i sitt högra ben och sin högra arm. Aron själv anser och har alltid ansett att det är rätt ok, han klara sig bra ändå men han har också blivit väldigt beskyddad av sin mamma och sin storasyster.Han möter Dorothy, en åtta år äldre läkare. Dorothy är en kvinna som vägrar att dalta med Aron och det är något han älskar väldigt mycket. De blir föälskade, de gifter sig och de får ett stabilt, tryggt och kärleksfullt liv. De har en relation som emellanåt inte fungerar som den ska men den är alltid varm. Så en dag ramlar ett murket träd ned över deras inglasade veranda, en veranda där Dorothy sitter. Hon dör av detta och nu måste Aron försöker överleva utan henne. Alla människor tycks ha en mängd råd och tips om hur han ska hantera sorgen men Aron skulle egentligen bara vilja få vara ifred. Ännu svårare blir det när Dorothy återvänder till honom. Inte alltid, men ibland dyker hon upp vid hans sida och ibland pratar de rent av en stund.
Detta är en fin bok med en vardaglig förankring, det är inte en spökhistoria bara för att Dorothy återvänder utan det är en lågmäld historia om kärlekens krafter och om sorgen efter en förlust som man inte räknat med. Det handlar om hur man fortsätter sitt liv trots det otänkbara. Språket i boken är stillsamt, utan en massa åthävor eller svulstighet. Hela tiden finns där en subtil humor, en enkel humor som får en att le och känna värme inombords. Det vackra omslaget tycker jag säger mycket även om innehållet i boken, en ljus berättelse om sorg och om hur man tar farväl även när man inte vill det.
Anne Tyler är en ny bekantskap för mig och jag lär absolut återvända till henne då denna första bekantskap var en mycket trevlig läsning och upptäckt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar