Där Satan har sin tron av Unni Lindell

Unni Lindell, Där Satan har sin tron 

Översättare:Margareta Järnebrand

Handling:

I ett ödsligt hus utanför Oslo har en hämndplan satts i verket. Några män förs bort och återfinns senare brutalt mördade.

Femton år tidigare försvann en sexårig flicka i Oslo och polisen har nu beslutat att återuppta utredningen. Kriminalinspektör Marian Dahle, som varit sjukskriven och fortfarande är i både fysiskt och psykiskt dåligt skick, får i uppdrag att tillsammans med en pensionerad psykolog se med nya ögon på fallet.

Men när Marian Dahle hittar spår som binder samman det gamla försvinnandet med de nya morden behåller hon upptäckten för sig själv – och får en mycket farlig fiende efter sig.

Vad jag tyckte:
Jag var riktigt förtjust i Unni Lindells tidigare böcker, där Cato Isaksen var huvudpersonen. De var lagom, vardagliga deckare med stråk av mörker. Sedan kom Honungsfällan ( tror jag det var) där Marian Dahl dök upp. Jag tålde inte människan och slutade läsa serien... Såhär i efterhand förstår jag inte riktigt varför. Där Satan har sin tron är första boken där Marian Dahl figurerar ensam och jag nog missat fyra böcker. Efter att ha avslutat denna så ska jag genast åtgärda detta då jag märker att även om jag inte direkt gillar Marian Dahl så har mer förståelse för henne numera. Marian Dahl är en kantig, skev person som är både paranoid och misstro allt och alla. Hon är inte vidare förtjust i människor och tror att de flesta vill henne illa. Men alla dessa kantigheter och skevheter är just det som gör henne så intressant och fascinerande. Jag tänker lite på Gillian FLynns skeva kvinnor som Libby Day, Amy och Camille, dessutom Sharon Boltons Lacey Flint samt Mo Hayders Flea Marley. Med Marian har vi en opålitlig berättarröst där korthuggna meningar varvas med långa osammanhängande utlägg om allt från autism till myror. Många sökningar på google för att hitta alla svar Marian Dahl söker efter. Marian Dahls kapitel varvas med dels offrens men också förövarnas. Normala vardagsskildringar mixas med mörka tankegångar om Satan och Gud, om tro och botgörelse.

Deckaren som inledde boken växlar över till nattsvart skräck som drar mer om splatterhållet än rena kusligheterna. Där Satan har sin tron är en mörk, grotesk och skrämmande deckare som för mig känns som att sugas in i en ond malström. När boken väl är slut känner jag mig helt utmattad och mörbultad. Så snyggt skrivet och med en psykologisk skärpa och insikt som känns skrämmande genuin och äkta. Nu ska jag omedelbart leta rätt på de föregående delarna för att läsa ikapp och jag hoppas innerligt att Unni Lindell fortsätter sin serie om Marian Dahl.

En rolig sak är hur Unni Lindell via Marian Dahl med glimten i ögat driver lite med den gängse standarmodellen som använts och används lite för ofta när det kommer till poliser i deckare. Ni vet nog vem jag menar, polisen som är ungkarl/skild, dålig relation till ev. barn, alkoholproblem, svårigheter att samarbeta med kollegor och allmänt bitter på livet. Så här säger Marian Dahl, s 29 "Alkoholen var fortfarande en alltför god vän. Nu hade den vänskapen stärkts, som en ursäkt inför allt som hade hänt och som hon måste ta sig igenom. Det passade ännu bättre in i en dålig kriminalfil, en alkoholiserad, misslyckad utredare, en kvinnlig sådan. I deckarlitteraturen hade utredarna aldrig eller nästan aldrig familj, åtminstone inte barn. Barn var svaga, bräckliga varelser som hade för behov av skydd."

Där Satan har sin tron kom som en påskpresent från Piratförlaget, inslaget i svart prassligt papper och med påskfjädrar. Dessutom så fanns där en söt liten påskchokladkalender! Jag måste även nämna att jag fram tills jag började läsa boken trodde den hette Där Satan har sin tro... Denna titel har väckt många tankar hos mig kan jag säga fram tills jag insåg vad boken verkligen hette!

Betyg: 4 -/5
Boken kommer från: Rec-ex från Piratförlaget, Tusen tack!
Andra som skrivit om boken:  Johannas deckarhörna,  Just nu Just här