måndag 15 augusti 2016

Ödets hav av Elisabeth Nemert

Elisabeth Nemert, Ödets hav


Handling:
Som genom ett under har Aurora Eken och hennes familj skonats från Digerdöden som härjat på Gotland och som ödelagt hela byar. Hon har haft en lycklig barndom på den välbärgade gården och kan nu börja se fram emot ett gott liv i Visby som hustru åt en tysk förmögen köpman.

Elin Persdotter föddes i den fattiga delen av Visby och när döden skördade hela hennes familj stod hon helt ensam och utblottad. Till slut hittar hon mat och husrum hos Aurora där hon får en tjänst som piga. De båda kvinnorna kommer varandra mycket nära och det är en början på livslång vänskap.

När Gotland invaderas av den danska armén utlöser förräderi och svek en katastrof och livet blir sig aldrig mer likt. Blod färgar marken röd när flera tusen gotlänningar förlorar livet på slagfältet och Aurora och Elin tvingas fly undan kriget. Livet tar nya vägar där svåra prövningar och farofyllda äventyr väntar dem, men också vänskap, tillit och kärlek.


Vad jag tyckte:

Jag har läst en del av Elisabeth Nemerts böcker men det var bra många år sen sist. Så när jag var i behov av något lättläst men ändå underhållande så fick då Ödets hav följa med mig hem. Bokens bakside-text lätt lockande och jag var sugen på en historisk roman av något slag. Jag hade nyss avslutat Räfvhonan av Anna Laestadius Larsson. Men jag måste faktiskt erkänna att jag blev väldigt besviken, den sista delen av boken skummade jag mest igenom för att veta hur det slutade. Och den främsta orsaken är inte själva tidsperioden som sådan eller miljöskildringarna av Gotland på 1300-talet ( som författaren själv erkänner är rätt så fritt utbroderade och kanske inte alltid helt historiskt korrekt, kanske var jag ändå alltför påverkad av Laestadius utmärkta skildring av en annan historisk tid?) Men jag kan köpa en att en författare till viss mån kan möblerar om eller förändra det historiska om det görs på ett snyggt sätt och sker på ett så osynligt sätt som möjligt. Ibland behövs det ju göras för att kunna lyfta fram vissa personer eller händelser så att författaren kan skapa en levande läsupplevelse.

Så nej hade det bara varit detta som störde mig hade jag kanske tyckt bättre om boken som sådan. För det som jag störde mig så på var Aurora Eken, denna så väna, så späda, så starka, så utomordentligt duktiga varelse som aldrig tycks kunna göra något fel... Detta stör mig så hiskeligt och jag tycker direkt illa om henne faktiskt, förlåt kära författare men ibland så stämmer det verkligen inte med de karaktärer man läser om. Och Aurora Eken är en karaktär som inte alls tilltalar mig, jag försöker ge henne en chans och visst ibland glimrar det till och jag tror jag förstår henne bättre. Sedan är det också så att jag tycker det blir lite för mycket av allt. Det är  Digerdöden, danskarna som invaderar, det är en elak make med en galen bror som jagar efter Aurora, det är våldtäkter och övergrepp, det är en flykt till Ryssland där Aurora tar hand om både en sjuk släktingar, sköter ett handelshus, räddar kvinnor och möter en stilig främling. Och det tar inte slut där, när jag äntligen tror att vi närmare oss slutet och att trådarna ska knytas samman så blir det kidnappning, en vansinnig jakt efter de kidnappade och sedan en räddning. Jag gillar Nemerts sätt att skriva på, luftigt och lättläst med många fina miljödetaljer och skildringar.  Möjligen var detta fel bok vid fel tillfälle, andra kommer säkert tycka bättre om den än jag. Läs själv och se vad du tycker!

2 kommentarer:

  1. Jag älskade hennes två första böcker, Bortom stjärnan och Den vita liljan. Verkligen älskade ( trots ganska mycket av det jag brukar kalla andligt dravel ) och jag har läst båda böcker hur många gånger som helst. Det är någonting i språket som fångade mig helt. Men böckerna efter det har inte alls fångat mig på samma sätt.
    Kan jämföras med Johan Theorin där jag älskade ölandsserien, men tappade intresset efter. Det är en slags innerlighet som finns i båda författarnas första böcker som jag saknar i de senare. Den här får nog vara, men kanske jag provar Nemert igen så småningom. :-)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Håller fullständigt med dig, jag gillade också Nemerts första två-tre böcker men sedan tog det stopp. Även Theorin var samma för mig, älskade verkligen Ölandsserien men det efterkommande var inget för mig.

      Radera