Jag har faktiskt gett upp en bok, boken i sig var absolut inte dålig snarare tvärtom. Den var helt enkelt för bra, vilket kan tyckas vara en märklig anledning att ge upp en bok för. Men bokens innehåll blev för intensivt, för nära mig själv och för mycket, jag fick så mycket ångest av den att jag mådde dåligt i en hel dag efteråt. Så efter lite funderande och ett samtal med Kära sambon bestämde jag mig för att lägga boken åt sidan, kanske någon gång i framtiden eller en helt annan bok av författare för jag gillade ju hennes sätt att skriva. Boken jag talar om är Inga kelgrisar, Inga styvbarn av Cia Sigesgård.
Det är en mycket välskriven debutbok, grundhistorien i sig är spännande. Ett typiskt folkhems hyreshus lätt nedgånget och slitet, 4 inneboende, en mörk hemlighet dold bakom spetsgardiner och stängda dörrar. Jag fascineras av den finstämda teckningen av lilla Kasper, den tio-årig pojken boende i huset. Jag gillar verkligen den snygga beskrivningen av Anna och hennes problem. Jag berörs av Astrid, den gamla tanten som är så ohyggligt ensam. Men sen är det då Sonen, ni som läst vet vem jag menar, hans sätt är för mycket för mig, alla hans tankar om övergrepp och hans störda mentalitet jämte mot andra människor. Det går bara inte, jag känner mig lätt illamående bara av att skriva om det. Jag läste drygt hälften men jag kan inte avsluta den, förlåt kära författare! Men du skriver helt enkelt alldeles för bra så ta det som en komplimang!
Är det någon annan som känner igen sig i detta? Att en bok blir för bra, för mycket och för nära att man inte kunnat avsluta den?
Kanske inte just för bra, men helt klart att den kommer för nära och får en att må dåligt. Då är det nog lika bra att sluta...
SvaraRaderaNej kanske inte just för att den är bra. Menar väl mest att den är skriven på ett så bra sätt att den kan påverka en så kraftigt, man kan ju sluta en bok för att den är dåligt skriven men har en bra historia egentligen i grunden.
RaderaJag har nog aldrig slutat läsa en bok helt på grund av det, men bland annat Inga kelgrisar, inga styvbarn fick jag ta lite andningspauser i från för att det blev så intensivt. Samma sak gällde med Fågelmannen av Mo Hayder.
SvaraRaderaAha, då är det inte bara jag som tyckte den var tung att läsa. Fågelmannen var också en sådan bok som var svår att läsa faktiskt, många andningspauser där med. Jag brukar inte avbryta en bok såhär dock, boken var ju bra i sig. Men det gick inte av personliga skäl, vissa element i boken kom för nära helt enkelt.
Radera