Dubbelrec av den fantastiska Björkelids fantasyserie

Anders Björkelid, Eldbäraren

Detta är del två i serien "Berättelsen om blodet", läs inte vidare om du vill undvika spoilers. Här kan ni läsa om del 1 i serien och vad jag tyckte om den.




Wulf och Sunia lämnade vi i förra boken i Domarringen, nu har de då äntligen lyckats ta sig ut och deras resa fortsätter mot nya mål. Ett krig är på väg som riskerar att släppa lös Ondvintern och hirdjägarna ger de båda ett uppdrag att tända vårdkasarna i den gamla staden.  Vägen ditt blir inte lätt för när de väl anländer till staden hamnar de båda i en mycket främmande värld med många nya saker att ta reda på och lära känna. Jag dras omedelbart in i berättelsen igen och framför allt gillar jag att få följa Wulf. Han blev i denna bok något av en favorit för mig även om jag såklart gillar Sunia med. Jag gillar att de är så trovärdiga, de gör fel och de beter sig barnsligt åt emellanåt. De kan bli både tjuriga och griniga ibland. Men samtidigt besitter de en oerhörd styrka och jag beundrar dem både för deras hårda kamp. Jag är också oerhört förtjust i själva landet de vistas i och de folk vi får lära känna. Berättelsen är verkligen mångbottnad och rymmer många lager, det finns även en röd tråd genom berättelsen som håller ihop hela historien på ett riktigt snyggt sätt. Jag skrev i mitt förra inlägg att jag tyckte att bok 1 var av fantastisk kvalitet och jag kan faktiskt upprepa mig även på bok 2 då även denna var av fantastisk kvalitet. Svensk fantasy när den är som allra bäst helt enkelt! Anders Björkelid har ett alldeles eget språk, ett mjukt språk som är mycket behagligt att läsa, det skapar en närhet till Wulf och Sunia på ett mycket säreget sätt och den lätta antydan till gammel-känsla finns även med här. Med gammel-känsla menar jag ett lite äldre språkbruk kryddat med ord hämtade ifrån sagovärlden, ett språk som känns som hämtad ifrån den nordiska mytologins värld. Det är ett underbart språk helt enkelt. Jag fortsatte därför ganska så omgående med del tre:

Anders Björkelid, Förbundsbryterskan  

 Resan och kampen fortsätter i del tre, Wulf och Sunia måste i denna bok ge sig ut i helt okända marker och de måste även rent av bege sig ner i underjorden. De måste komma på ett sätt att bryta förbundet innan det är försent. Vägen dit är dock mycket lång och mycket farlig så frågan är om de kommer att lyckas.

Del tre i Berättelsen om Blodets barn är så mörk, så tung av ångest och förtvivlan att jag rent av får svårt att andas emellanåt. Ett par gånger svär jag rent av högt åt författaren faktiskt! Jag bara känner att kunde kära författare inte ge de stackarna lite andrum? Lite ljusning och lite hopp emellanåt? Det är så förtvivlat svårt för de både, det är så mycket de måste förstå som de inte förstår och de är så fruktansvärt vilsna. Dock har de i alla fall varandra, i alla fall nästan hela tiden. Men jag  gillar det med för jag beundrar författaren som vågar ta upp så svåra ämnen som han gör i dessa böcker.  Wulf och Sunia får här möta döden, demoner och hemska minnen ifrån det förflutna som de måste konfrontera. Underjorden som Wulf och Sunia måste ta sig fram igenom är en så märklig plats fylld av udda och stundtals väldigt farliga varelser som skapar svåra problem för de båda, Mörkersuggan och hennes nattyngel var riktigt otäcka!  Sen kryllar det varelser som Hösthaggan, Vinterkungen, bengnagerska och mosslik.

Jag gillar verkligen att Sunia får mer utrymme i denna boken, hon är så full av trots mot som händer dem båda men framförallt henne starka ovilja mot att bli styrd på ett sätt som strider mot hennes egna väsen.  Det en stark kontrast mot första boken där det fanns ett starkt vi, en gemensam röst som rymmer både Wulf och Sunia, i bok två fick Wulf röst större utrymme och vi-bandet mellan de två försvinner.  Det är så fint gjort och så snyggt berättat. Även i denna bok förtrollas jag av Björkelids fantastiska språk, jag får känslan av en lyssna på en riktigt bra sagoberättare. En som väver fram en saga fylld av liv och detaljer som sakta snärjer in en i en mörk drömvärld fylld av ting som är så märkliga och underliga att man inte riktigt kan förstå dem. Det är en berättelse som skapar rysningar och där nackhåren reser sig enbart för det vackra i berättelsen. För tredje gången säger jag att detta är en bok med fantastiska kvaliteter!

Jag måste även få nämna Nolafolket som Wulf och Sunia besöker, de känns starkt influerade av en samisk kultur och tradition och det går bekräftad i författarens efterord då han berättar att han till viss del använt Malåsamiska för  Nolafolkets språk. Mycket fint gjort att väva in det i denna berättelsen!

Jag avslutar med ett av mina favoritcitat ifrån boken ( detta är böcker som jag lånat men som jag känner att jag måste äga dock): "Det var som om själva landskapet var en väv av sägner och historier för honom. Som om vi inte färdades över berg, utan genom ord."

Med sorg inser jag nu att jag enbart har en enda bok kvar i serien, Frostskymning. Jag måste verkligen köpa böckerna så att jag kan ägna mig åt en härlig omläsning inom det snaraste.