Ett rymdäventyr!

Philip Reeves & David Wyatt, Larklight eller De vita spindlarnas hämnd eller Till Saturnus och tillbaka.

Arthur och hans syster Myra bor tillsammans med sin far ombord på Larklight, ett kråkslott som även råkar vara ett slags rymdskepp som cirkulerar uppe i rymden. Deras far forskar på de små rymdfiskar som finns ute i rymden och deras mor är försvunnen sedan länge, de tror att hon är död faktiskt. Så en dag får de ett besök på Larklight och allt förändras, de båda syskonen får ge sig ut på en mycket farofylld resa där de får möta både otäcka varelser men även få många nya vänner.  Det är en härlig bok detta, jag fnissar gott många gånger och det är spännande att läsa om de bådas syskonens äventyr. Jag som vuxen läsare fascineras även över hur Philip Reeve tar Storbritanniens kolonisering och imperiumbyggande under 1800-talet och förlägger detta historiska skede till att även gälla rymden. För det är Storbritannien som har erövrat de allra flesta planeterna ute i rymden, som ett ex så används månen som en plats dit man kan skicka fångarna. Tiden i boken kretsar alltså kring 1800-talets slut men är då förlagd även i rymden. Resorna i rymden sker med sk Eter-skepp och man har handel med många av planeterna ute i rymden.

När jag läser boken tänker jag faktiskt på Jules Verne och speciellt då hans bok Jorden runt på 80 dagar, eller kanske ännu mer på Björn Cronas novell Rymden är rund (novellen ingår i antologin Maskinblod) Denna novell är en slags pastisch på Jules Verns roman Jorden runt på 80 dagar, fast novellen kretsar kring rymden runt på 79 år. Reeves bok påminner mycket om både novellen och boken faktiskt, det är fartfyllt, lekfullt och mycket spännande.  En orginell berättelse fulla av egensinniga varelser och livfulla karaktärer. Jag är mycket förtjust i Art äldre syster Myra, hon påminner starkt om en viktoriansk pryd liten fröken som ständigt dånar av förskräckelse, det är så snyggt gjort att göra Myra till en sådan karaktär då det passar så bra in i historien och det är tydligt skriven med ironi. Art själv är en äventyrslags grabb som gärna vill se så mycket action som det bara går i varje händelse de råkar ut för, ett slagsmål är aldrig fel och utvikningarna i form av Myras dagböcker finner Art tråkiga då de ofta innehåller klänningar, spetsar och andra tramsiga saker! =) Underbart läsning helt enkelt och jag ser framemot att få återse de två igen i nästa bok.

David Wyatts fantastiska bilder ger läsningen ytterligare en dimension, de passar perfekt in i historien och riktigt snygga. De känns på något sätt gammaldags, fast de råkar vara rymdskepp och planeter på bilderna.