Dödens bok är en fortsättning på De dödas samtal som utkom våren 2013 (Kort omdöme av Här, långt ner i inlägget.)Eller kanske inte direkt en fortsättning utan mer som att en sidohistoria som berör Pascoe och påbörjades i De dödas samtal får i denna bok ett mycket större utrymme och utvecklas här till en helt egen historia. I De dödas samtal möter Pascoe en ung man vid namn Franny Roote, en ung man som till en början är misstänkt för de mystiska morden som sker i De dödas samtal. Men senare visare det sig att han inte har med saken att göra, dock så rymmer denna man oanade djup och många mörka hemligheter. Även andra karaktärer ifrån De dödas samtal återkommer i denna bok och utgör en del av denna kompakta bok bestående av 607 sidor. Dessa sidor innehåller även långa brev skrivna av Franny Roote till Pete Pascoe, brev som handlar om den tidigare historia de delat, om en författare vid namn Beddoes, djupsinniga konversationer och lärda inlägg om livet, filosofi och döden. När jag började läsa förväntade jag mig en traditionell deckare i det stuk vi tidigare fått ifrån Hills penna med radarparet Dalzie och Pascoe. (Även om traditionell kanske är för simplet skrivet för att beskriva Hills deckare, hans deckare rymmer mycket mer djup, allvar och skarpsinnighet än många andra deckare).
Sedan kom då De dödas samtal, fortfarande med Dalziel och Pascoe som radarparet men med ett innehåll som var helt oväntat. Jag minns boken än idag, och jag tror rent av att om jag läste om den att jag skulle upptäcka helt nya detaljer. De dödas samtal var en underfundig, smart och riktigt spännande bok fylld med ordpussel, gåtor, hänvisningar till litteratur och historia. Nu förväntade jag mig som sagt en deckare när jag började läsa denna bok men en deckare kan jag inte kalla denna bok.Jag vet faktiskt inte vad jag ska kalla den för, ett ev mord begås i början av boken men det är osäkert om det är mord eller inte, nästa mord dyker upp på sida 500, så mord är inte huvudhistorien här.
Boken blir faktiskt en aningen seg emellanåt då fokuset så totalt ligger på konversationen, ensidig sådan ifrån Franny Roote till Pascoe. Boken är brilijant skriven, precis som det brukar vara när Hill står som författare. Det är kvicktänkt med en skarp och syrlig penna som berättar historien, samtidigt rymmer denna bok oanade djup och historien har en starkt lärd och intellektuell ton. Jag tror att boken främst tilltalar de som redan är frälsta av Hills magnifika penna och gärna grottar ner sig i denna sidohistoria i Pascoes och även Wields (även han polis som förekommer i alla de andra böckerna med) privata liv. Har man inte tidigare läst Hill kan det finnas en viss risk att man blir lätt chockad av tyngden i boken och den snåriga historien som det tar rätt lång tid att begripa sig på. Det händer inte så mycket i boken, action förekommer bara precis i sista kapitlet och allt utvecklas väldigt långsamt. Visst njuter jag av läsningen men samtidigt blir jag också en aningen uttråkad emellanåt. Jag fnissar dock förtjust varje gång Den Fete Fan aka Dalziel dyker upp på scenen, han har verkligen ett sätt som är helt unikt.
Om du aldrig läst Hill innan börja då hellre med någon av hans tidigare böcker såsom tex Dalen som dränktes som var en av de första som översattes till svenska. Jag är dock väldigt ledsen över att det inte lär komma få fler böcker av Reginald Hill då han gick bort 2012, dock finns det en del icke översatta böcker av honom kvar för mig att läsa.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar