Vävarnas barn

Per Anders Fogelström, Vävarnas barn ( Länken går till Bokus, min utgåva är en gammal utgåva som jag inte hittar information om. Länken visar att boken finns som e-bok på Bokus.)

Vissa böcker slår knockout på en som läsare och drabbar en hårt, de berör en och de får en funderar. De väcker känslor och tankar, de gör att man vill lära sig ännu mer om det man precis läst om. De är sådan böcker som glimrar extra mycket och som är pärlor som skimrar starkt. En sådan bok är Vävarnas barn och jag  förstår inte varför det dröjt så länge för mig att läsa Fogelströms böcker. Vävarnas barn är första boken i den trilogi som kallas Barn-serien, dessa tre böcker utspelas före Fogelströms Stad-serien men de båda serierna hör ihop och bildar en helhet och en historia som spänner över en tidsrymd från 1749-1968. Fogelström skrev och gav ut Stad-serien före Barn-serien. Jag har den stora turen att ha alla böcker i dessa två serie här hemma, vissa är arv och vissa är inköpta på loppis. Inte världens finaste utgåvor dock men innehållet är det viktigaste i detta läge. Läsningen av denna bok fick också en extra dimension då jag läste den samtidigt som jag läste Usla, elända och Arma och dessutom så studera jag just då under läsningen Historia 2 a vilket även det gav ännu en dimension på läsningen. Det är mycket fascinerande hur läsningen kan vävas ihop på detta sätt, där mina kunskaper ifrån en faktabok kan tas med in i en skönlitterär bok. Fogelströms bok är en skönlitterär bok men med starka historiska anknytningar och med verkliga personer och händelser invävt i boken.

Vävarnas barn börjar alltså 1749, platsen är såklart Stockholm och de människor vi får möta är de människor som alltid är osynliga i historien, de som inte har någon egen röst i våra historiska läroböcker och de som ofta glöms bort.

" Det här är en berättelse om i livstiden föraktade och nu glömda människor, utnyttjade och sedan utplånade. De levde på samhällets botten, sämre än borgarnas tjänstefolk och hantverkarnas gesäller, fattigare eller åtminstone hungrigare än torpare och lantarbetare. Deras närmaste gelikar socialt och ekonomiskt var fattighjon, lösdrivare och fångar. Egendomslösa och sälla läs- och skrivkunniga lämnade de inga andra spår efter sig än de andrahandsuppgifter som kan återfinnas i myndigheters, fabrikörers, fattigläkares, prästers och andra utomståendes yttrande"

Detta citat inleder Vävarnas barn, ett förord skrivet av författaren själv som ger oss en tydlig bakgrunds bild och vad det är författaren önskar lyfta fram i sin bok. Vi får möta Johannes och Maja, ett par som redan är märkta av det hårda liv de levt hitintills. De båda vet hur hungern känns och hur kölden kan bita hårt på vintern i deras lilla skjul. De har en son Per som även han trots sina unga år vet vad hårt arbete betyder. En dotter kommer att födas längre fram. Den lilla familjen får en chans dock, en chans till ett liv som kanske kan bli något bättre. De får arbete på Barnängens klädesfabrik och därmed får de även tak över huvudet och två mål mat om dagen, en ynklig liten lön får de med. Men det gäller att vara nöjd och hålla huvudet högt ändå, för så här är livet och det är ingen ide att streta emot, det blir så besvärligt då. Kroppen värker och fingrarna är söndriga av att reda ut ullen, magen smärta emellanåt av hungern och ögonen värker av dåligt ljus. Men man har ju turen att ha en fridag, hela söndagen och lördagens arbete slutar något tidigare än annars i veckan. Dyrbara timmar för att kunna vila, umgås med sin käraste och vännerna, kanske finns där även en slant över till ett glas öl och något att äta. Är det sommar kan man sitta på bryggan eller ta sig en svängom. Låta solen lindra värken i kroppen och få lov att bara vara en stund. Vi möter även andra personer, såsom Greta och Brita, två flickor som hamnat på spinnhuset och sedan på Barnängen, vi får även möta fabrikör Salander och därefter den nya fabrikören Apiarie. Dessa två och några till är verkliga personer, de har funnits och deras historia finns beskrivet.  Alla de andra är sammanvävda av spår ifrån människor som befann sig längst ner på samhällets stege. I boken får vi även lära oss vad Tukthuset var för något och vad de innebar att hamna där.  Jag berörs av alla dessa människor, det är mörk läsning med många grymheter, plågor och svårigheter men samtidigt finns där ljus och värme blandat med en stark medmänsklighet. Fogelströms sätt att beskriva dessa människor kan enbart beskrivas som kärleksfullt. Han skildringar av Stockholm år 1749 och framåt i tiden får mig att känna det som om jag var där på plats och bevittnade allt med egna ögon. Jag berörs på djupet av människorna i Fogelströms bok, jag blir många gånger arg och förtvivlad, men jag ler också och förundras över livsglöden och värmen. Vid vissa händelser så fäller jag rent av ett par tårar och det gör ont i hjärtat när vissa saker inträffar.

 Jag avslutar med ännu ett citat då jag känner att jag inte har ord nog att förklara storheten i Fogelströms bok:

" I Kungahuset kunde de otåligt väntande tronföljarna, Adolf Fredrik och Lovis Ulrika, drömma om en dag då de kunde gripa makten och återupprätta enväldet. Men de fattigaste i sina kojor och fabrikssalar ägde inte ens drömmen om frihet. Sådana mål var alltför avlägsna och orealistiska. De hade ingen möjlighet att gå till attack och knappast ens någon möjlighet att göra motstånd. De var hjon som levde av nåden, deras nöd skapade herrarnas välstånd. De fick nöjas med att bli sammanfösta i fabrikernas bås och i hybblen och drängstugor. Som kreatur skulle de mjölkas och brukas och om så ansågs lämpligt en dag slaktas i herrarnas krig. Om detta var ändå mer än de hade rätt till, det var den nåd som erbjöds dem. Fabrikerna var deras tillflykt dit de sökte sig frivilligt för att få sin brödföda. Om de arbetade väl skulle de hållas vid liv. Blev de uppstudsiga och krävde mer än skulle de kastas ut från fabrikerna och tas in i fängelserna som lösdrivare. Ändå kunde de finna sig tillrätta i livet, till och med glädjas ibland. De levde sitt enda liv och måste försöka göra det bästa möjliga av det"