En vuxen dystopi

Hugh Howey, Ull

Jag började läsa Ull tre gånger innan ren tidsbrist (jag hade lånat om boken max antal gånger på biblioteket nämligen och de ville ha tillbaka sin bok)  ledde till att jag satte mig ner och började läsa ordentligt. Och jag är verkligen glad att jag inte gav upp utan istället började läsa Ull för detta är en dystopi som förtjänas att läsas då den är enastående bra. Själva inledningen i sig är rätt långsam, först får vi följa en man, Sheriffen Holston som tar sig långsamt uppför trappan på utsidan. Vi följer alltså en man på väg mot sin egen död vilket är sorgligt men vackert beskrivet.  Därefter får vi följa med ner genom den enorma silo som är bokens plats, borgmästaren Jahns och vice sheriffen Mares ska ta sig ned till de nedersta våningarna i silon för att besöka Jules. De vill nämligen att hon ska bli silosens nya Sheriff. Om jag minns rätt nu så är det 144 våningar i silon, varje våningsplan är enormt stort, tex så är ett par av våningsplanen utnyttjade som odlingar där det rent av finns fullvuxna äppelträd.Nästan hela silon ligger även under jorden, det är är bara de översta våningarna som är ovan mark.

Denna inledning blir alltså lite seg, det är många trappor ned och till en början känns det motigt att läsa.  När jag efter tredje försöker äntligen fastnar börjar jag fundera på varför det varit så motigt att komma igång med läsningen av Ull. Dels så tror jag det har med de höga förväntningar jag skapat kring boken, det är så lätt hänt när en bok blir så hyllad som Ull faktiskt har blivit. Sedan tror jag att det även hör samman med att jag läst många dystopier/postapokalyptiska böcker som varit inriktade mot ungdomar/unga vuxna medan Ull är inriktad till en vuxen publik, denna boken är mer som Vägen av Cormac McCarthy än Hungerspelen av Suzanne Collins. Båda dessa böcker är utmärkta böcker, enastående rent av men av helt olika anledningar.

Ull är mer eftertänksam än fartfylld, mer vemodig än rebellisk och mer mänsklig än krigisk. Befolkningen i Silon har levt där i många år, Jules tillhör själv den tredje generationen som är uppväxt i Silon. Världen utanför vet hon inte mycket om men hon vet desto mer om världen inuti Silon. Så allt som begår i Silon är bara naturligt, det är så livet ser ut och Howey lyckas också förmedla denna känslan så väl att även jag som läser tycker att livet i Silon känns helt naturligt och normalt. Samtidigt finns frågan om varför människorna lever i  Silon, de är instängda där för att luften utanför är för giftig att leva i.  Den som bryter mot reglerna i Silon och framförallt om du talar om en önskan om ett annat liv eller om ett annat sätt att leva på kan du bli dömd till rengöring, du får då lov att lämna Silon... Iförd en dräkt får du gå utanför dörrarna och du får också rengöra utsidans kameralinser, de linser som visar upp omvärlden för innevånarna i Silon. Tio min har du på dig, sedan är du död.

Jag fascineras av Hugh Howeys förmåga att levandegöra sina karaktärer så att de känns personliga och mänskliga, där man förstår varför de agerar på olika sätt och varför de fattar beslut som ibland känns helt fel.  Jag gillar även det faktum att många av de bärande rollerna spelas av kvinnor, kvinnor som dessutom är trovärdiga med många nyanser i sig och i många fall kvinnor som verkligen har skinn på näsan och som kan bita ifrån rejält om det behövs. Trots den begränsade ytan vi rör oss på så är även miljöerna livfulla och intresseväckande, jag vill faktiskt veta ännu mer om Silon. En karta över Silon hade varit fantastiskt!

Så trots en knackig inledning så blev jag och Ull kompisar till slut! Det blev en riktigt spännande resa genom Silon och jag ser framemot nästa del i serien ( jag hoppas Nordstedts förlag kommer översätta nästa del med)