Ja jag är faktiskt något besviken på Sittenfelds nyaste bok, och denna gång kan jag inte direkt skylla på mina egna förväntningar på den. För jag hade inga förväntningar alls på den, jag hade hört talas om den, reserverat den och glömt bort den! Lätt hänt i det ständiga bokflödet. Så påbörjade jag den nu för några dagar sedan och först tyckte jag det verkade bli en riktigt riktigt bra historia, men någonstans på vägen så försvann det där lilla extra.
Man ska inte jämföra men Presidentens hustru och I en klass för sig var två helt enastående böcker med tät atmosfär, fantastiska personteckningar och en sval kylig ton som skapade en spänning i läsningen. Allt detta finns med i Systerland också, dock så utvecklas själva historien på ett sätt som jag inte förväntade mig när jag började läsningen. Grundhistorien är en berättelse om två systrar, enäggstvillingar, Kate och Violet som båda tidigt upptäcker att de är synska och i vuxen ålder förutspår Violet att en stor jordbävning ska drabba Saint Loius där de bor. Där är själva grunden som i sig är väldigt intressant då vi får börja med att lära känna Kate och Violet redan under uppväxten, denna berättelse är tät och fascinerande att läsa. Systerskapet som växer fram mellan de två är intensivt och finstämt berättad. Sedan kommer vi fram i nutid, Kate är nu gift med Jeremy, de ha två barn, bor i en villaförort och lever ett tryggt medelklassliv. Kate har medvetet valt bort sin synskhet, hon skäms över den och vill inte ha med den att göra. Violet däremot har omfamnat synskheten totalt och lever öppet som medium. Relationen mellan de två är spänd men också kärleksfull. Just denna skildringen av systerskap gillar jag verkligen mycket, Sittenfeld visar på hur komplext den kan vara i en systerrelation.
Det är framemot slutet av mitten av boken som historien tar en vändning som jag inte var riktigt beredd på. Historien glider över från att handla om Kate och Violets relation, deras synskhet och den förestående jordbävning till att handla alltmer om Kate och hennes roll som mamma och god hustru. Jag gillar även den biten av historien då den är fascinerande men samtidigt blir jag även frustrerad över Kates sätt att agera. Jag finner henne menlös på något sätt, hon ger upp så mycket av sig själv att jag som läsare känner att jag inte vet vem Kate är egentligen. Även Jeremy har jag svårt att få grepp om och jag förstår mig inte på honom. Kanske är det bara så att jag själv har svårt att förstå allt det där med bebislivet och mammarollen då jag själv inte har barn.
När sedan sista delen kommer känner jag mig faktiskt riktigt besviken, för det slut som dyker upp och de komplikationerna som uppstår där gör mig mest förvirrad. Curtis Sittenfeld lyckas även här trycka in en helt ny historia, när de är knappt 50 sidor kvar av boken! Mycket märkligt måste jag säga att det är, och det är även en historia som jag inte ens tycker om. Jag känner mig mest som ett levande frågetecken när boken är slut.
Jag förtjusas dock fortfarande över Sittenfelds förmåga att med små detaljer lyfta fram stora saker, såsom ritualen med glass i soffan framför teven varje kväll, beskrivningen av matlådor och de nattliga turerna med matning av minsta barnet. Det är en bra bok, jag tror nog inte Sittenfeld kan skriva en dålig bok oavsett hur mycket hon än försöker, men det är just det som är grejen, det är bara en bra bok. Inte enastående som Presidentens hustru eller fantastisk som I en klass för sig. Så jag känner mig rätt ljummen i mitt omdöme av Systerland och faktiskt något besviken då jag vet att Curtis Sittenfeld kan bättre.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar