söndag 24 augusti 2014

Maze Runner

James Dasher, Maze Runner- I dödens labyrint
Rec-ex ifrån Semic Förlag ( Tack!)

Thomas vaknar upp i en hiss, en hiss som för honom uppåt i ett mörkt schakt. När hissen väl stannar och luckan ovanför honom öppnas så möts han av en massa unga pojkar. De befinner sig alla i något de kalla Gläntan, en plats något större än en fotbollsplan, helt fyrkantig och på alla sidor omgiven av massiva murar. I varje sida på murväggen finns en öppning, en dörr som stängs varje kväll och öppnas varje morgon. Alla som befinner sig i Gläntan har inga minnen kvar, de har få fragment och kunskaper kvar men de vet inte vilka de är eller var de kommer ifrån. De vet definitivt inte varför de befinner sig i Gläntan eller hur de ska ta sig ut. Den del av gruppen som arbetar som löpare har undersökt labyrinten och de fortsätta med det trots att de inte kommer någonvart. I labyrinten finns det också saker som man inte vill stöta på i mörkret eller ens i dagsljuset. Sedan vänds allt upp och ner då hissen för upp ännu en person till Gläntan, denna gång en tjej.

Jag hade inte direkt några förväntningar på Maze Runner förutom att jag hoppas att den inte skulle kännas allt för lik andra inom samma genre. Det har ju kommit väldigt många serier inom ungdomsdystopier och jag har läst många av dom.  Men Maze Runner lyckas ganska väl med att leverera något som känns någorlunda fräscht och nytt. Jag får en känsla av Flugornas herre när jag läser Maze Runner, det har väl med att göra att vi har ett gäng tonåriga pojkar helt isolerade ifrån omvärlden och hur de på något sätt skapar en vardag. I Maze  Runner så adderas då även en labyrint och något slags spel ifrån de som skapat denna labyrint och gjort så att pojkarna befinner sig där.  Jag gillar som sagt boken men jag är ändå inte jätte förtjust i den, det är en del saker som känns väldigt ologiska, för trots att det är dystopisk roman så måste det finnas en begriplig logik bakom själva ramberättelsen, och den logiken haltar en del tyvärr. Språket i boken är även det något märkligt, pojkarna har något slags speciellt språk med ord som klonk och mos och liknande uttryck. Varför har de skapat detta språk för? De verkar ju trots sin minnesförlust ändå komma ihåg vad allt heter och vad det har för funktion så varför skapa egna påhittade ord när det inte behövs? Kanske har det med gruppsamhörigheten att göra, jag tycker i alla fall att det känns krystat och märkligt.   Thomas och alla de andra är intressanta karaktärer, de har många känslor men även här känns det emellanåt lätt haltande och osammanhängande.   Så jag är nog lite dubbel inför denna boken, jag kommer troligen läsa nästa bok för att se om det utvecklas och bli en mer tät historia med ett bättre sammanhang.  Filmen som kommer upp nu i september kommer jag troligen också se, det känns nästan som Maze Runner kommer bli bättre på film faktiskt.

Så sammanfattningsvis kan man säga att jag både gillar och ogillar boken, det var en spännande historia med mycket action och jag gillar iden med labyrinten. Men vissa bitar kändes för osammanhängande och rörig för att boken skulle bli riktigt riktigt bra. 

4 kommentarer:

  1. Ingen bok för mig alltså. Jag läser sällan ungdomsböcker, alfrig dystopier och jag avskyr ologisk handling!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Så kan det vara, vi är alla olika!

      Radera
  2. Tyckte den här var ganska bra och dessvärre(?) att det var den bästa av de tre...

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hm, då får jag väl se om jag läser de andra böckerna då. Kanske provar läsa de på engelska.

      Radera