Den unga eliten av Marie Lu gör mig förvirrad

Marie Lu, Den unga eliten 
Rec-ex ifrån Modernista förlag, Tack så mycket!

När jag efterfrågade denna ifrån Modernista förlag var jag nog inte helt hundra på vad för slags bok detta är men det var Marie Lu som skrivit den! Det räckte för eftersom jag verkligen gillade hennes Legend-serie. Så när jag öppnade boken så möttes jag av en karta, vänta nu lite tänkte jag för mig själv, är detta inte någon dystopi? Skummar baksidan, inser att nej detta är nog inte en dystopi men jag gillar ju även fantasy så ingen fara där. Börjar läsa, fastnar, tar upp boken igen, läser lite till, fastnar men efter push ifrån Bokhuset tar jag tag i boken ordentligt och då trillar den äntligen på plats! Sista delen av boken läser jag med andan i halsen för det blir vansinnigt spännande i den sista delen. (Däremot är jag lite fundersam kring epilogen, även om det är en bra epilog)

Handlingen:

Adelina Amouteru överlevde blodfebern. För ett årtionde sedan svepte denna dödliga sjukdom över hennes land. De flesta som smittades dog, medan de barn som överlevde blev märkta av sjukdomen på egendomliga sätt och började kallas malfetto. ( Ja jag vet! Det är ett fruktansvärt ord och jag stör mig något enorm på det, jag vet inte om det är en översättningsmiss eller varför det väljs ett så klumpigt och fult ord ) Adelinas svarta hår blev silverfärgat, hennes ögonbryn blonda, och hon har bara ett ärr där hennes vänstra öga en gång satt. Hennes pappa ser henne som ett olycksbarn som förstör familjens goda namn och står i vägen för deras framgång. Men några av de som överlevt febern sägs ha mystiska och kraftfulla förmågor, och även om deras identiteter förblir hemliga har de kommit att kallas Den unga eliten. Teren Santoro är ledare för en organisation vars uppgift det är att leta upp dessa personer och förgöra dem innan de kan förgöra nationen. Enzo Valenziano är medlem i Dolksällskapet, en hemlig sammanslutning som letar upp andra inom Den unga eliten innan Santoro hittar dem. Men när dessa två konfronteras med Adelina möter de krafter som de aldrig tidigare skådat. Adelina har egenskaper som inte är av denna värld. Hon har också ett hämndlystet mörker i sitt hjärta. Och ett begär att krossa alla som vågar trotsa henne.

Vad jag tycker:
Det är Adelina som för talan i boken, hon är en av de som överlevde feber och där hennes mörka hår skiftade till silvergrått, en färg som skiftar nyans efter vädrets skiftningar.  Adelina förlorar även sitt högra öga. Hennes far bemöter henne dels med tyst förakt och dels genom hot och tortyr. Att ha en malfetto i familjen är verkligen inte bra. Dock så uppvisar Adele inte några märkliga förmågor, inte för den där ödesdigra dagen då hennes och hennes yngre syster Violets liv för alltid förändras.

Jag skulle vilja säga att jag upplever Den unga eliten som delvis en portion X-men (mutationerna och förmågorna), delvis medeltida inkvisitionen, en portion venetiansk maskeradbal och en rejäla nypa med franskt hovliv på 1700-talet.  I början så blir det för rörigt och för osammanhängande, jag saknade renheten i språket ifrån Legend-serien. Men det är ju inte rättvist att döma en bok på grunder av en annan bok. Så när jag fortsätter läsa försöker jag göra det utan att jämföra och det går läsningen bättre.För där finns många delar som väcker mitt intresse, historierna kring de olika unga eliterna är spännande att läsa och jag fascineras av Lus förmåga att lyfta fram dem och få mig att vilja lära känna dem ännu mer.  Dessvärre så faller mycket emellan och karaktärerna känns stela och svåra att begripa sig på. Adelina och Enzo är de två karaktärer som jag har svårast att förstå mig på och de är de två viktigaste i historien. Karaktären Raffael gillar jag däremot väldigt mycket och när sedan Adeles syster kommer in i bilden så blir jag direkt förtjust i henne med. Däremot gillar jag hur Marie Lu vågar skapar karaktärer som faktiskt är djupt obehagliga och skrämmande, Adelinas blomstrande förmåga är faktiskt direkt skrämmande att läsa om. Detta är något jag känner igen från Legend.serien, Marie Lus förmåga att våga göra karaktärerna komplexa och där gott och ont inte är skilda åt utan snarare verka tillsammans emellanåt. Mellan vitt och svart ryms det ju många gråa nyanser och det är dom Marie Lu lyckas plocka fram i berättelsen om De unga eliten. En karaktär som jag faktiskt gillar är just en av de sk onda, Teren Santoro. 

Men jag gillar ändå Den unga Eliten trots att jag låter negativ. Det är en intressant berättelse med många nyanser och där själva idén med de unga med sina förmågor skapar en spännande historia. Det är i slutet av boken som allt lyfter, intrigerna tätnar, mörkret hopar sig, snåriga fällor läggs ut och en hel del oväntade händelser gör att jag fastnar totalt. I denna sista delen får jag också äntligen grepp om Adelina och även Enzo. Jag kommer absolut läsa nästa del i serien om Den unga eliten.