torsdag 19 november 2015

Jörn Lier Horst * 2!

Jörn Lier Horst, Jakthundarna

Handling:
William Wisting är en erfaren utredare vid polisen. Han är samvetsgrann, noggrann och sympatisk. Hela sitt yrkesliv har han ägnat sig åt att jaga brottslingar, men plötsligt kastas rollerna om. Wisting stängs av från sin tjänst efter misstanke om att ha fabricerat bevis i en sjutton år gammal mordutredning. Mannen som dömdes för brottet har släppts. Och Wisting angrips av både kollegor och media.

Utan tillgång till polisens resurser inleder Wisting en egen utredning för att ta reda på sanningen. Han får hjälp av sin dotter, som är kriminalreporter, men de är långt ifrån att lösa gåtan när en ung kvinna försvinner och det kopplas samman till det tidigare mordet.
Nu börjar jakten för att hitta henne i tid.

( Text ifrån Lind Förlags hemsida)

Vad jag tyckte:
 Jakthundarna bevisar att de norska författarna verkligen kan konsten att skapa stabila deckare med tätt stämning och spänning! Jakthundarna är måhänd något långsammare deckare då en stor del av handling kretsar kring att läsa det som hände då för länge sedan. Men jag läser och jag njuter! Jag tycker också om William Wistings dotter Line. Line är reporter och en en kvinna med skinn på näsan, jag upplever henne som mycket stark och smart. Även William Wisting är en trevlig karaktär utan några direkta drag av den klassiska deckarmallen 1A.  Historien som sådan är spännande och med många intressanta utvecklingar.  Jakthundar är alltså en riktigt bra deckare som bjuder på en härlig lässtund.  Gillar också hur stabil och kärleksfull relationen mellan far och dotter är, det gör det hela ännu trevligare tycker jag.

Dessutom tycker jag det är extra intressant att författaren själv är utredare inom polisen och själv blivit utsatt för något liknande med fabricerade bevis. Det var också därför författaren valde att skriva just Jakthundarna.




Jörn Lier Horst, Grottmannen 

Handling:
William Wisting är en erfaren utredare vid polisen – rättskaffens, sympatisk och samvetsgrann. I Grottmannen kommer döden honom obehagligt nära när det i grannhuset hittas en man som varit död i fyra månader. Liket sitter uttorkat i tv-fåtöljen framför en flimrande skärm, läpparna är tillbakadragna och blottar de svartgula tänderna. Mannen liknar mest en mumie. Det finns inga tecken på våld, man misstänker inget brott.
Wistings dotter Line, som är kriminalreporter, blir illa berörd. Hur kan en människa som lever mitt i samhället vara så ensam att ingen saknar honom under så lång tid? Hon beslutar sig för att skriva en featureartikel om mannen och börjar intervjua grannar och gamla skolkamrater. Nästan samtidigt hittas ännu ett lik, en man som också varit död i flera månader och som nästan är omöjlig att identifiera. I hans ficka ligger en lapp med fingeravtryck – fingeravtryck som tillhör en amerikansk seriemördare som är efterlyst av FBI. Är det den döde som är seriemördaren eller går det sistnämnde lös i Norge? Finns det kopplingar mellan de två gamla liken?
Detta blir upptakten till den största jakten någonsin i landet på en misstänkt, och det är avgörande att inget läcker ut till pressen, vilket också skapar spänningar mellan Line och hennes pappa.
( Text ifrån Lind förlags hemsida)
Vad jag tyckte:
I Grottmannen så skruvas spänningen upp ett par hack jämfört med Jakthundarna.  Här hittas alltså en man död i sitt hus, där han suttit i flera månader utan att någon saknat honom. Just detta tycker jag är så fruktansvärt tragiskt och så oerhört ledsamt. Att en människa kan vara så fullständigt ensam att ingen saknar hen när hen dör, ingen som märker att man inte längre finns med i livet.  Horst skildrar detta väl, ömsint och med omtanke tycker jag.  

Dessutom så kopplar Horst in en internationell tråd i sin berättelse och han får det faktiskt att fungera riktigt bra. FBI anländer till Norge och känns väldigt normala, inte som superpoliserna man kan se på tv utan vanliga enkla personer som kommit för att bistå den norska polisen med råd kring en seriemördare de känner väl. 

Grottmannen är en spännande deckare med ett konstant driv och en tätt spänning. Samtidigt så rymmer den även mer vemod och allvar än den förra boken. Jag läser och jag njuter!

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar