Våra kemiska hjärtan av Krystal Sutherland

Krystal Sutherland, Våra kemiska hjärtan

Översättare: Jessica Schiefauer

Handling:
Henry Page är en obotlig romantiker! Han har bara aldrig upplevt den stora kärleken. Inte ännu i alla fall. När Grace Town haltar in i hans liv med käpp, för stora pojkkläder och duscha verkar inte stå högst på hennes att göra-lista, vet han att det är på väg att ändras. För alltid. 

Vad jag tyckte:
Våra kemiska hjärtan är varmhjärtad, charmig och älskvärd berättelse om tonårskärlek och vänskap. Men samtidigt berör den tunga ämnen som sorgens destruktiva krafter men också hur kärleken i sig kan bli både förstörande och förtärande. Skarpsinniga dialoger, kvicktänkta repliker och en hel hög med populärkulturella referenser såsom Harry Potter citat bidrar till att göra boken till något riktigt speciellt.

Jag är väldigt förtjust i att läsa just denna sort av tonårsböcker. Speciellt amerikanska som berör ämnen som kärleken, livet, vänskapen och döden på ett lättläst och underhållande sätt. Böcker som känns snälla att läsa och får det att pirra i magen. Där känslorna svallar och det är dramatiskt på alla sätt.  Våra kemiska hjärtan är just en sådan bok men utspelar sig i Australien. Den lyckas väl med att få mig att känna just det där mysiga pirret där jag mest sitter och fånler av glädje och lycka. Våra kemiska hjärtan är dramatisk och känsloladdad men utan att bli alltför sentimental eller sockersöt. Utan Våra kemiska hjärtan är en finstämd och vacker bitterljuv skildring av den allra första förälskelsen.

 I mitten av boken kommer en svacka då jag blir lite trött på det kvicktänkta och de rappa replikerna, att varje mening fylls med ironi och sarkasm. Men det släpper efter ett tag och istället framträder en betydligt mörkare och allvarligare historia. En historia som verkligen berör och snart fånler jag inte utan sitter med en klump i magen. På slutet kommer en liten tår och jag känner mig väldigt nöjd med läsningen. Jag fick precis det jag ville ha, känslor, kärlek, dramatik, lite tårar och en del fniss. Språket är lättillgängligt, rappt och med bra driv i sig. Jag gillar också inslagen av sms i historien, de passar väl in och är inte störande på något sätt utan bildar ett fint komplement till historien. Nu skulle jag dock gärna vilja läsa samma historia men sett ur Grace perspektiv.  Det är intressant att se hur Henry Page i sig själv är en stark individ som verkligen sätter värde inte bara på andras betydelse utan också värdesätter sig själv väldigt högt. Mycket trevligt!

Våra kemiska hjärtan bjuder på en välskriven berättelse med unika och speciella karaktärer som man lätt fäster sig vid. Ett tydligt språk skrivet med lätt hand med lagom mängd detaljer och fräscha liknelser i språket. Dessutom väjer inte författaren för att skapa mörker och komplexa val i denna magiska kärlekshistoria. För kärleken är inte bara rosa moln och fluffigt sockersöt och den allra första kärleken kan både vara mörk och ful och fylld med ångest. Skönt att författaren vågar väva in detta i historien vilket fördjupar berättelsen och ger den tyngd.

Ett plus i kanten för att det finns närvarande föräldrar med i bilden som faktiskt verkar bry sig om sina barn och försöker på bästa sätt skapa en bra tillvaro för dom. Ännu ett plus för Henrys fina relation till sin syster. Och ett stort plus för att det finns med en homosexuell relation som framställs som något helt normalt och inte görs till något som behöver problematiseras.

Jag kan varmt rekommendera Våra kemiska hjärtan om du behöver en liten lyckokaka som fyller dig med pirr och varma känslor.

Betyg: 4/5
Boken kommer från: Biblioteket.
Andra som skrivit om boken: Beas bokhylla, Prickiga Paula, Romeo and Juliet, I heart fantasy

Olyckornas tid av Moira Fowley-Doyle

Moira Fowley-Doyle, Olyckornas tid

Handling:
"Vi höjer glasen för olyckornas tid för den underjordiska strömmen där själarna sjunker för blåmärken, hemligheter, minnen och spöken i ännu en skål för flodens väg."

Det händer vid samma tid varje år. Bulor och blåmärken, skärsår och stygn, lungor som fylls av vatten. Så länge sjuttonåriga Cara kan minnas har olyckornas tid varit en del av hennes liv. I oktober varje år drabbas hennes familj av mystiska olyckor: skrubbsår, brutna ben, plötsliga dödsfall. Tragedier som förföljer Cara, systern Alice och styvbrodern Sam, men som ingen vill prata om. Olyckornas tid är här, och varje hemlighet är en möjlig olycka. Men det här året börjar Cara ställa frågor.

Vad jag tyckte:
Olyckornas tid är en nattsvarta saga om en trasig familj och deras kamp för att överleva. I en skimrande vacker saga med mörka monster så återger vår huvudperson Cara tiden som kallas för Olyckornas tid. Skiftet mellan det vardagliga och verkliga och det magiska mörka är sömnlöst och emellanåt vet man inte riktigt själv heller som läsare vad som är verklighet och vad som är saga. På ett utsökt språk som vibrerar av känslor och liv så får vi följa syskonen under en tid som kommer att kulminera i något alldeles fruktansvärt. När sanningen så småningom uppdagas får jag en klump i magen och tårar i ögonen. Jag anade mig till vad som doldes bakom det sagoskimrande försöken att göra verkligheten hanterbar. Men jag anade inte hur illa det egentligen var.  När bubbelplasten som mamman virat in hela huset med äntligen spricker så gör den det ordentligt. När orden väl börjar bryta sig igenom så gör de det med full kraft.

Olyckornas tid är en smärtsam historia som ändå sjunger av vacker magi. Jag njuter av varje ord och älskar det böljande språket som dansar fram längs sidorna. De poetiska slingrande vägarna som vi måste ta för att nå fram till slutet passar så väl ihop med både berättelsen och med Cara. De tre syskonens starka kärlek är så finstämt återberättat och om den förbjudna kärleken lyfter författaren fram med en ömsint och varsam hand. Samtidigt så finns här ett kusligt stråk av något övernaturligt och obehagligt, den slingrar sig fram genom texten och får mig att rysa till emellanåt. En trolsk känsla bildar en fin kontrast  med det vardagliga livet med skola och tonårsproblem.

Jag kan varmt rekommendera denna lilla pärla till bok, läs och njut!

Betyg: 5/5
Boken kommer från: Biblioteket
Andra som skrivit om boken: Prickiga Paula,  Bokpandan och Iheartfantasy

En bestående känsla av oförståelse: Dödens märke av Veronica Roth

Veronica Roth, Dödens märke

Handling:
I en galax styrd av flödet, har varje människa en gåva.
CYRA är syster till Ryzek Noavek, den brutale tyrann som regerar över Shotet-folket. Cyras flödesgåva gör att hon med en enkel beröring kan få andra människor att känna ofattbar smärta, något som hennes bror utnyttjar för att plåga sina fiender. Men Cyra är mycket mer än bara ett vapen i sin brors händer: Hon är motståndskraftig, snabbtänkt, och hon vet vad Ryzek fruktar mer än något annat.

AKOS är från den fredsälskande nationen Thuvhe och har en gränslös lojalitet till sin familj. Han skyddas själv av en mycket speciell gåva, men den hjälper honom inte den dag då han och hans bror tillfångatas av Ryzeks hantlangare.

Nu kastas Akos in i Cyras värld. Till en början tycks klyftan mellan dem oöverstiglig, men snart inser de motvilligt att de är tvungna att samarbeta för att överleva. Dessutom har de en gemensam fiende…

Vad jag tyckte:
När jag såg att Veronica Roth skulle komma ut med ny bok blev jag överlycklig! Jag älskade hennes Divergent-serie och såg verkligen framemot att få läsa något nytt av henne. Dessutom så blev jag väldigt glad att Roth byt genre och skiftat från Dystopi till Science Fiction. Så får jag hem boken, börjar läsa, läsa ett par sidor, hittar något annat som bara "måste" göra, läser några sidor, börjar läsa en annan bok.... Och så håller det på i två veckor! När jag kommer fram så att jag har 200 sidor kvar då fastnar jag äntligen och jag läser det sista i en sittning. Så varför fungerade inte Dödens märke för mig? Det fanns så mycket potential tyckte jag med en avlägsen galax, främmande planeter och så två unga människors liv och öden.  Det största problemet jag har är oförståelsen, det är så många saker i boken som jag bara inte förstår och som jag upplever inte får svar på. Jag blir bara frustrerad och trött på det luddiga och tappar lässugen hela tiden.

För det första, vi befinner oss i en galax, långt långt borta. I denna galax finns ett antal planeter av varierande storlek och utseende. Runt denna galax finns det något som kallas flödet. Men vad är flödet egentligen? Vad består det av? Är det någon slags "mur" runt galaxen som ska skydda planeterna? Många frågor men få svar.  För det andra så har vi något slags rådskepp som svävar runt i galaxen som verkar innehålla någon form av styre. Men hur samhället är uppbyggt och hur de olika planeternas samhällsuppbyggnad skiljer så åt vet jag inte och jag förstår inte heller om detta rådsskeppet är så att säga högsta instansen.

Sedan zoomar vi in lite och landar på planeten där Akos och Cyra bor. De båda tillhör två olika folkslag som "delar" på en planet. Dels Thuvhe-folke som Akos tillhör och dels Shotet-folket som Cyra tillhör. De är två nationer på samma planet men det jag inte riktigt förstår är att hos Thuve-folket är det is och snö året runt medan det hos Shote-folket är varmt och torrt hela tiden. Hur stor är egentligen planeten? För vid några tillfällen så passerar vi gränsen mellan nationerna och det verkar vara en passage som går på en dag eller två....Och området i sig består av fjädergräs så varför har inte det sk barbariska Shote-folket redan tidigare angripit Thuve-folket? Så många frågor, så mycket oförståelse och så lite svar. Jag saknar det gedigna världsbygget som Roth har uppvisat i sina tidigare böcker. Jag saknar de noggranna detaljerna och de skickligt sammansatta samhället där lager på lager skalades av under tiden man läste. Genom historien fick vi svaren men i Dödens märke får jag inte tillräckligt med svar.

Om vi dessutom ska lyfta fram Akos och Cyra så blir denna recension ännu lite mer negativ. Jag får inga känslor för dom i början av boken. De känns färglösa och faktiskt rätt mesiga. Jag förstår inte syftet och vad de båda egentligen vill och drömmer om. Först i slutet på boken så dras jag i i historien och jag börjar känna en del gnistor och hetta ifrån Akos och Cyra. Det jag gillar bäst är Cyra och hennes "gåva" som jag upplever som en väldigt stark och insiktsfull skildring av hur det är att leva med dagliga svåra smärtor ( Gå gärna in på Bokhuset och läs hennes smarta inlägg om den debatt som stormat kring just Dödens märke) När vi ändå är inne på gåvorna, vem är det som får dom? Varför får just dom det? Vad är gåvorna för något? Är de sammankopplade med ödet? Eller hur hänger det ihop egentligen?

Om vi bortser ifrån allt som jag känner att inte förstår så finns där en hel del jag gillar med Dödens märke. Jag gillar att vi får en Science fiction berättelse med smarta dialoger och annorlunda historia, dystopi-serier (som jag förvisso älskar) har blivit rätt många på senare tiden. Så det var skönt att få läsa något nytt och fräscht som utgår ifrån ett helt nytt perspektiv. Jag gillar också hur Cyra och Akos är gestaltade, där Cyra är en uppkäftig och råbarkad krigare medan Akos är en mjukare och mildare själ som arbetar med läkeväxter. Dessutom så finns det ingen kärleks-triangel!!! Och det är ett stort plus! Dessutom så anas en liten hint av kärlek mellan två kvinnor, en liten hint men ändå skönt att den får vara med.  Språkligt sett känner jag igen Roths stil och ton, det är behagligt att läsa och det är lättläst.

 Jag önskar verkligen att jag hade tyckt om boken mer och jag hoppas att andra kommer tycka bättre om den. För låt dig inte avskräckas helt av mig utan läs själv och se efter om du tycker likadant!

Betyg: 3- /5
Boken kommer från: Modernista förlag, Tack!
Andra som skrivit om boken: Bam tycker, Prickiga Paula, Mitt bokintresse, Bokhuset

Ceremonin av Kiera Cass

Kiera Cass, Ceremonin 
 
Handling:
Om du fick en chans att vinna både kärlek och ett bättre liv, skulle du ta den, även om det innebar att du var tvungen att ompröva allting du tidigare trott på?  
För trettiofem tjejer är The Selection deras livs chans, en möjlighet att fly det liv och den kast de är födda i och istället leva i lyx och rikedom. De ska få bo i det kungliga slottet, tävla om att vinna prins Maxons hjärta och om att bli Illéas nästa drottning. 

America Singer har aldrig drömt om den typen av liv och hon vill absolut inte vara en del av en kungafamilj som förtrycker sina undersåtar. Men kanske är saker inte riktigt vad de ser ut att vara – kanske har America och prins Maxon mer gemensamt än vad hon vågat drömma om? 

Vad jag tyckte:
På förlagets hemsida står det att Ceremonin är en mix av Hungerspelen och Bachelor, nja jag kan nog inte riktigt hålla med om det faktiskt. Visst befinner vi oss i en dystopisk värld där alla människor är indelade i olika samhällsklasser och där finns rebeller som vill störta kungahuset. Men själva berättelsen kretsar i princip bara kring Bachelor-delen. Vi befinner oss mitt i en dokusåpa där 35 tjejer lever tillsammans i slottet och där de en efter en skickas hem när prinsen Maxon bestämmer sig för att de inte passar in. America Singer är en karaktär som förvisso är charmig och en aningen blåögd som ska verkar som en outsider. En person som följer sin egen väg och minsann inte tänker charmas av en snygg prins. Hon är med för att det är enda chansen för henne att säkerställa att hennes familj möjligen får det lite bättre ställt. Rebellisk skulle jag nog inte vilja kalla henne och såklart linda prinsen henne runt sitt lillfinger ändå. Tycker Maxon mest behandlar henne som ett tjurigt litet barn och låter henne leka som hon vill för att det underhåller honom. Dessutom så finns här som vanligt en triangel med kärlek, två pojkar där en är prins och den andre befinner sig längst ned på samhällsstegen. Åh jösses, vem ska nu America välja!

Men på något märkligt sätt kan jag ändå inte sluta läsa för under läsningen gång så förändras både Amercia och Maxon. Helt plötsligt finner jag att jag börjar bli intresserad av dom och vill veta mer. Ceremonin är en charmigt söt historia med drag av dystopi. Kiera Cass har onekligen funnit ett annorlunda sätt att arbeta med en genre som nästan fastnat i samma hjulspår. Och det är uppfriskande att läsa en dystopisk skildring utifrån ett helt nytt perspektiv.  Så jag kommer läsa vidare när jag är i behov av något charmigt sött men med intressanta karaktärer och ett annorlunda perspektiv på den dystopiska genren.  Ceremonin är lättläst, fluffigt och sockersöt läsning som ändå bjuder på ett trevligt tidsfördriv.

Sedan du försvann av Morgan Matson

Morgan Matson, Sedan du försvann  
Rec-ex från Modernista förlag. Tusen tack!

Handling:
Det var Sloane som lyckades dra Emily ur hennes blyga skal och få livet att kännas spännande. Men precis innan det som skulle bli den mest episka sommaren någonsin försvinner Sloane!
Allt hon lämnar kvar är en Att göra-lista med tretton Sloane-aktiga uppdrag som Emily normalt aldrig skulle fått för sig att göra. Men tänk om uppdragen kan hjälpa henne att återfinna sin bästa vän?

Palla ett äpple mitt i natten?
OK, det är ju rätt enkelt.
Dansa till gryningen?
Visst. Varför inte?
Kyss en främling?
Hmmm
Emily har nu den här (oväntade) sommaren på sig - med den (totalt oväntade) hjälpen från Frank Porter - att bocka av sakerna på Sloanes lista. Vem vet vad hon kommer att upptäcka?
Bada naken?
Vänta lite vadå?

Vad jag tyckte:
Ibland behöver man något som bara är charmigt och fluffigt, något snällt som är som bomull för själen och som är lagom sockersöt. Sedan du försvann är precis en sådan bok, som en stor mjölkchokladkaka! 

Sedan du försvann är en coming of age skildring eller skulle man kanske kunna säga lära-sig-stå-på-egna-ben-utan-bästa-vännen-skildring. Det är sommar, solen skiner och livet borde leka. Emily och Sloane ska ju ha den mest episka sommaren någonsin. Men när Sloane försvinner så Emily själv. Inte direkt ensam men Sloane var ju ändå Sloane och utan henne är Emily väldigt vilsen och ensam. Sloane har lämnat en lista på saker hon tycker Emily ska våga prova. Punkt för punkt får vi följa Emily under denna episka sommaren där hon får chansen att se vad hon verkligen kan och vem hon egentligen är. För Sloane var en energikälla utan dess like medan Emily mest stod vid sidan om och bara följde med. Det finns även en nypa kärlek med i boken som är både charmig och gullig. 

Morgan Matson lyckas väl med att skildrar sina karaktärer på ett levande sätt där det sockersöta blandas med allvar och ett stänk mörker. Sedan du försvann är välskriven på ett lättsamt och underhållande sätt. Dessutom finns där en skön humor i boken som gör att jag fnittrar högt flera gånger. Sedan du försvann är en underhållande och charmig berättelse som jag varmt kan rekommendera om du är sugen på något lättläst och fluffigt.

Fangirl av Rainbow Rowell

Rainbow Rowell, Fangirl

ÅH! Under Rainbow Rowell! Vilken författare hon är!

 I Fangirl möter vi då Cath, Wren, Levi och Reagan och vilka karaktärer de är! Och vilken historia de berättar, eller rättare sagt Cath berättar. För det är Cath som är berättarrösten i denna bok. Cath som är tvilling med Wren, som vuxit upp utan sin mamma eftersom hon en dag när döttrarna bara vara 8 år gick ut genom ytterdörren och försvann utan ett ord. Och som har en pappa som är psykiskt sjuk (manodepressiv gissar jag på?). Nu ska de börja college och Wren har bestämt sig för att de båda ska bo i egna rum i egna hus på stort avstånd ifrån varandra. Wren vill bli mer självständig och lära sig stå på egna ben. Något Cath tycker är helt onödigt och extremt skrämmande. För Cath tycker inte om folkmassor, okända platser och miljöer och nya människor. Något som det lär bli mycket av på college och när hon dessutom måste tackla detta utan Wren...... Åh vad jag känner igen mig i Cath, hennes sociala fobi känns nästan som min egna. Den jag hade i så många år och som jag fortfarande kan känna av, även om jag lärt mig mer och förstå bättre nu. Men samtidigt känner jag igen mig i Wren, som gör revolt och dricker alltför mycket och gör extremt dumma saker. Jag har även varit som Wren vid vissa tillfällen i mina yngre år.  Caths nya rumskamrat Reagan är en tuff tjej som jag också gillar väldigt mycket. Sedan har vi ju sötaste, snällaste och finaste Levi.  En kille med hjärta av guld!  Rainbow Rowell kan verkligen skapa intressanta och högst trovärdiga karaktärer som man lätt faller för och som man ta till sitt hjärta. Fangirl är inte lika svart som Eleanor & Parker utan är mer fluffig och charmig. Det finns dock allvar i boken som förankrar boken väl så att den inte svävar ut i det blå helt.

Cath är också en driven skribent av fanfiction och då specifikt kring en bokkaraktär som heter Simon Snow. En fiktiv karaktär som påminner väldigt mycket om Harry Potter men där Cath skapat en ny värld åt honom. Via sin sida har hon tusentals följare och stundtals lever hon mer via Snow än i verkligheten.  I boken finns stycken av det Cath skriver om Snow insprängt. Denna del av historien är verkligen en kärleksförklaring till hur det är att vara nörd! =)

Fangirl är en bok om vänskap, första kärleken, om att våga trots att man är rädd och om att växa upp. En vacker berättelse som känns i hjärtat och som jag blir berörd av. En magisk bok som värmer hjärtat och skapar små lyckofjärilar i magen! Läs och njut!

( Kaosutmaningen 2015: 9: Läs en bok med en huvudperson som bloggar)

Anna och den franska kyssen, Stephanie Perkins

Stephanie Perkins, Anna och den franska kyssen 

Rec-ex ifrån Modernista förlag, Tack!

Handling:

Anna har ett lyckligt liv i Atlanta. Hon har en lojal bästa kompis och är kär i sin arbetskamrat på biografen, som just har börjat återgälda hennes känslor.

Därför blir hon inte alls förtjust när hennes pappa bestämmer sig för att skicka henne till Paris för att hon ska gå sitt sista skolår där. Men trots att Anna inte pratar ett ord franska lär hon känna en del trevliga nya personer, inte minst den snygge Étienne St. Clarie, som snabbt blir hennes bästa vän. Tyvärr är han upptagen – och det kanske hon också är… eller?

Vad jag tyckte:

En sockersöt berättelse om kärlek och vänskap, om mod och att våga ta steget ut fast man är rädd. En kärleksfull bok om den ljuvliga staden Paris, boken är fylld med parisiska miljöer och detaljer. Anna är en fin karaktär om än något velig och St: Clair är en vacker pojke som inte vågar bestämma sig. Just detta velandet och tvekandet leder tycker jag till att boken emellanåt går på tomgång, jag får faktiskt flera gånger känslan av att det inte händer något, att berättelsen puttar på och är små mysig men där inget egentligen händer. Sedan blixtrar det till och där berättelsen blir så ljuvligt kärleksfullt vacker. Vissa scener får mig att le fånigt och känna ett varmt pirr i hjärtat. Anna och den franska kyssen är verkligen en söt och charmig berättelse med varm humor och ömsint karaktärskildringar.  Men samtidigt blir jag lite frusterade över Anna, hon befinner sig i denna vackra stad men ändå upptäcker hon den aldrig fullt ut.  Däremot gillar jag att först få lära känna Anna och S:t Clair, hur deras vänskap får växa fram och där förändringen till kärlek inte är så lätt, det ger en känsla av trovärdighet. De olika bikaraktärerna bidrar också till att skapa en skön känsla och där vi får andra perspektiv på berättelsen.

Anna och den franska kyssen är en lättsmält, underhållande och rakt igenom charmig berättelse. En sockersöt karamell som är mysig att läsa och som emellanåt skapar varma lyckopirr i kroppen och hjärtat. 

Så kom vi då fram till slutet för June och Day, Champion av Marie Lu

Marie Lu, Champion

Rec-ex ifrån Modernista förlag, Tusen tack!

Vi är alltså framme vid den sista delen i Legend-trilogin så vill du inte veta något om serien så kan det förekomma spoilers i inlägget. 

Day och June, June och Day, detta magiska par som samtidigt inte är ett par. De två som slagits mot regimens nedtryckande kontroll, som bekämpat sjukdomar och varit med om förödande tragedier, som därefter vält hela Republiken upp och ned, störtat en elektor och hjälpt elektorns yngre son att ta kontrollen.  Nu är de skilda åt. June arbetar för och med den nya Elektorn Anden medan Day försöker bekämpa en dödlig sjukdom samtidigt som han ska försöka ta hand om sin sjuka lillebror. June är ovetande om Day svåra sjukdom och hon måste nu be om hans hjälp. En hjälp hon vet att han kommer vägra ställa upp på. Och fredsavtalet med Kolonierna hotas att brytas sönder vilken sekund som helt. Vilket skulle innebära att ett fullskaligt krig skulle starta.

 Precis som i de andra två delarna sveps man med i Marie Lu fartfylld och snabblästa serie. En serier som rymmer en nyansrik dystopisk värld befolkade av mångbottnade karaktärer och starka känslor. Jag läser med andan i halsen samtidigt som jag inte vill att boken ska ta slut. Det är en så fascinerande värld Marie Lu har skapat och Day och June kommer att bli kära vänner till mig. Därför så är läsningen också fylld med ett visst vemod, för att jag vet att snart är det över.  Dessutom är jag glad att få återse Tess, även om det är väldigt kort så får jag även en helhetsbild över vad som händer med henne. Jag är också glad att jag får lära känna Eden lite bättre, han är tapper kille med mycket charm. Legend-seriens tre delar fogas här samman till den underbara helhet som den är. Där Day och June står sanna mot sig själva och där författaren vågar ta ut svängarna, låta det blir mörkt, skitigt och tillkrånglat för att därefter samla ihop trådarna och sedan stå för de konsekvenser som kommer av de val Day och June gör. Jag älskar också deras relation, den är alltid närvarande men aldrig kvävande. Den är en naturlig del och slutets avslutande del läser jag faktiskt med en tår i ögat, jag beundrar Junes styrka i det val hon gör där. 

Det är svårt att avrunda och sammanfoga en trilogi, det är så lätt att det blir alldeles fel ( Ja, jag tittar på dig Veronica Roth!) Men Marie Lu lyckas skapa en trovärdig och fin avslutning på serien om Day och June. Men nu är det över. Dock tror jag att jag en dag återvänder och läser hela serien igen fast på engelska. 

Uppstigandet

Karen Bao, Uppstigandet
Rec-ex ifrån Modernista förlag, Tack så  mycket!

Sedan många år tillbaka så lever en stor del av människorna i kolonier på månen, kvar på jorden finns några människor som dock lever i krig och fattigdom. På månen så styr regeringen med järnhand, tex så har alla en handskärm inopererad på vänsterhanden. Phaet är en femtonårig tjej som lever på Månen,  hon talar gärna inte och har inte gjort sedan hennes far omkom i en olycka för 9 år sedan.  Hon arbetar hårt i kolonins stora växthus, låter sin vän Umbriel föra hennes talan och hon försöker ligga lågt så att regeringens radar inte ser henne. Men sedan blir hennes mamma arresterad och Phaet tvingas gå in vid milisen för att försöka få ihop pengar som kan rädda mamman och hela Phaets familj. Denna bit där Phaet påbörjar sin träning vid milisen påminner en del om Divergent och om Trishs träning i de Tappra. Utseendemässigt upplever jag även att dessa två unga tjejer är, korta, tunna och väldigt unga.  Men jag tycker att Karen Bao ändå lyckas skapa något eget, en plats som Månen skapar ju en rätt annorlunda miljö med säregna egenskaper.

Jag gillar verkligen Phaet, hennes inbundna tystnad och hennes starka vilja är egenskaper som känns passande. Även Wes som hon lär känna under träningen är en intressant och annorlunda karaktär, så även Umbriel, Phaets käraste barndomsvän. Och hör och häpna, det finns inte en enda kärlekstriangel i boken! Hoppas bara att Bao vågar hålla sig långt borta ifrån den även i nästa bok!  I mitten av boken tappar historien styrfarten tycker jag och jag blir faktiskt riktigt irriterad på karaktärernas ologiska och barnsliga beteende. Dock lyckas Karen Bao samla ihop det hela så att avslutningen blir riktigt bra. Detta är en annorlunda dystopi som utspelar sig i en främmande miljö, snyggt skriven, spännande på sina ställen och det är underhållande läsning. Jag gillar också hur Karen Bao låter det vetenskaplig vävas in i Phaets sätt att bete sig och hur hon tänker, att människors föreställningsvärld blivit förändrade pga att de lever på månen blir på detta sätt tydligt men inte för tydligt. Detta märks också genom att Karen Bao skapat egna ord och uttryck som växte fram under den där första tiden människorna började kolonisera månen.

Så Uppstigandet är en bok jag gillar, samtidigt som där finns några delar som känns ojämna och inte helt rätt. Jag kommer dock läsa bok nr två så fort den kommer ut då jag gärna vill se vad Karen Bao gör av med historien och se hur den utvecklas.


( Kaosutmaningen 2015:  29: Läs en bok som utspelar sig på en annan planet (månen är också godkänt, för den som vill använda tex Uppstigandet för att pricka av den här).