Ett års dagen

På lördag så infaller då ett årsdagen. Ett helt år sedan jag tog mina fyra katter, min hund och mitt bohag och förflyttade mig 50 mil bort. Rakt ut i det okända klev utan att tveka en enda sekund. 

 Men först får vi backa bandet rätt långt tillbaka, leta oss tillbaka i tiden för att att hitta den punkt där allt detta egentligen tog sin början. Det första lilla steget togs då min familj vågade ge mig en spark där bak och fick mig att våga bryta upp från en plats och en person som inte var bra för mig. Där i den lilla byn närmare min älskade familj, i den skabbiga lägenheten, där började min resa. Där påbörjade jag mitt arbete med att bli frisk igen. Hela tiden med min familj vid min sida, visst har vi haft våra stunder och våra bråk, men jag minns att även vår resa mot försoning tog sin början där.Hela tiden fanns där mina älskade katter, Alex, Luna, Chili och Lilleman (Vila i frid min vän) och en helt ny vän blev Affe, som gav mig så mycket under så kort tid (Sov gott min älskade). Tiden med Affe lede dock till något väldigt stort *ler* nämligen Herr Hund, världens goaste och finaste vän och den bästa medicin som finns (helt utan biverkningar!).  Efter två år behövdes det ännu en flytt, en akutflytt för att komma bort. Jag hamnade då i en pytteliten by i ett gammalt torp, en plats som jag både älskade och hatade! Men att lilla jag kunde och vågade bo själv där ute i ett litet hus, jag lärde mig fixa vedspisen själv, klippa gräset ( även om kära pappa många gånger tog ett par varv med), hugga ved och allt det där andra som krävs att kunna när man bor i ett hus. Jag som inte trodde jag var nåt alls, jag som alltid gjorde fel och inte dög till något alls. Jag fixade det!

Jag träffade under denna tiden en fin vän, en vän som  numera är ett minne bara men som under tiden i mitt lilla hus gav mig en hel del. Han gav mig mod att stå för den jag är, att våga säga nej. Kärleken den hade jag gömt undan så långt in jag kunde, men smärtan och tomheten fanns där. Men jag vågade inte längre tro på den eller lita på den, jag hade blivit så bränd innan och var så illa tilltygade att det var bäst om jag lärde mig att leva ensam. Jag och mina djur skulle klara oss själv! Men en dag så satte jag mig ned, surfade runt planlöst, leta lite halvhjärtat efter någonstans där man kunde kanske möta folk som också skrev, kanske våga lägga in sina egna dikter. Jag blev medlem i en skrivsida, och bland tusentals andra var där en person som glimra till. Jag kommenterade hans texter, svara på något han sa i forumet. Vi började prata på  msn. Jag tänkte att det är ju alltid fint att ha någon att prata med även om det bara är på nätet. Sen talades vi vid i telefon, mitt hjärta fladdra till men illa kvickt stängde jag in hjärtat i en låda. Men han såg mina murar som jag byggt runt mig, och tegelsten för tegelsten bröt han loss och lade varligt åt sidan. Sen kom den dag då vi skulle träffas. Jag som var livrädd för att gå utanför dörren, omvärlden kunde vara så stor och farlig, tog tåget genom halva Sverige för att möta en främmande människa!

När jag såg honom för första gången så fladdra mitt hjärta vilt och hela den första dagen så kändes det så rätt, så naturligt. Vi plockade bara upp samtalstråden där vi lämnat den kvällen innan. Vi skildes åt efter en helt ljuvlig dag, samtalen via telefon blev fler och längre, vi möttes på msn nästan varje kväll. Vi lärde känna varandra, han gav mig styrka att möta livet igen och han gav mig tro på att människor inte bara var onda. En hel sommar förflöt, en fin sommar med många utflykter med familjen och med att läka mig själv. 

 Sen kom han, Underbar ner till mig och som jag beundrar hans mod än idag. Jag var kanske lite elak och kastade han i lejongropen lite väl tidigt! Men som tur är avlöpte mötet med familjen väl och allt gick ju bra. *ler*

Sen följde en höst, en höst som var både ljuvlig och oerhört plågsam. Många turer blev det för oss, många resor tvärs igenom halva Sverige. Men jag tvivlade aldrig, jag visste enda sen första gången han var hos mig att jag hittat hem. Mitt tomrum var fyllt och jag visste att detta var rätt. Vår kärlek fick sig en rejäl omgång under den första hösten, den prövades många gånger men efter varje prövning kom vi ut på andra sidan  ännu starkare än förra gången. Han fick mig att växa, att våga leva och våga njuta. Han trodde på mig hela tiden (och tror på mig hela tiden nu med). Hos mig hade det sen en lång tid tillbaka funnits en längtan att börja om, någonstans långt bort. Men jag hade inte vågat tidigare. Men med hans hand i min och min älskade familjs stöd så tog jag det där klivet rätt ut i det okända för ett år sen.

Så nu är vi då tillbaka vid startpunkten, flytten för ett år sedan. En helt ny början 50 mil bort från allt som vad hemvant och tryggt. 50 mil bort från familjen. Jag har visst haft hemlängtan och gråtit av saknad, men familjen finns ju där och vi ses ofta ändå. Och när vi nu ses är det helt annorlunda än mot tidigare, vi möts som vuxna människor och vi kan samtala och umgås och ha det helt underbart. Jag har även stundtals känt mig väldigt vilsen, inte hade jag trott att det kunde vara så annorlunda här än där nere, jag var ju kvar i Sverige men så fel jag hade. Men sakta har jag lärt känna vår lilla stad här och landskapet i sig. Dock har jag aldrig någonsin haft några tvivel eller tvekan, utan det har hela tiden känts helt rätt. Underbar och jag har också skapat oss ett förhållande som är så starkt och så kärleksfullt. Vi har båda hittat hem nu. 

Då för ett år sen fick jag även äntligen hjälp med att kunna bli helt frisk, att kunna börja arbeta igen. Jag påbörjade min arbetsträning på ett demensboende för snart ett år sen, då var jag en rädd och försiktig människa som knappt vågade andas och som klarade bara några få timmar i veckan. Idag går jag rak i ryggen till jobb och tar för mig och pratar, skämtar och skrattar, och jag är nu upp i deltid! På ett år har jag gjort en helt makalös resa, en resa fylld av gropar och hinder som fått mig att ramla omkull. Men med Underbars hand i min och familjen som stöttar mig hela tiden så har det gått. Jag har bitit ihop och gett mig fanken på att detta ska jag klara. Jag ska visa alla att jag, lilla jag är bäst! Idag kan jag säga att jag är verkligen lycklig, jag mår bra och jag trivs med livet! 

Tänk hur saker och ting kan falla sig, tänk en liten stund på om jag inte gått in på just den sidan....Jag vågar inte tänka tanken klart ens. Det är för skrämmande. Och tänk om min älskade familj inte vågat ge mig en spark där bak för så många år sen? 

Till Pappa, du är och har varit ett orubbligt stöd. Din vilja att hjälpa mig betyder mycket för mig. Att du ständigt ger så mycket av dig själv för min skull och för mina systrars skull, det är oerhört fint. Tack för allt och jag älskar dig.

Till Mamma, du och jag är som hund och katt! Vi har bråkat så gnistorna har rykt! Men även vi har kommit långt under dessa åren. Bit för bit har vi närmat oss varandra och försonats med det gamla. Nu har jag fått en fin vän hos dig min älskade mams som jag kan prata med och finna tröst och stöd hos! Tack för allt och jag älskar dig.

Till minsta systern, Min underbar och pratglada syster! Vi tappade kontakten under en tid där men nu har även vi hittat tillbaka till varandra och kan prata som vänner igen. Jag är så stolt över dig med. Och så glad att du verkar ha hittat rätt här i livet, tillsammans med din pojke (krama om han från mig och säg åt han att han är en fin människa och att han ska vara rädd om dig). Jag älskar dig!

Till mellan systern, Du och jag har inte längre någon bra kontakt, du är där bort i USA och jag är här. Jag önskar vi kunde ha en bättre kontakt då jag saknar dig. Jag beundrar ditt mod och din styrka. Och tack för att just du var en av dom som sparka mest då för många år sen! Jag älskar dig

Till Underbar, Jag älskar dig av hela mitt hjärta, hela min själ och hela min kropp. Du är mitt hem och min borg. Du är min viloplats och min trygghet. Du är min glädje och min vän. Du är min älskade och min ledsagare. Du är mitt allt! Tack för att du finns!